Adenovirus-NLI

Hoppa till: navigering, sök

Huvudartikel


Till innehÄllsförteckningen för Referensmetodik: Nedre luftvÀgsinfektioner, 2:a upplagan 2005



Adenovirus

SmittÀmnen

Adenovirus Àr ett medelstort dubbelstrÀngat DNA-virus utan hölje. Viruspartikeln bestÄr av en ikosahedral kapsid med en diameter pÄ 80 nm som omger arvsmassan pÄ ca 35000 bp. Viruset Àr relativt stabilt och har en förmÄga att överleva lÀnge i vatten och fuktiga miljöer. Hittills har 51 olika serotyper av humana adenovirus identifierats, klassificerade i 6 olika subgrupper (species A-F). De olika serotyperna har mycket varierande biologiska och patologiska egenskaper vilket gör att adenovirus kan associeras med mÄnga olika kliniska syndrom.


Symtom och klinisk bild

Adenovirus kan infektera epitelceller i luftvÀgar, ögon och troligtvis ocksÄ tunntarm. FrÄn dessa lokaler kan viruset sprida sig till lymfoid vÀvnad och ge upphov till lÄngvariga kvardröjande infektioner i tonsiller och lymfkörtlar (Species C). Adenovirus ger vanligtvis upphov till akuta luftvÀgsinfektioner hos smÄbarn och förskolebarn. Hos förskolebarn förekommer huvudsakligen species C typerna 1, 2, 5, och 6 endemiskt vid dessa infektioner. Epidemiska utbrott av luftvÀgsinfektion (framförallt i skolor och militÀranlÀggningar) orsakas frÀmst av typ 3, 4, 7, 14 och 21. Nedre luftvÀgsinfektion, bronkit och pneumoni kan ses vid infektion med typ 3, 4, 7 och 21, samt undantagsvis ocksÄ med typ 1, 2, 5 och 35. Andra sjukdomar som adenovirus ger upphov till Àr faryngokonjunktivit, feber, ögoninfektioner, akut cystit, gastroenterit samt meningit och encefalit. UngefÀr hÀlften av de 51 adenovirustyperna ger upphov till sjukdom hos mÀnniska. Resterande hÀlft Àr ej vanligt förekommande och tycks inte heller ha nÄgon större patogen effekt. De flesta adenovirusorsakade sjukdomarna Àr alltsÄ relaterade till luftvÀgar eller ögon huvudsakligen i barnpopulationer. Dessa infektioner Àr oftast begrÀnsade och inducerar en typspecifik immunitet följt av tillfrisknande. Men under de senaste Ären har adenovirus Àven dokumenterats som orsak till en rad olika sjukdomar av mer allvarlig karaktÀr. Ett flertal fall har beskrivits av akuta luftvÀgsinfektioner hos spÀdbarn och smÄ barn inkluderande hög feber och hjÀrt- och lungsvikt. Dessa ofta dödliga förlopp har associerats med typer tillhörande species B av adenovirus; vanligtvis typ 7 och genomvarianter av denna typ. Adenovirus tillhör ocksÄ den grupp av virus som drar fördel av ett nedsatt immunförsvar och orsakar kvardröjande infektioner hos immunsupprimerade; infektioner som Àven kan ha ett dödligt förlopp.

Lufttabell19.jpg

Profylax och behandling

Ingen specifik antiviral terapi riktad mot adenovirus finns tillgÀnglig idag. Hos patienter med nedtryckt immunsvar kan det vid svÄr adenovirusinfektion vara lÀmpligt (om sÄ Àr möjligt) att minska pÄ immunsupprimerande behandling.

Provtagning

Provet tas med en fuktad bomullsarmerad pinne frÄn svalg och konjunktiva, frÄn bronksköljvÀtska (BAL-prov), men ocksÄ inte att förglömma frÄn feces Àven vid luftvÀgsinfektion. Vid en luftvÀgsinfektion behöver virus inte lÀngre finnas kvar vid tidpunkten för provtagningen i svalget, medan det dÀremot vanligen utsöndras under betydligt lÀngre tid i feces. Vid disseminering av infektionen till CNS skickas ca 0,5 mL ren likvor för PCR-analys. Vid svÄra generaliserade infektioner, sÀrskilt vid immunsuppression, kan virus-DNA pÄvisas i serum/plasma. I sÄdana fall rekommenderas ett rör EDTA-blod för PCR-analys. Pinnprovet transporteras lÀmpligen i nÄgon form av virustransportmedium, medan fecesprovet kan skickas i fecesburk. BAL-provet skickas som det Àr i sterilt rör.

Laboratoriediagnostik

AllmÀnt

Vid adenovirusdiagnostik anvÀnds bÄde viruspÄvisning (antigendetektion, virusodling samt PCR-amplifiering) och serologi.

