HIV (CNS)

Hoppa till: navigering, sök

Till förgreningssidan om HIV


Till innehÄllsförteckningen för Referensmetodik: Infektioner i centrala nervsystemet


HIV

SmittÀmnet

Humant immunbristvirus (HIV) Àr ett cirka 100-120 nm stort höljebÀrande retrovirus. Arvsmassan bestÄr av RNA som via ett virusspecifikt enzym, omvÀnt transkriptas, transkriberas till DNA. Detta integreras i vÀrdcellens kromosomer. HIV kan ligga latent i vilande celler. Vid aktivering av cellen initieras HIV-replikation. I majoriteten av virusinfekterade celler pÄgÄr dock en virusförökning.

En mycket stor mÀngd HIV-partiklar (cirka 10^9) produceras varje dag. Innan viruset sammanfogas klyvs stora prekursorproteiner av ett virusspecifikt proteas. HIV har visats kunna infektera ett flertal celltyper in vitro. De viktigaste cellerna som infekteras in vivo Àr CD4-bÀrande celler: T-hjÀlparlymfocyter, monocyter/makrofager, mikrogliaceller och dendritiska celler. KÀnnetecknande för HIV Àr dess variabilitet. Detta Àr ett resultat av att det omvÀnda transkriptaset saknar förmÄga till korrekturlÀsning, med en hög mutationsfrekvens som följd. De biologiska konsekvenserna Àr att immunförsvaret inte kan kontrollera infektionen. Ytterligare en viktig konsekvens Àr att HIV i mÄnga fall utvecklar snabb resistens mot lÀkemedel.


Sjukdomsbild

HIV infekterar, förutom immunsystemet, Àven nervsystemet. HIV kan pÄvisas i mikrogliaceller. Det Àr oklart om HIV Àven kan infektera andra celler i nervsystemet in vivo. Störningar i cytokinbalansen intratekalt Àr en av mÄnga patogenetiska hypoteser som har framförts betrÀffande HIV-relaterad nervsystemskada.

HIV kan invadera nervsystemet tidigt. Vid primĂ€r HIV-infektion har neurologiska symtom, framför allt akut meningoencefalit och akuta neuropatier, pĂ„visats hos ca 10 % av patienterna. HIV har Ă€ven Ă„terfunnits i likvor hos patienter med primĂ€r HIV-infektion utan neurologiska symtom.

Hos över 90% av patienter i det kroniska stadiet kan HIV RNA/DNA pÄvisas i likvor, oberoende av neurologiska symtom. Neurologiska symtom Àr mindre vanliga vid ringa immundefekt, och förekommer dÄ framför allt i form av perifera neuropatier och serös meningit. Vid avancerad immundefekt orsakas symtom frÄn nervsystemet dels av opportunistiska infektioner eller andra komplikationer till immun. defekten, dels troligen av HIV- 1 sjÀlv. De vanligaste HIV-relaterade tillstÄnden Àr demens och perifera sensoriska neuropatier som oftast upptrÀder i mycket sent skede. Data talar för att anti-HIV-behandling kan förebygga demensutveckling.

De neuropatologiska förÀndringarna i CNS vid HIV-infektion Àr unika och har endast observerats hos dessa patienter. KaraktÀristiskt Àr förekomsten av flerkÀrniga jÀtteceller, vilka innehÄller HIV. TvÄ specifika patologiska förÀndringar, relaterade till HIV, Àr beskrivna: HIV encefalit och HIV leukoencefalopati. De ses framför allt i slutstadiet av sjukdomen.


Diagnostik

Referensmetodik

Inget laboratorietest finns som Àr diagnostiskt för HIV-l-orsakade neurologiska symtom. HIV-relaterad nervsystemskada Àr dÀrmed en klinisk diagnos, baserad pÄ uteslutande av opportunistiska infektioner, tumörer, bristtillstÄnd och andra komplikationer till immundefekten.

Övriga diagnostiska metoder

Virusisolering

Likvor eller viruspellet frÄn likvor, erhÄllen med ultracentrifugering, ympas pÄ kultur av perifera mononukleÀra blodceller. Kulturens ovanvÀtska analyseras med avseende pÄ HIV p24-antigen. Infektiöst HIV kan isoleras frÄn likvor frÄn ca 60-70% av patienter, oberoende av neurologiska symtom.


AntigenpÄvisning

HIV p24-antigen kan pÄvisas i likvor med hjÀlp av ELISA. Det finns en korrelation mellan förekomst av HIV p24-antigen i likvor och avancerad demens. Det prediktiva vÀrdet Àr dock lÄgt.

NukleinsyrapÄvisning

HIV RNA respektive DNA kan pÄvisas i cellfri likvor resp likvor-celler efter omvÀnd transkription med PCR hos över 90% av HIV-infekterade. Ingen korrelation föreligger till HIV- 1-relaterade neurologiska symtom.


Serologi

Intratekal antikroppsproduktion mot HIV kan pÄvisas hos ca 60-70% av IIIV-infekterade patienter med hjÀlp av ELISA. Detta Àr nÄgot vanligare hos patienter i senare stadier av infektionen. Ingen korrelation föreligger dock till HIV-relaterade neurologiska symtom.


Laboratorierapportering

Infektion med HIV Àr anmÀlningspliktig för behandlande lÀkare enligt smittskyddslagen, samhÀllsfarliga sjukdomar, 1.3.

Inom ramen för frivillig laboratorieanmÀlan bör antalet patienter som genomfört HIV-test, antalet verifierade positiva fall och för dem kön och Älder anmÀlas mÄnatligen till FolkhÀlsomyndigheten pÄ speciell blankett.

REFERENSER

  • Atlas of the Neuropathology of HIV infection. 1993. Edited by F. Gray. Oxford University Press.
  • Navia BA, Jordan BD, Price RW. The AIDS dementia complex. Clinical features. Ann Neurol 1986;19:5 17-524.
  • Price RW. The AIDS dementia complex. J Infect Dis 1988;158:1079-1083.
  • Price RW, Brew B, Sidtis 3, Rosenblum M, Scheck A, Clelary P. The brain in AIDS: central nervous system HIV- 1 infection and AIDS dementia complex. Science 1988;239:586592
  • Portegies P, de Gans J, Lange JM, et al. Declining incidence of AIDS dementia complex after introduction of zidovudine treatment. BMJ 1989;299:8 19-821.
  • Sönnerborg A, von Sydow M, Forsgren M, StrannegĂ„rd Ö. Association between intrathecal anti-HIV1 IgG synthesis and occurence of HIV-1 in cerebrospinal fluid. AIDS 1989;3:701-
  • Sönnerborg A, Ehrnst A, Bergdahl S, Pehrsson P, Sköldenberg B, StrannegĂ„rd Ö. HIV Isolatlon from cerebrospinal fluid in relation to neurological symptoms and immunological deficiency. AIDS 1988;2:89-93.
  • Sönnerborg A, Johansson B, StrannegĂ„rd Ö. Detection of H1V- 1 DNA and infectious virus in cerebrospinal fluid. AIDS Res Hum Retroviruses 1990;7:369-373.