Bartonella

(Omdirigerad frÄn Bartonella bacilliformis)
Hoppa till: navigering, sök

Huvudartikel


Till innehÄllsförteckningen för Referensmetodik: Bakteriologisk diagnostik av infektioner i hud, mjukdelar, skelett och inre organ


Bartonella

SmittÀmnet

Bartonella species (tidigare Rochalimaea) Àr korta, pleomorfa, aeroba och lÄngsamvÀxande gramnegativa stavar.

Genus Bartonella inkluderar 16 species, av vilka Ätminstone fyra visats vara patogena för mÀnniska: B. henselae (cat scratch disease, bacillÀr angiomatos, peliosis hepatis och endokardit), B. bacilliformis (Oroya fever), B. quintana (trench fever, kronisk lymfadenopati, bacillary angiomatosis, endokardit och bakteriemi ) samt B. elizabethae (endokardit). Bartonella beskrevs till en början som rickettsialiknande. Senare har genus Bartonella förts bort frÄn familjen Rickettsiales för att bilda en egen familj, Bartonellacae, eftersom de inte innehÄller obligat intracellulÀra patogener. Taxonomiska studier har visat att Brucella torde vara nÀrmaste humanpatogena slÀkting.

Patogenes och patofysiologi

IntracellulÀr vÀxt av B. bacilliformis i erytrocyter med hemolys som följd Àr vÀl dokumenterad. Detta species har ocksÄ visats adherera till och invadera humana endotelceller. BÄde B. henselae och B. quintana har pili som troligen fungerar som virulensfaktorer och möjliggör intracellulÀr vÀxt i epitelceller.

Kanske den mest intressanta observationen i interaktionen mellan bakterie och vÀrd Àr proliferationen av vaskulÀra endotelceller. Denna nybildning av smÄ kÀrl resulterar i de lesioner som observeras hos patienter med bacillÀr angiomatos och verruga peruana. Egenskapen delas av B. henselae, B. bacilliformis och B. quintana.

Symtom och klinisk bild

Sjukdomsbilden Àr relaterad till immunologiskt status och kan variera frÄn mild lymfadenopati hos immunkompetenta till septisk bild hos immundefekta.

Oroya fever och Verruga peruana: Sjukdomen som orsakas av B. bacilliformis Àr bifasisk och kÀnd sedan Columbus dagar. I det akuta febrila stadiet Àr den progressiv och ger allvarlig hemolytisk anemi (Oroya fever) med hög dödlighet. SmittÀmnet Àr i detta skede pÄvisbart i de röda blodkropparna. I ett andra kroniskt stadium, som utvecklas veckor eller mÄnader senare, ses vaskulÀra proliferativa hudförÀndringar (verruga peruana).

Cat scratch disease, CSD, eller kattklössjukan: Sjukdomen beskrevs 1950 och B. henselae visades vara etiologiskt agens 1988. De flesta patienter Ă€r barn och ungdom med milda allmĂ€nsymtom och lokal lymfkörtelsvullnad, som debuterar nĂ„gra veckor efter det att patienten blivit riven eller biten av en katt. Association med hundbett finns ocksĂ„. Hos ca 30 % Ă€r infektionen förenad med allmĂ€n sjukdomskĂ€nsla och hög feber. En eller flera rödaktiga och ömma vaskulĂ€ra papler observeras ofta vid platsen för rivmĂ€rket eller bettet. Sjukdomen Ă€r sjĂ€lvlĂ€kande pĂ„ tvĂ„ till fyra mĂ„nader. Tömning av abscesser Ă€r ibland nödvĂ€ndig. Hos AIDS-patienter förekommer septisk bild och encefalopati.

Trench fever eller skyttegravsfeber beskrevs under första vĂ€rldskriget som en recidiverande feber hos tyska och allierade soldater och den orsakande organismen B. quintana beskrevs 1961. Inkubationstiden Ă€r 15 till 25 dagar. Patienterna insjuknar med allmĂ€nna infektionstecken och feberattacker med ca 5 dagars mellanrum (”quintane” fever). SmĂ€rtor sĂ€rskilt över smalbenen har beskrivits som typiska. Prognosen Ă€r god.