Referensmetodik

a) Virusodling : Virusodling pÄ cellkultur Àr för nÀrvarande referensmetod för pÄvisning av virus i svalgprov, BAL-prov, konjunktiva eller feces. A549-celler (human lungcancerlinje) ska alltid anvÀndas vid odlingsförsök Àven om humana fibroblaster och andra cellinjer Àr permissiva. TvÄ typer av cytopatogen effekt upptrÀder vanligen efter 2-5 dagar; rundcellsdegeneration eller druvklasbildning. Rundcellsdegenerationen pÄ A549-celler Àr till förvÀxling lik den vid herpes simplex-infektion. Druvklasbildningen Àr mer specifik för adenovirus och upptrÀder först i utlinjeringen av de hÄl i cellmattan som infektionen Ästadkommer och i kanterna av cellmattan.

Identifieringen av isolatet görs enkelt med en direktmĂ€rkt fluorescerande antikropp riktad mot hexonproteinet – den medger sĂ„ledes inte serotypbestĂ€mning.

Man kan ocksÄ anvÀnda sig av snabbmetoder baserade pÄ immunkromatografi eller latexagglutination. För serotypning se nedan.

Tabell 19

Kommer senare

b) Antigendetektion: Antigendetektionen som metod Àr i regel för okÀnslig för direktpÄvisning av antigen med immunfluorescensmetod, latex-agglutination eller immunkromatografi frÄn luftvÀgsprover eller konjunktiva. Antigendetektionen lÀmpar sig i första hand för pÄvisning av antigen i feces och dÄ sÀrskilt av serotyperna 40/41, vilka kan utsöndras i stora mÀngder.

c) NukleinsyrapÄvisning: Adenovirus PCR-amplifiering har pÄ senare Är blivit allt viktigare som alternativ till odlingen. Hexongenen anvÀnds oftast som mÄlgen eftersom det Àr viktigt att rikta in sig pÄ en konserverad region för att öka chansen till att alla 51 typer kan amplifieras med ett och samma primersystem. För ökad kÀnslighet anvÀnds ofta en nestad PCR, vilket innebÀr att amplifieringen sker i tvÄ separata steg med olika primerpar. Detta har visat sig vara viktigt för pÄvisande av viruspartiklar i likvor vid adenovirusorsakad encefalit, dÄ koncentrationen av virus oftast Àr lÄg i denna kroppsvÀtska. Realtids-PCR har Àven börjat anvÀndas pÄ större laboratorier inom landet. Denna teknik medför att man har möjlighet att kvantifiera antalet viruspartiklar i ett givet provmaterial. I vÀntan pÄ specifika antivirala medel spelar antalet kopior Ànnu inte nÄgon större roll ur klinisk synvinkel. Det kan dock vara av stort vÀrde att följa adenovirusnivÄerna hos immunsupprimerade patienter. Det har visat sig att adenovirus Àr vanligt förekommande i denna patientgrupp och mycket höga nivÄer har uppmÀtts av mÄnga olika adenovirustyper i varierade provmaterial.

d) Serologi: Den klassiska komplementbindningsmetoden anvĂ€nds fortfarande i Sverige för pĂ„visande av ett immunsvar efter en adenovirusinfektion. För att sĂ€kerstĂ€lla en infektion med metoden krĂ€vs akut- och konvalescentprov för att pĂ„visa en signifikant titerförĂ€ndring. Samma sak gĂ€ller för diagnostik med IgG-antikroppar. Förhöjda titrar i enstaka prov kan indikera en nyligen genomgĂ„ngen infektion. Av IgM-pĂ„visning mot adenovirus finns ingen större klinisk erfarenhet. Vid en primĂ€rinfektion, som ju drabbar alla under smĂ„barnsĂ„ren, finns ett IgM-svar, medan reinfektioner med samma eller andra serotyper ger inget eller svagt IgM. DĂ€rför har IgM-pĂ„visningen en mindre betydelse hos Ă€ldre barn och vuxna. Serologin har en viktig plats i diagnostiken nĂ€r man vill förvissa sig om huruvida pĂ„visat virus haft en patogenetisk roll eller enbart varit en oskyldig passagerare – detta gĂ€ller sĂ€rskilt nĂ€r virus pĂ„visats i fecesprov.

