Polio och övriga enterovirus

(Omdirigerad frÄn Enterovirus (CNS))
Hoppa till: navigering, sök

Huvudartikel


Till innehÄllsförteckningen för Referensmetodik: Infektioner i centrala nervsystemet

och

Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar och falldefinitionen Virala meningoencefaliter


Enterovirus

SmittÀmnen

Enterovirus tillhör familjen Picornaviridae och genus bestÄr för nÀrvarande av följande 67 serotyper: Poliovirus (typ 1-3), coxsackievirus grupp A (typ A1-22, A24), coxsackievirus grupp B (typ B 1-6), echovirus (typ 1-9, 11-27, 29-33) samt enterovirus (typ 68-7 1). Viruspartikeln mÀter 24-30 nm och har en nukleokapsid med ikosahedral symmetri men saknar hölje. Kapsiden Àr uppbyggd av 60 strukturella enheter, vilka i sin tur Àr sammansatta av fyra polypeptidkedjor, VP 1-4. Genomet bestÄr av enkelstrÀngat plus-RNA, och Àr ca 7400 nukleotider lÄngt.

Enterovirus Ă€r stabilt vid pH 3 och Ă€r resistent mot eter och kloroform. Enterovirus RNA Ă€r kĂ€nsligt för frys-tining, och upprepade frys-tiningar av provmaterial sĂ„som likvor minskar möjligheten att pĂ„visa RNA med PCR-teknik. Enterovirus inaktiveras av upphettning till 56 °C, torkning, 0,3 % formaldehyd samt klor.

Patogenes

Enterovirus infekterar huvudsakligen via svalget, men vid konjunktivit infekteras konjunktiva direkt. Virus replikerar i den lymfoida vÀvnaden i svalg och tarm. Svalg- och tarminfektionen kan sedan följas av viremi, med spridning av virus till andra organ sÄsom ryggmÀrg, hjÀrna, meninger, hud och hjÀrta.

Virusutsöndringen frÄn svalget pÄgÄr 1-2 veckor efter infektionsdebuten medan utsöndringen i feces oftast pÄgÄr flera veckor, och kan fortsÀtta mÄnga mÄnader. Vid meningit och meningoencefalit kan echo- och coxsackievirus pÄvisas i likvor i det akuta skedet. Detta ses mycket sÀllan vid poliovirusinfektioner.

Klinik

Enterovirus upptrĂ€der vanligen under sensommar eller höst och drabbar frĂ€mst barn och yngre vuxna. MĂ„nga olika typer av echo- och coxsackievims förekommer vilka lĂ€tt sprids i samhĂ€llet, frĂ€mst bland förskolebarn. Virus Ă€r dĂ€rför vanliga, och en individ kan drabbas av flera echo- eller coxsackievirusinfektioner. Majoriteten fĂ„r subklinisk infektion eller lindriga symtom frĂ„n de övre luftvĂ€gama. Konjunktivit med eller utan ÖLI förekommer ocksĂ„.

Echo- och coxsackievirus Àr den vanligaste orsaken till serös meningit. Inkubationstiden till utveckling av meningitsymtom Àr i de flesta fall 7- 14 dagar. Ofta föreligger ett dubbelinsjuknande varvid patienten initialt, i samband med viremifasen, insjuknar med en kortvarig febertopp och lÀtta katarralia. Efter ett symtomfritt intervall pÄ nÄgra dagar Äterinsjuknar patienten med typiska meningitsymtom i form av huvudvÀrk, illamÄende, ljusskygghet, feber och nackstelhet. SvÄr encefalit och cerebellit (med ataxi) förekommer ocksÄ, framför allt hos smÄ barn och immundefekta personer. MuskelsmÀrtor förekommer hos de flesta patienter och ledvÀrk drabbar somliga. MÄnga enterovirustyper kan ge upphov till utslag, dels i form av generellt makulopapulöst exantem (framför allt echovirustyper), dels som ett blÄsformat utslag lokaliserat till munhÄla, hÀnder och fötter vid coxsackievirusinfektion. Sjukdomsbilden kompliceras ocksÄ ibland med perimyokardit (frÀmst vid coxsackie-B-typer) och hepatit.

