Parainfluensa 1-4

Huvudartikel

---

Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Nedre luftvägsinfektioner, 2:a upplagan 2005

---

Parainfluensa 1-4

Smittämnen

Parainfluensavirus identifierades första gången mellan år 1956 och 1960, och indelas i fyra typer, 1-4, där typ fyra indelas i två subgrupper, A och B. Genomet kodar för sex proteiner. Indelningen i typer grundar sig på flera skillnader i genom och protein. Två viktiga glykoproteiner finns på ytan; F-proteinet som medierar fusion mellan virus och cell, samt HN (Hemaglutinin – neuraminidas) som medierar adsorption till cellmembranet.

Patogenes och patofysiologi

Parainfluensavirus sprids från cell till cell i de övre luftvägarna. Liksom för RSV sker replikationen i respiratoriskt epitel.

Symtom och klinisk bild

Parainfluensa typ 3 är efter RSV den vanligaste orsaken till bronkiolit och pneumoni hos småbarn. Parainfluensa typ 1 är den främsta orsaken till laryngotrakeobronkit (pseudokrupp), men också parainfluensa typ 2 och 3 kan orsaka pseudokrupp. Parainfluensa typ 4 anses främst orsaka mildare infektion, och diagnostik finns därför inte i kliniskt bruk.

Epidemiologi

Förstagångsinfektion med parainfluensa typ 3 uppträder vanligen under de första två levnadsåren, medan parainfluensa typ 1- och 2- infektion uppträder något senare. Reinfektioner är liksom för RSV vanligt förekommande. Parainfluensavirus typ 1 och 2 uppträder epidemiskt, medan parainfluensa typ 3 förekommer endemiskt.

Prevention

Vaccin finns ännu inte att tillgå.

Provtagning och transport

Se under RS-virus.

Laboratoriediagnostik

Allmänt

Referensmetod för parainfluensavirus är virusodling.

Referensmetodik

Virusodling

Celler: För virusodling rekommenderas Ma-celler (Fetal Rhesus Monkey Kidney cells) och/eller GMK (Green Monkey kidney cells).

Substrat: Uppehållsmedium för Ma-celler skall ej innehålla fetalt bovint serum men 0,5 μg/mL trypsin.

Avläsning och konfirmation: Cytopatogen effekt ses efter 5-7 dagar eller senare, och bör konfirmeras med immunfluorescens med monoklonala antikroppar varvid även typning sker. Hemadsorption med marsvinsblodkroppar (HAd) kan användas vid slutavläsning för att öka känsligheten för virusodling.

Alternativ diagnostik

a) Antigendetektion: För att erhålla ett snabbt svar kan antigendetektion med monoklonala antikroppar och immunfluorescensteknik utföras. Denna metod har dock betydligt lägre känslighet än t.ex. vad IF har för RSV. Ett flertal monoklonala antikroppar finns tillgängliga på marknaden. För utförande, se under RSV.

b) PCR: PCR-teknik används för närvarande inte för diagnostik av infektion med parainfluensavirus.

c) Serologi: Akutfas- samt konvelescentserum kan undersökas avseende titerförändring av IgG-antikroppar. Serologi avseende IgM-antikroppar används i mycket liten utsträckning, då det är en komplicerad metod med otillräcklig sensitivitet.

Kvalitetskontroll

Paneler för virusodling kan tillhandahållas från t.ex. UKNEQAS. Referensstammar kan införskaffas från ATCC.

Laboratorierapportering

Infektion med parainfluensa är inte anmälningspliktig.

REFERENSER

• Collins P L, Chanock R M and Murphy B R. Parainfluenza Viruses. In: Knipe, D M och Howley, P M. Field virology, 4th edition. Lippincott, Williams & Wilkins, 2001: 1341-1374.
• Pedra A P, Englund J A and Glezen W P. Respiratory Syncytial Virus and Parainfluenza Viruses. In: Richman D D, Whitley R J and Hayden F G. Clinical Virology. Churchill Livingstone Inc, 1997: 787-820.
• Waner J L and Swierkosz. Mumps and Parainfluenza Viruses. In: Murray P R et al. Manual of Clinical Microbiology 8th edition. ASM press, 2003: 1368-1377.