BacillÀr angiomatos, BA: Sjukdomen som kan orsakas av sÄvÀl B. henselae som B. quintana beskrevs först hos en AIDS-patient 1983. Den förekommer framför allt hos HIV-patienter och andra immundefekta och karakteriseras av multipla hudlesioner som kan vara omöjliga att skilja frÄn KaposiŽs sarkom. Peliosis hepatis betraktas som en visceral form av BA. Förekomst av lymfkörtelförstoringar Àr vanligare vid infektion med B. henselae medan neurologiska symtom mer associeras till B. quintana.

Persisterande bakteriemi och endokardit orsakade av olika Bartonella spp Àr relativt vanligt förekommande hos hemlösa, alkoholister och andra grupper utsatta för ohyra.

Epidemiologi

Bartonella spp angriper olika dĂ€ggdjur med stor specificitet till art och kan orsaka kronisk bakteriemi utan symtom hos katter, hundar, gnagare, hjortar m.fl. Även hos mĂ€nniska förekommer persisterande bakteriemi. B. bacilliformis har överförts genom blodtransfusion.

Infektionen överförs till mÀnniska vanligen frÄn infekterade insektsfekalier till smÄsÄr.

För B. bacilliformis Àr mÀnniska enda reservoaren och smittan överförs med sandflugor av samma typ som sprider leishmania (Lutzomyias sp.). Sjukdomen förekommer huvudsakligen i Perus, Ecuadors och Colombias bergsomrÄden.

B. henselae Ă€r vanligt förekommande hos katt och spridningen mellan katter upprĂ€tthĂ„lls av kattloppan (Ctenocephalides felis). DĂ€r denna Ă€r endemisk Ă€r den potentiella risken för smitta till mĂ€nniska mycket stor. Bakteriemi kan pĂ„visas hos ca 50 % av katterna och Ă€r sĂ€rskilt vanlig hos kattungar. Det har uppskattats att 24000 fall av CSD intrĂ€ffar i USA varje Ă„r, av vilka ca 2000 tas in för vĂ„rd pĂ„ sjukhus.

B. quintana sprids med klĂ€dlöss (Pediculus humanis corporis). I t.ex. Burundi har smitta pĂ„visats hos ca 10 % av lössen. Seroprevalensen hos friska blodgivare har varierat mellan 2 % och 6 % i USA medan motsvarande siffra i Sverige var 4 %.

Prevention

En aktiv bekÀmpning av loppor hos hund och katt torde vara den effektivaste preventiva ÄtgÀrden mot spridning.

Provtagning och transport

ÖnskemĂ„l om bartonelladiagnostik mĂ„ste alltid anges pĂ„ remissen.

FörlÀngd blododling Àr anvÀndbar för diagnostik vid misstanke pÄ skyttegravsfeber, Oroya fever samt vid persisterande bakteriemi och endokardit. Blod i EDTA-rör Àr ett anvÀndbart alternativ till blododlingsflaskor vid systemsjukdom. Biopsi frÄn vÀvnad rekommenderas för odling och PCR-diagnostik vid verruga peruana och bacillÀr angiomatos. Vid misstÀnkt CSD anvÀnds pÄ motsvarande sÀtt material frÄn lymfkörtlar. Vid endokardit kan bakterierna pÄvisas i material frÄn hjÀrtklaffar. Parade sera för serologi kan anvÀndas vid skyttegravsfeber, kattklössjukan och endokardit.

Laboratoriediagnostik

AllmÀnt

Bartonella vÀxer alltför lÄngsamt och genererar för lite CO2 för att upptÀckas i vanliga automatiserade blododlingssystem. Bra alternativ Àr sÄvÀl undersökning av blod uppsamlat i EDTA-rör som lys-centrifugeringsmetodik.

Material frÄn vÀvnad kan odlas och ev. bakterier identifieras med PCR. Bakterier kan ocksÄ pÄvisas direkt med PCR i vÀvnad. Indirekt FA rekommenderas för serologisk undersökning. I praktiken har serologi blivit huvudmetod eftersom den Àr vÀl sÄ snabb som övriga alternativ.

Referensmetodik

Blododling

Vid förlÀngd odling kan bakterier pÄvisas med akridinfÀrgning efter 8 dygn. Odlingen bör fortgÄ upp till 4-6 veckor. MisstÀnkta bakterier mÄste subkultiveras för identifiering.

