Epstein-Barrvirus

Hoppa till: navigering, sök

Huvudartikel


Till innehĂ„llsförteckningen för Referensmetodik: Övre luftvĂ€gsinfektioner (ÖLI)


Virus Ă€r den dominerande orsaken till övre luftvĂ€gsinfektioner. Ofta Ă€r de virala övre luftvĂ€gsinfektionerna komplikationsfria, och diagnostik av etiologiskt agens Ă€r inte indicerat. MĂ„nga av de virus som ger nedre luftvĂ€gsinfektioner orsakar Ă€ven ÖLI (influensa A och B, parainfluensa 1-3, CMV, adenovirus) och har beskrivits tidigare i denna serie. HĂ€r beskrivs kortfattat andra virus, som kan orsaka olika typer av ÖLI.


Epstein-Barrvirus (EBV)

ViruspÄvisning

EBV utsöndras i saliv hos alla med primĂ€rinfektion men Ă€ven hos ca 30 % av friska EBV-bĂ€rare. Virus kan pĂ„visas med PCR eller genom transformation av navelstrĂ€ngslymfocvter, men viruspĂ„visning har föga vĂ€rde för diagnostik av symtomatisk EBV-infektion.


Serologisk EBV-diagnostik

Hos ca 80 % av patienter med symtomatisk, primĂ€r EBV-infektion uppkommer heterofila antikroppar. Dessa Ă€r IgM-antikroppar, som agglutinerar heterologa röda blodkroppar. PĂ„visande av heterofila antikroppar Ă€r ett snabbt, enkelt och mycket utnyttjat sĂ€tt att verifiera EBV-orsakad körtelfeber (Paul Bunnell och Davidsohns test). MĂ„nga kommersiella kit för pĂ„visande av heterofila antikroppar finns. En studie av 8 sĂ„dana kit pĂ„ mer Ă€n 100 patienter med misstĂ€akt körtelfeber har genomförts (1993). Sensitivitet och specificitet jĂ€mfördes med referensmetoden för pĂ„visande av primĂ€r EBV-infektion. Test som med ELISA-teknik detekterar antikroppar mot renat, heterofilt antigen visades ha hög specificitet (95-100 %), men lĂ„g sensitivitet (63-69 %). Agglutinationstest har högre sensitivitet (71-83 %), men lĂ€gre specificitet (83-98 %).

Cirka 20 % av patienter med EBV-orsakad körtelfeber utvecklar sĂ„ledes inte heterofila antikroppar. Detta gĂ€ller speciellt smĂ„ barn. Med specifik EBV-serologi kan EBV-diagnosen verifieras Ă€ven i heterofilnegativa fall. Vanligen görs detta genom att man pĂ„visar IgM mot virus kapsidantigen (VCA), men Ă€ven andra antigen som uttrycks under EBV:s replikativa fas kan anvĂ€ndas. Det största specificitetsproblemet utgör differentialdiagnostiken mot andra herpesvirusinfektioner. Exempelvis fĂ„r ca 10 % av patienter med CMV-infektion IgM-antikroppar mot EBV och 10 % med EBV-infektion fĂ„r IgM mot CMV.

Vid insjuknandet i mononukleos finns bÄde IgG- och IgM-antikroppar mot VCA medan antikroppar mot de kÀrnantigen, som EBV inducerar i infekterade, transformerade B-celler, EBNA, saknas. En sÀker veritikation av EBV-diagnosen kan erhÄllas genom att man, förutom pÄvisande av IgG- och IgM-antikroppar mot VCA, undersöker ett tidigt taget serumprov med avseende pÄ förekomst av antikroppar mot EBNA. Om patienten har IgG- och IgM-antikroppar, men saknar EBNA-antikroppar verifierar detta EBV-diagnosen (Fig 9). Förekomst av IgG-antikroppar mot antigen frÄn replikativa fasen och avsaknad av enbart EBNA-antikroppar indikerar nylig primÀr EBV-infektion, men kan Àven förekomma normalt (<1%) och vid immunsuppressiv sjukdom. Uppföljningsprov som visar serokonversion mot EBNA, Àr nödvÀndig för sÀker diagnos.



ÖLIfigur9b.jpg

  • IIF = Indirekt immunfluorescens
  • ACIF = Anti-komplement immunfluorescens

En rad kommersiella test finns för pĂ„visande av EBV-antikroppar, baserade pĂ„ immunfluorescens och ELISA. Specificitet och sensitivitet brukar ligga pĂ„ mellan 90 och 98 % jĂ€mfört med referensmetoder. NĂ„got helt tillfredsstĂ€llande kit finns Ă€nnu inte (mars -95).