PĂ„ssjukevirus

Hoppa till: navigering, sök

Artikel uppdaterad och godkÀnd av referensgruppen för klinisk virologi, maj 2012


Till innehÄllsförteckningen för Referensmetodik: Infektioner i centrala nervsystemet

och

Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar


PĂ„ssjukevirus

SmittÀmnet

PÄssjukevirus (parotitvirus) tillhör familjen Paramyxoviridae. Genomet bestÄr av enkelstrÀngat RNA i ett obrutet fragment av cirka 15 300 nukleotider, och bildar tillsammans med proteinmolekyler en nukleokapsid med helikal symmetri. Endast en serotyp av pÄssjukesvirus och 12 genotyper (A-L) har identifierats. Vaccinstammarna Àr av genotyp A. Viruspartikeln mÀter 150 nm eller mer i diameter. Den Àr ofta sfÀrisk, men filamentÀra och andra former kan förekomma. Höljet i viruspartikeln bestÄr av lipider frÄn vÀrdcellen och tvÄ transmembranösa glykoproteiner benÀmnda HN (hemagglutinin-neuraminidas) och F (fusions)-protein som sticker ut ca 10 nm frÄn höljet. Virus inaktiveras av vÀrme (60 °C under 30 min), formalinbehandling, icke-joniska detergenter (exempelvis Tween-80), eterbehandling, och behandling med vissa enzym sÄsom trypsin, kymotrypsin och pronas.

Patogenes

PĂ„ssjukevirus infekterar huvudsakligen via svalg och luftvĂ€gar genom droppinfektion med virusinfekterad saliv. Virus replikerar i spottkörtlar. Spridning av virus till centrala nervsystemet förekommer hos mer Ă€n 50 % av patienter med pĂ„ssjukevirusinfektion. Organ som kan drabbas sent i sjukdomsförloppet Ă€r testiklar, ovarier och pankreas. Perifera nerver, öga och inneröra kan ocksĂ„ drabbas.

Klinik

Inkubationstiden Ă€r vanligtvis 18 dagar, men kan strĂ€cka sig frĂ„n 14 till 28 dagar. Det första och vanligaste kliniska symtomet Ă€r unilateral eller bilateral svullnad av parotiskörtlarna. NĂ€r infektioner drabbar CNS kan meningit och encefalitsymtom upptrĂ€da. Meningoencefalit förekommer hos 1-10 % av patienter med pĂ„ssjukevirusinfektion. NĂ€r patienter utvecklar klinisk meningoencefalit ökar temperaturen och huvudvĂ€rk, krĂ€kningar och nackstyvhet tillkommer. Meningoencefaliten kan förekomma som enda symtom pĂ„ pĂ„ssjukevirusinfektion.

Cirka 20 % av infektionerna förlöper subkliniskt.

Epidemiologi

Tidigare var pÄssjuka en vanlig sjukdom i Sverige men har efter introduktionen av allmÀn vaccination frÄn 1982 minskat kraftigt. Under 2011 rapporterades 30 laboratorieverifierade fall av pÄssjuka, det Àr dock troligt att det Àr underrapportering. HÀlften av personerna var smittade utomlands. Totalt 10 av de 30 fallen uppgavs vara vaccinerade, varav minst 5 av dem med 2 doser. Mindre epidemier har setts under senare Är i olika delar av vÀrlden, Àven hos individer som fÄtt rekommenderade tvÄ doser. Som möjliga orsaker har angivits avtagande immunitet i kombination med att de naturliga boostrarna försvunnit eller minskat. OcksÄ bristande korsimmunitet mot nya genotyper har diskuterats.

Prevention

I ovaccinerade populationer kan pÄssjuka ha epidemisk spridning, men i populationer med hög vaccinationstÀckning förekommer infektionen endemiskt som sporadiska fall hos ovaccinerade individer. Till följd av effektiv vaccinering Àr diagnostiserade pÄssjukevirusinfektioner numera ovanliga i vÄrt land.

Provtagning

Virus pÄvisas med nukleinsyraamplifiering i prov frÄn saliv, Csv, urin, serum och eventuellt urin. Specifikt antikroppssvar pÄvisas genom serologi i serum eller saliv. Diagnos av pÄssjukevirusinfektion med nÄgon av dessa metoder Àr anmÀlningspliktig.