Ett bra alternativ Àr direkt inokulering pÄ fast substrat av blod tappat i EDTA-rör.

Referenssubstrat

Columbia blod agar med 5 % -10 % blod frĂ„n hĂ€st, fĂ„r eller kanin. Bakterierna kan ej tillgodogöra sig kolhydrater.

Isolering

Materialet inkuberas i 5 % CO2 vid 37 °C. Kolonier kan ses efter 12 till 14 dagar men plattorna bör granskas veckovis i upp till tvĂ„ mĂ„nader. B. bacilliformis Ă€r ett undantag och vĂ€xer bĂ€st vid 25 till 28 °C i luft.

Anrikning ger ökad kÀnslighet. Odling i flytande medier baserade pÄ RPMI 1640 supplementerade med pyruvat, hemin och aminosyror har anvÀnts framgÄngsrikt för isolering av B. henselae.

Identifiering och minimikriterier

Vid primÀrisolering ses typiska smÄ, vita kolonier nergrÀvda i agarn. GramfÀrgning visar ocksÄ en typisk bild med bakterier som klumpar ihop sig (autoagglutination). Som genus Àr Bartonellae negativa för katalas, oxidas, ureas och nitratreduktas. De Àr generellt biokemiskt inerta. B. bacilliformis Àr rörlig med en polÀr flagell, övriga orörliga.

Identifiering sker bÀst med bredspektrum PCR. I ett första steg identifieras bakterier med primers riktade mot höggradigt konserverade regioner pÄ 16S-rRNA. I ett andra steg sekvenseras amplifierat material. Eftersom mÄnga andra bakterier ocksÄ pÄvisas Àr tekniken kÀnslig för kontaminering.

I allmÀnhet Àr typning till genusnivÄ tillrÀcklig. Citratsyntasgenen (gltA) har anvÀnts som mÄlstruktur för identifiering Àven pÄ speciesnivÄ.

Alternativ diagnostik

Serologi

Det finns möjlighet att diagnostisera bartonellainfektioner serologiskt. Mest anvÀnd Àr IFA (indirekt immunfluorescensteknik). Eftersom bakterien autoagglutinerar Àr det svÄrt att preparera glas med Ätskilda bakterier, vilket lösts genom att bakterierna odlas tillsammans med en cellinje. De adhererar till cellytan och resultatet blir lÀttare att avlÀsa. Korsreaktioner förekommer med Chlamydia spp och Coxiella burnetii.

Histopatologisk undersökning av hudbiopsier kan anvÀndas för konfirmering av BA och lymfkörtelbiopsi pÄ motsvarande sÀtt vid CSD.

Resistensutveckling och resistensbestÀmning

Hittillsvarande studier pekar mot att alla isolat Àr höggradigt kÀnsliga för de flesta betalaktamer, aminoglykosider, makrolider, tetracykliner och rifampicin. I kliniska studier har förlÀngd behandling med aminoglykosider och erytromycin haft god effekt.

Epidemiologisk typning

Typning till speciesnivÄ utgör idag ambitionsnivÄn för epidemiologisk typning. Studier med PFGE har dock visat pÄ stamvariationer inom species.

Epidemiologisk serologi försvÄras av bristen pÄ kalibrerande referenssera.

Kvalitetskontroll

  • Referensstammar
    • Bartonella quintana, CCUG 45777.

Svarsrutiner

VÀxt av/Ingen vÀxt av Bartonella sp.

Laboratorierapportering

Infektioner med Bartonella Àr ej anmÀlningspliktiga.

REFERENSER

  • Anderson, B.E., Neuman, M.A. Bartonella spp. as emerging human pathogens. Clin Microbiol Rev. 1997;10:203-219.
  • Breitschwerdt, E.B., Kordick, D.L. Bartonella infection in animals: carriership, reservoir, potential, pathogenicity, and zoonotic potential for human infection. Clin Microbiol Rev. 2000;13:428-438.
  • Engstrand L. Mikroorganism röjer kattklössjukan. LĂ€kartidningen. 1994;91:28-29.
  • Holmberg, M., et al. Evaluation of human seroreactivity to Bartonella species in Sweden. J Clin Microbiol. 1999;37:1381-1384.
  • Jacomo V. Human infections caused by Bartonella spp. Clin Microbiol Newslett. 2000;22:1-13 (two parts).