Epidemiologisk typning

För att karakterisera adenovirus serotyper krĂ€vs att neutralisationstest utförs. Denna Ă€r tidskrĂ€vande och baseras pĂ„ en kombination av virusodling pĂ„ celler och neutralisering med typspecifika antikroppar. Det utförs endast pĂ„ ett fĂ„tal stĂ€llen i vĂ€rlden idag. Olika typer av genomkarakterisering pĂ„ DNA-nivĂ„ har istĂ€llet tagit över och idag talar man oftare om genotyper (med olika genomvarianter) Ă€n serotyper. Serotypning Ă€r dock fortfarande ”Gold-standard” och vid införande av en ny adenovirustyp mĂ„ste denna typ vara definierad som serotyp. Karakterisering av adenovirustyper pĂ„ genomnivĂ„ kan utföras pĂ„ följande sĂ€tt :

  • 1. Sekvensering av hela genomet.
  • 2. Sekvensering av PCR-amplifierat fragment.
  • 3. Restriktionsenzym analys av hela genomet.
  • 4. Restriktionsenzym analys av PCR-fragment.

Metoderna 2-4 anvÀnds idag i Sverige. Sekvensering av ett helt genom Àr tidskrÀvande och görs endast pÄ forskningsnivÄ. Direktsekvensering av ett amplifierat och dÀrmed begrÀnsat fragment Àr snabbast och enklast. Det begrÀnsas dock av att det i dagslÀget bara finns runt 30 olika typspecifika hexonsekvenser tillgÀngliga i genbankerna att jÀmföra sin erhÄllna sekvens med. Framförallt för species D-gruppen saknas information och typning pÄ detta sÀtt fungerar dÄ ej fullt ut. Samma sak gÀller för restriktionsenzymanalys av PCR-fragment. De 32 typer som tillhör species D gÄr inte att skilja frÄn varandra pÄ grund av mycket hög DNA-sekvenshomologi i hexongenen. Att anvÀnda PCR-fragment som bas för typning av adenovirus kan vara lite motsÀgelsefullt. Först amplifieras en konserverad region upp som sedan skall vara mÄltavla för typspecifika olikheter. Trots detta gÄr det med metod 4 att nÀstan fullstÀndigt typa medlemmarna i övriga species (ABCEF). För fullstÀndig typning pÄ genomnivÄ anvÀnds metod 3 dÄ adenovirusspecifikt DNA prepareras för att i nÀsta steg klippas med olika restriktionsenzym. Genom att analysera klippt DNA pÄ agarosgel gÄr det att urskilja specifika bandmönster som Àr unika för varje typ. Med denna metod kan man Àven identifiera varianter av varje typ, sÄ kallade genomvarianter. Det Àr oftast dessa varianter som figurerar ute i samhÀllet beroende pÄ att viruset har förÀndrat sig nÄgot sedan prototyperna, d.v.s. ursprungstyperna, isolerades och identifierades för första gÄngen.

Kvalitetskontroll

För nÀrvarande finns inga kontrollpaneler tillgÀngliga. Inom Sverige utförs sÄ kallade tre-lab-jÀmförelser.

Laboratorierapportering

Adenovirusinfektion Àr ej anmÀlningspliktig.


REFERENSER

  • 1. Cardosa, M.J., S. Krishnan, P. Hooi Tio, D. Perera, and S. Chang Wong. 1999. Isolation of subgenus B adenovirus during a fatal outbreak of enterovirus 71-associated hand, foot, and mouth disease in Sibu, Sarawak. Lancet 354:987-991.
  • 2. Mistchenko, A. S., J. F. Robaldo, F. C. Rosman, E. R. R. Koch, and A. Kajon. 1998. Fatal adenovirus infection associated with new genome type. J. Med. Virol. 54:233-236.
  • 3. Pauschinger, M., N.E. Bowles, F.J .Fuentes-Garcia, V. Pham, U. Kuhl, P.L. Schwimmbeck, H.P. Schultheiss, and J.A. Towbin. 1999. Detection of adenoviral genome in the myocardium of adult patients with idiopathic left ventricular dysfunction. Circulation 10:1348-1354.
  • 4. Hierholzer, J.C. 1992. Adenoviruses in the immunocompomised host. Clin. Microbiol. Rev. 5:262-274.
  • 5. Walls, T., AG Shankar, and D. Shingadia. 2003. Adenovirus: an increasingly important pathogen in paediatric bone marrow transplant patients. Review in The Lancet Infectious Diseases. 3(2):79-86.
  • 6. Heim, A., C. Ebnet, G. Harste, and P. Pring-Åkerblom. 2003. Rapid and quantitative detection of human adenovirus DNA by real-time PCR. J Med Virol 70:228-239.
  • 7. Allard, A., B. Albinsson and G. Wadell. 2001. Rapid typing of human adenoviruses by a general PCR combined with restriction endonuclease analysis. J Clin Microbiol. 39:498-505.
  • 8. Adrian, TH., G. Wadell, JC Hierholzer and R. Wigand. 1986. DNA restriction analysis of adenovirus prototypes 1 to 41. Arch. of Virology 91:277-290.