Enterobius vermicularis

Hoppa till: navigering, sök

Huvudartikel, publicerad augusti 2011.


Till innehÄllförteckning för Referensmetodik:Parasitologisk diagnostik


Enterobius vermicularis, springmask

SmittÀmne

Enterobius vermicularis Àr en liten rundmask som lever i tarmen. MÀnniskan Àr enda vÀrd till masken.

Livscykel

Den vuxna honmasken vandrar till Ă€ndtarmen för att lĂ€gga alla sina Ă€gg strax utanför Ă€ndtarmsöppningen. Äggen innehĂ„ller larver som Ă€r fullt utvecklade redan efter 4–6 timmar. Intagna Ă€gg klĂ€cks i magsĂ€cken och larverna vĂ€xer snabbt till 140–150 ”m. De migrerar till caecum och appendix dĂ€r de utvecklas till vuxna maskar: honmasken blir 9–12 mm lĂ„ng; hanmasken Ă€r mindre, 2,5 mm lĂ„ng. Springmask har en relativt kort livstid pĂ„ ca 1–3 mĂ„nader. En enda honmask producerar upp till 10 000 Ă€gg, vilket kan bidra till den effektiva smittspridningen.

Symtom och klinisk bild

MÄnga infektioner förlöper utan nÀmnvÀrda symtom. Det Àr framför allt den nattliga klÄdan kring Àndtarmens mynning som vÄllar besvÀr och kan leda till sömnproblem. Urticaria, dermatit och allergisk reaktion finns beskrivna i ett fÄtal fall. SmÄflickor kan ocksÄ fÄ en uttalad klÄda i underlivet. LÀtta inflammatoriska förÀndringar kan uppstÄ i tarmslemhinnan. Appendicit, vulvit, vaginit, salpingit och cystit kan förekomma i sÀllsynta fall. Eosinofili och förhöjd produktion av IgE kan ocksÄ ses. Sjukdomen kan effektivt behandlas med lÀkemedel. Ibland kan behandling av hela familjen övervÀgas. Re-infektion Àr vanligt eftersom Àggen ofta finns kvar i miljön.

Epidemiologi

Springmaskinfektion förekommer över hela vĂ€rlden och Ă€r den enda maskinfektion som Ă€r vanlig Ă€ven i Sverige. Den kan drabba mĂ€nniskor i alla Ă„ldrar, men Ă€r vanligast hos barn. Man infekteras genom att svĂ€lja Ă€gg. God hand- och toaletthygien förebygger smitta. Ägg i miljön, t.ex. i sĂ€ngklĂ€der, textilier och damm, kan förbli smittsamma i flera veckor. De dör dock vid uttorkning eller i direkt solljus. Smitta sker genom direkt kontakt med infekterad person eller indirekt via kontaminerade sĂ€ngklĂ€der och leksaker, alternativt genom luftburen överföring av Ă€gg med damm. Infektionen kan upprĂ€tthĂ„llas genom autoinfektion, d v s man fĂ„r i sig egna Ă€gg genom att stoppa fingrarna i munnen efter att ha kliat sig i stjĂ€rten. Retroinfektion (nĂ€r Ă€gg frĂ„n egna maskar klĂ€cks och larver vandrar upp i tarmen och utvecklas till vuxna maskar) kan ocksĂ„ förekomma, men dess betydelse och omfattning Ă€r kontroversiell.

Provtagning och transport

Provmaterial

Ett sĂ„ kallad ”tejpprov” tas vid misstĂ€nkt Enterobius-infektion och/eller analklĂ„da, framför allt kvĂ€lls- och nattetid. Det Ă€r viktigt för analysen att genomskinlig tejp anvĂ€nds vid provtagning.

Provtagning

Provet tas frÄn omrÄdet runt anus nÄgra timmar efter sÀnggÄende eller pÄ morgonen innan toalettbesök eller dusch/bad. Den klistriga sidan av en cirka 10 cm lÄng genomskinlig tejpremsa trycks pÄ flera stÀllen mot huden runt anusöppningen (tejpbiten kan innan provtagning fÀstas pÄ en trÀspatel med klistriga sidan utÄt).

Förvaring/transport

Tejpbiten fÀsts pÄ ett objektglas som förvaras i transporthylsa under transporten och fram till avlÀsningen. Prover bör hanteras med försiktighet. Enterobius-Àgg innehÄller larver som Àr infektiösa frÄn och med provtagningstillfÀllet och flera veckor framÄt.

Laboratoriediagnostik

AllmÀnt

Diagnosen stĂ€lls genom pĂ„visning av Ă€gg eller vuxna maskar. Undersökning av fecesprov för mikroskopisk pĂ„visning av Ă€gg i feces efter formalin/etylacetat koncentration rekommenderas inte eftersom den har lĂ€gre kĂ€nslighet för pĂ„visning av Enterobius-Ă€gg Ă€n tejpprov. Endast cirka 5 % av diagnostiserade fall har maskĂ€gg i feces. Om patienten har en infektion med Taenia kan det förekomma att Ă€ven dessa Ă€gg fĂ„ngas upp pĂ„ tejpen.

Referensmetod

Enterobius-Ă€gg. Foto: Marianne Lebbad, Smittskyddsinstitutet

Mikroskopisk undersökning av tejpprov för pĂ„visning av maskĂ€gg eller maskar. Maskar och Ă€gg utsöndras dock intermittent och ett negativt prov utesluter inte infektion. Upprepade undersökningar ökar kĂ€nsligheten. Undersökning av tre konsekutiva tejpprov upptĂ€cker upp till 90 % av infekterade fall.

AvlÀsningskriterier

Undersök hela tejpbiten i mikroskop med 10 x förstoring. Verifiera fynd med 40 x objektiv. BĂ„de Ă€gg och maskar kan fĂ„ngas upp pĂ„ tejpen. Äggen Ă€r 50-54 x 20-27 ”m, ofĂ€rgade, ovala, tillplattade pĂ„ en sida och innehĂ„ller fullt utvecklade embryon/larver.

KvalitetssÀkring

Enterobius-Àgg ingÄr i UK NEQAS-utskick.

Svarsrutiner

Tejpprov, inga Àgg/maskar av Enterobius vermicularis pÄvisade

Ägg/maskar av Enterobius vermicularis pĂ„visade

Övriga diagnostiska metoder

  • ”Bomullssvabb”

Ägg frĂ„n hud runt anus kan samlas med en bomullspinne fuktad med fysiologisk saltlösning. VĂ€tskan pressas sedan genom att trycka bomullspinne mot objektglas. Preparat monteras med tĂ€ckglas och undersöks i mikroskop med 10 x förstoring.

  • Vuxna maskar kan lĂ€ggas i formalinrör skickas för identifiering.

Laboratorierapportering

Infektion med Enterobius vermicularis Àr inte anmÀlningspliktig enligt smittskyddslagen.

LitteraturhÀnvisningar

  • Ash L, Orihel C. Atlas of Human Parasitology. ASCP Press, Chicago.
  • Herrström P, Friström A, Karlsson A, Högstedt B. Enterobius vermicularis and finger sucking in young Swedish children. Scand J Prim Health Care 1997;15:146-8.
  • Montag A, Ulrich R. Chronic urticaria in enterobiasis vermicularis (oxyuriasis). Hautarzt 1992;43:652-3.
  • Peters W, Gilles H. Tropical Medicine & Parasitology. Wolfe Medical Publications Ltd, third edition, 1989.
  • Raghallaigh S N, Powell F. Enterobius vermicularis dermatitis. Clin Exp Dermatol. 2009;35:e32-e33.