Denguevirus

Hoppa till: navigering, sök

Kerstin Falk och Sirkka Vene, juni 2010


Till innehÄllsförteckningen för Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar med Socialstyrelsens falldefinition i artikeln Denguefeber

och

Viremi, översikt



Denguevirus 1-4 (DEN 1-4)

SmittÀmnen

Denguevirus Àr ett RNA-virus och tillhör familjen Flaviviridae. Viruset förekommer i fyra subtyper DEN 1-4 som Àr relativt lika men skiljer sig avseende pÄ antigenicitet. Denguevirus orsakar denguefeber eller dengue hemorragisk feber.

Patogenes och patofysiologi

Viruset sprids till mÀnniskor via myggor av slÀktet Aedes som har virus i sina spottkörtlar. MÀnniska och vissa apor fungerar som reservoar för viruset. Sjukdomen sprids ej direkt frÄn mÀnniska till mÀnniska.

Vid myggbettet överförs virusinnehÄllande saliv in i mÀnniskans blodbana och under den akuta fasen finns virus i blodet. Virus infekterar och replikerar i monocyter och förmodligen Àven i vaskulÀrt endotel. Viruset kan detekteras i blod sÄ lÀnge patienten Àr febril, vanligtvis upp till fem dagar efter symptomdebut.

Symtom och klinisk bild

Denguefeber Àr en allvarlig febersjukdom som kan drabba sÄvÀl unga som gamla. De flesta infektionerna Àr asymptomatiska.

Efter en inkubationstid pĂ„ cirka 1 vecka ses symptom sĂ„som huvudvĂ€rk, ledvĂ€rk, feber och krĂ€kningar, ofta Ă€ven makulopapulĂ€ra utslag som bleknar efter ett par dagar. Hos vissa patienter kan klassisk denguefeber i sĂ€llsynta fall övergĂ„ i dengue hemorragisk feber eller dengue chock-syndrom (ca 10 % dödlighet) som karakteriseras av vĂ€vnadsskador, chock och blödningar, i slemhinnor, mag/tarmkanal och hud.

Efter primÀrinfektionen uppstÄr livslÄng immunitet mot den aktuella serotypen; dÀremot finns ingen korsimmunitet mot de andra serotyperna. Detta innebÀr att en person kan infekteras med en annan serotyp, vilket kan medföra en ökad risk för ett allvarligare sjukdomsförlopp. Det Àr viktigt att poÀngtera att detta endast Àr en av flera orsaker till förekomsten av svÄrare formerna av denguevirusinfektion; Àven det infekterade virusets egenskaper liksom nÀringsstatus, Älder och kön hos patienterna kan ha avgörande betydelse.

Epidemiologi

Denguefeber Àr en tÀmligen vanlig och ökande vektorburen zoonos (sprids via myggor) framför allt i bortre Asien dÀr större utbrott förekommer. I Vietnam drabbades 80.000 personer av denguefeber under Ärets första 11 mÄnader. En ökning av antalet fall ses ocksÄ i delar av VÀstafrika liksom i vissa lÀnder i Sydamerika. Orsaken till ökningen Àr inte kÀnd, men faktorer som ökad förekomst av myggor till följd av klimatförÀndringar och misslyckade eller bristande kontrollÄtgÀrder kan ha betydelse.

I Sverige anmÀldes perioden 2004-2008 upp till 73 fall Ärligen till SMI, dÀrefter mÀrks tendens till ökat antal fall (151 anmÀlda fall 2010). Alla konstaterade infektioner i vÄrt land har drabbat hemvÀndande frÄn besök i endemiska omrÄden.

Prevention

Inget vaccin finns tillgÀngligt.

Viktigaste ÄtgÀrden för att minimera risken att smittas Àr att undvika myggstick.

Provtagning

LÀmpliga provtagningsmaterial för mikrobiologiska undersökningar Àr serum eller venblod utan tillsatser för antikroppsbestÀmning alternativt realtids-PCR, dÀr antalet viruskopior mÀts. Akut och konvalescentserum 1 mÄnad efter insjuknandet skickas för antikroppspÄvisning. PCR-diagnostik Àr bara relevant under de första dagarna efter insjuknandet. Antikroppar (IgM) kan oftast pÄvisas under den första sjukdomsveckan men uppföjningsprov taget 10-14 dagar efter symptomdebut rekommenderas vid negtiv serologi och fortsatt klinisk denguemisstanke.