Polio

Poliovirus ger oftast en subklinisk infektion men ibland (<1 %) upptrĂ€der allvarlig CNS-infektion i form av myelit, medan meningit Ă€r ovanligt. Myeliten lokaliseras frĂ€mst i de motoriska nervcellerna i ryggmĂ€rgens framhorn, vilket resulterar i asymmetriska pareser, oftast utan sensibilitetsnedsĂ€ttning. BlĂ„spares förekommer i ca 15 % av fallen och sĂ„vĂ€l kranialnerver som andningsmuskulatur kan afficieras, vilket kan göra patienten beroende av respirator. Symtomen Ă€r reversibla i 80-90 % men om destruktion av nervceller skett kan pĂ„tagliga pareser kvarstĂ„ livet ut. Mortaliteten vid akut, paralytisk polio Ă€r 2-5 % bland barn och 15-30 % bland vuxna.

Postpoliosyndrom,PPS, kan i enstaka fall upptrÀda 10-15 Är efter en akut poliomyelit och ge ny muskelsvaghet och atrofi av extremitetsmuskler, ögon- och andningsmuskulatur. Det ger nya muskulatur/skelettsymtom med extrem trötthet samt minskad fysisk uthÄllighet. Diagnosen PPS krÀver att medicinska, neurologiska, ortopediska och andra sjukdomstillstÄnd utesluts.

Epidemiologi

Enterovirus, utom polio, Àr idag i vÄrt land vid sidan av TBE den dominerande orsaken till viral meningoencefalit och drabbar cirka 200 personer Ärligen. Till skillnad frÄn övriga enterovirus Àr poliovirus numera mycket ovanligt i Sverige pÄ grund av effektiv vaccinering av smÄbarn. DÀremot förekommer polio i mÄnga utvecklingslÀnder. Infektionen förekommer Àven i VÀsteuropa bland ovaccinerade, eller nÀr vaccin med otillrÀcklig immunogenicitet anvÀnts, som i Holland i början av 90-talet och i Finland i mitten av 80-talet.

År 1988 beslöt WaHO att satsa pĂ„ en global utrotning av poliomyelit och Ă€ven v poliovirus till Ă„r 2000. Men Ă€ven om poliovirus utrotas kommer postpoliosyndrom (PPS) att leva kvar en tid som ett sensymtom efter poliomyelit.

Se ocksÄ CNS-infektioner-epidemiologi[1]

Prevention

TvÄ typer av mycket effektiva vacciner mot polio finns tillgÀngliga. I Sverige liksom i de flesta i-lÀnder anvÀnds avdödat vaccin (inaktiverat poliovaccin). Levande, försvagat vaccin för oral administrering anvÀnds i övriga delar av vÀrlden.

Vaccination mot polio ingÄr i barnvaccinationsprogrammet.

Se ocksÄ FolkhÀlsomyndighetens hemsida om polio [2]

Provtagning

Vid misstanke om enterovirusinfektion inklusive polio som involverar CNS bör i första hand PCR pÄ cerebrospinalvÀtska (Csv) utföras. Om positivt resultat bör virusisolering frÄn feces eller Csv utföras för typning av virus. Om patienten kommer till sjukhus sent i sjukdomsförloppet (>5 dagar frÄn insjuknande) kan virus ha försvunnit frÄn Csv. Om diagnosen anses angelÀgen kan man dÄ utföra virusisolering i feces och/eller analysera enterovirus-IgM i serum. Om positiv fecesisolering eller IgM bör diagnosen verifieras genom analys av parade sera avseende enterovirus-IgG.