  • Saliv: 2 mL i sterilt rör eller pinnprov som stoppas i sterilt rör med cirka 1 mL koksalt, taget frĂ„n parotiskörtelns mynning.
  • Urin: 10 mL i sterilt rör.
  • Csv: Se CNS-infektioner-provtagning och transport

Prov transporteras i rumstemperatur eller kylda.

  • Serologi: Minst 1 mL helblod utan tillsats.

Laboratoriediagnostik

NukleinsyrapÄvisning

NukleinsyrapÄvisning utförs pÄ flera laboratorier i landet. PÄssjukevirus RNA kan pÄvisas i Csv, serum, saliv, urin och semen med PCR-teknik. NukleinsyrapÄvisning har mycket högre sensitivitet Àn antigenpÄvisning och virusisolering. Proverna bör tas inom tvÄ veckor efter symtomdebut för analys med nukleinsyrapÄvisning. För vaccinerade personer Àr salivprov tagit inom tre dagar efter symtomdebut det prov med högst sensitivitet vid nukleinsyrapÄvisning.

Serologi

För pÄvisande av IgM-antikroppar i serum finns ELISA-tekniker beskrivna. IgM-antikroppar upptrÀder efter 3-5 dagars sjukdom. PÄvisande av specifikt IgM riktat mot pÄssjukevirus ger diagnosen. För detta ÀndamÄl behövs endast ett serumprov. AnvÀnd IgM-metod ska vara beskaffad sÄ att interferens av höga titrar av specifikt IgG och rheumafaktor elimineras/motverkas. Specificiteten av IgM-test kan ocksÄ behöva sÀkerstÀllas genom uteslutande av möjliga korsreaktioner orsakade av s k polyklonal reaktivering dÀr exempelvis EBV kan vara en möjlig orsak. För vaccinerade personer kan IgM svar utebli och specifik IgG titerstegring kan krÀvas för serologisk verifikation av diagnos. ELISA-test för bestÀmning av IgG-antikroppar krÀver tillgÄng till parade sera, ett akut- och ett konvalescentserum för diagnos. Indirekt ELISA anvÀnds vanligen för IgG-analys.

AntigenpÄvisning med specifika sera

TvÀttade celler frÄn nasofarynxaspirat kan undersökas med immunfluorescensteknik. Monoklonala antikroppar riktade mot pÄssjukevirus Àr att föredra. Metoden Àr dock ofullstÀndigt utvÀrderad och utförs endast pÄ vissa laboratorier.

Virusisolering

För virusisolering skall prov tas inom en vecka efter symtomdebut. FrÀmst saliv och urin bör anvÀndas vid virusisolering. Material frÄn omrÄdet kring mynningen av Stensens gÄng frÄn parotiskörteln (kan samlas med steril sug eller bomullspinne) och saliv. Virusisolering Àr tekniskt komplicerad och arbetskrÀvande i förhÄllande till nukleinsyrapÄvisning, varför den ej kan betraktas som ett förstahandsalternativ för diagnostik. Virusisolering sker endast pÄ vissa laboratorier.

Laboratorierapportering

PÄssjuka Àr anmÀlningspliktig enligt smittskyddsförordningen (2004:255) för laboratoriet och för behandlande lÀkare. SmittspÄrningsplikt föreligger.

AnmÀls enligt gÀllande falldefinition

Referensfunktioner

Enligt virologisk R-lista

REFERENSER

  • CDC laboratoriemanual, The pink book. [1]
  • Tipples G, Hiebert J. Detection of measles, mumps and rubella viruses. 2011. Diagnostic Virology Protocols, Methods in Molecular Biology 665:183-193.
  • Hviid A, Rubin S, Muhlemann K. Mumps. 2008. The Lancet 371:932-944.
  • Juto P, Settergren B, Mincheva-Nilsson L. Serum IgG and lgM Responses in Mumps. Infection as Measured by ELISA Using a guinea Pig Capture Antibody Raised by Intranasal Immunization. J Infect Dis 1989;159:998-999.
  • Linde A, Granström M, Örvell C. Immunoglobulin Class and Immunoglobulin G Subclass Enzyme-Linked Immunosorbent Assays Compared with Microneutralization Assay for Serodiagnosis of Mumps Infection and Determination of Immunity. J Clin Microbiol 1987;9: 1653-1658.
  • Örvell C. Paramyxoviruses. In: Neuropathogenic Viruses and Immunity 1992; s 177. Ed Specter S et al, Plenum Press, New York.