Laboratoriediagnostik

AllmÀnt

Patientmaterial ska ur smittspridningssynpunkt handhas i klass 2-utrymmen, personalen ska bÀra skyddsklÀder och materialet handhas i sÀkerhetsbÀnk. Virusodling pÄ material frÄn en patient med misstÀnkt denguevirusinfektion mÄste utföras i laboratorium skyddsklass 3. Vilket diagnostiskt test som ska anvÀndas beror pÄ tidsintervallet mellan symptomdebut och provtagning. De första 5 dagarna efter symptomdebut Àr nukleinsyrapÄvisning med PCR möjlig. PCR anvÀnds inte rutinmÀssigt utan anvÀnds framförallt vid differentialdiagnostik avseende hemorragiska febrar. Det har nyligen introducerats analyser för ett specifikt dengueantigen (NS 1). Dessa antigentest Àr diagnostiskt optimala under första sjukdomsveckan. Specifika antikroppar (IgM) blir detekterbara tidigast 5 dagar efter insjuknandet (Figur 1).

Figur 1. Algoritmer för mikrobiologisk diagnostik av denguefeber. Bild: Gunnel Lindegren. Smittskyddsinstitutet

Referensmetodik

Serologi

IgM-antikroppsbestÀmning utförs med ELISA (PanBio). Enbart positiv IgM bör kompletteras med anamnes och uppföljningsprov för att sÀkerstÀlla diagnosen. IgG-antikroppar detekteras med en in-house immunofluroscens (IF). För en sÀker diagnostik av IgG krÀvs parade serumprover: ett taget tidigt i förloppet och ett konvalescentprov taget minst 10 dagar efter symptomdebut. IF-serologin bedöms positiv vid serokonversion eller >4-faldig titerstegring vid undersökning av parade sera. Enstaka sera med höga titrar (>640) stöder en kliniskt stÀlld diagnos. Korsreaktion mot andra flavivirus kan förekomma det Àr dÀrför viktigt att veta smittort dÄ korsreaktion mot gula febern och japansk encefalit förekommer. Vaccination mot andra flavivirus ger i regel endast lÄga titrar.

Övrig diagnostik

  • a) AntigenpĂ„visning: NS1- antigen kan pĂ„visas med ELISA teknik eller immunkromatografi. Flera kommersiella kit finns tillgĂ€ngliga pĂ„ marknaden. Specificiteten och sensitiviteten varierar och följaktligen mĂ„ste dessa test kompletteras med antikroppsanalyser (IgM och/eller IgG).
  • b) Genamplifikation: Upp till 5 dagar efter symptomdebut, dvs. perioden med feber, kan denguevirus nukleinsyra detekteras med PCR. Flera PCR- protokoll har publicerats och idag anvĂ€nds framförallt realtids-PCR. Detektion av denguevirus med PCR Ă€r problematisk med tanke pĂ„ den stora genetiska variationen hos denguevirus. Detta innebĂ€r att man kan fĂ„ falskt negativa resultat, varför denna test bör kompletteras med serologi. Med PCR teknik Ă€r det ocksĂ„ möjligt att faststĂ€lla vilken serotyp individen Ă€r infekterad med.

Epidemiologisk typning

Utförs ej.

KvalitetssÀkring

Externa kvalitetspaneler finns ibland tillgÀngliga (QCMD).

Svarsrutiner

Utsvar baseras pÄ en sammantagen bedömning av analysresultaten (se referensmetodik) samt eventuella anamnestiska data.

Laboratorierapportering

Sjukdomen Àr enligt smittskyddslagen anmÀlningspliktig i Sverige.

AnmÀles enligt gÀllande falldefinition

Referensfunktioner

Enligt virologisk R-lista

REFERENSER

  • Vene S, Mangiafico J, Niklasson B. Indirect immunofluorescence for serological diagnosis of dengue virus infections in Swedish patients. Clin Diagn Virol. 1995 Jul;4(1):43-50.