Laboratoriediagnostik

AllmÀnt om CNS-diagnostik

Referensmetodik, enterovirus

  • NukleinsyrapĂ„visning: Med primers frĂ„n den icke-kodande regionen i 5-Ă€ndan av enterovirusgenomet kan gruppspecifikt enterovirus-RNA pĂ„visas i Csv, feces och serum. KĂ€nsligheten Ă€r högre Ă€n för virusisolering och specificiteten i likvor mycket god. Vid analys av feces förvĂ€ntas specificiteten för sjukdom vara lĂ€gre pga lĂ„ngvarig virusutsöndring efter en enterovirusinfektion, men bland meningitpatienter har i vĂ„rt land hög specificitet Ă€ven erhĂ„llits vid PCR-analyser av enterovirus i feces.

PCR-metoden för enterovirus Àr fortfarande under utveckling vilket gör att den kan komma att Àndras inom en snar framtid. Som referensmetod anges en effektiv nu anvÀnd PCR-teknik Bilaga 4 (CNS) .

Övriga diagnostiska metoder

  • Odling: Odling av feces- och/eller svalgmaterial i kombination med signifikant titerstegring av neutraliserande (NT) antikroppar mot isolerad serotyp. Ett odlingsförfarande beskrivs i Bilaga 5 (CNS). Ännu (1997) föreligger i Sverige ingen konsensus om vilka cellslag som bör anvĂ€ndas för rutinmĂ€ssig enterovirusodling.
  • Serologi: För pĂ„visande av gruppreaktiva IgM-antikroppar mot enterovirus i serum finns tester beskrivna som anvĂ€nder ELISA, RIA-teknik och hemagglutination, sĂ„ kallad SPRIST. Ingen av dessa tester har dock uppnĂ„tt högre sensitivitet Ă€n 75 %. De Ă€r alla behĂ€ftade med vissa specificitetsproblem men kan ge klinikern en viss vĂ€gledning.
  • Komplementbindningstest (KB) ger signifikant titerstegring mellan akut- och konvalescentsera i 50-60 % av odlingsverifierade enterovirusinfektioner.
  • ELISA-test för detektion av gruppreaktiva IgG-antikroppar har beskrivits bĂ„de med anvĂ€ndande av virionantigen och syntetiska peptider och i de systemen sĂ„gs signifikant titerstegring mellan akut- och konvalescentsera i 65-70 % av odlingsverifierade infektioner.

Svarsrutiner

Text tillkommer

Laboratorierapportering

För polio föreligger anmÀlningsplikt för laboratorium och för behandlande lÀkare enligt smittskyddslagen (2004:168), allmÀnfarliga sjukdomar. Enterovirus för övrigt rapporteras endast nÀr de orsakat infektioner som engagerar CNS (Virala meningoencefaliter).

Referensfunktioner

Enligt virologisk R-lista

REFERENSER

  • Casas 1, Powell L, Klapper PE, Cleator GM. New method for the extraction of viral RNA and DNA from cerebrospinal fluid for use in the PCR assay. J Virol Meth 1995;53:25-36.
  • GlimĂ„ker M. Enteroviral Meningitis. Diagnostic methods and aspects on the distinction from bacterial meningitis. Akademisk avhandling, Uppsala Universitet, 1992.
  • Grandien M, Forsgren M, Ehmst A. Enteroviruses and reoviruses. In: Schmidt NJ, Emmonds RW eds. Diagnostic procedures for viral, rickettsial, and chlamydial infections. 6th ed. Washington, DC: American Public Health Association, 1989:513-578.
  • Samuelson A. A study on the serological cross-reactivity within the enterovirus group. Akademisk avhandling, Karolinska Institutet, 1995.
  • ThorĂ©n A, Robinson AJ, Maguire T, Jenkins R. Two-step PCR in the retrospective diagnosis of enteroviral viraemia. Scand J Infect Dis 1992;24:137-141.