Intraabdominella infektioner-anatomi och mikrobiell flora

Hoppa till: navigering, sök

Till innehÄllsförteckningen för Referensmetodik: Bakteriologisk diagnostik av infektioner i hud, mjukdelar, skelett och inre organ



Intraabdominella infektioner-anatomi och mikrobiell flora

Anatomi

Hudmjukfigur6.jpg

PeritonealhÄlan strÀcker sig frÄn diafragma till bÀckenbotten och Àr hos mannen en sluten sÀck. Hos kvinnan finns en kommunikation utÄt via tuborna.

Intraperitoneala organ Àr magsÀck, jejunum, ileum, caecum, appendix, colon transversum och sigmoideum, lever, gallblÄsa och mjÀlte. Tolvfingertarmen, colon ascendens och descendens samt bukspottskörteln ligger retroperitonealt men framför fascia renalis som uppÄt och Ät sidorna innesluter njurar och binjurar men Àr öppen nedÄt.

Retroperitoneala infektioner Àr svÄra att diagnostisera kliniskt eftersom traditionella tecken pÄ peritonit saknas. Lilla bÀckenet kommunicerar med övre delen av bukhÄlan via det högra parakoliska rummet som i sin tur har begrÀnsade passager till andra recesser, varav Bursa omentalis Àr den största (Figur 6). Som framgÄr av figuren finns ingen förbindelse mellan det högra och vÀnstra subfreniska rummet.

BukhÄlan och dess organ utklÀds av peritoneum som Àr ett seröst membran med mesotelceller som kan absorbera men Àven secernera vÀtska, elektrolyter och metabola produkter. Ytan av peritoneum motsvarar hela hudytan. Hos den friska individen ligger peritonealytorna nÀstan dikt an mot varandra med en minimal vÀtskefylld spalt som förhindrar friktion mellan olika viscerala organ. Vid inflammation kan flera liter vÀtska utsöndras sÄ att kavitetens volym ökar dramatiskt. Vid peritonealdialys utnyttjas mesotelmembranets effekt att eliminera urinÀmne och andra metabola produkter i frÄnvaro av fungerande njurar (se CAPD nedan).

Endogen mikrobiell flora i magtarmkanalen

Floran i magtarmkanalen Àr beroende av ett antal faktorer, varav födans sammansÀttning sannolikt har dominerande roll för de olika arternas förekomst och antal. Redan nÄgra timmar efter födseln koloniseras tarmen via anus och efter ett knappt dygn nÄr bakterier tarmen frÄn andra hÄllet d.v.s. via födointag. Anaeroba Bifidobacterium spp etablerar sig snabbt hos barn som fÄr bröstmjölk och utgör tillsammans med Bacteroides spp en dominerande stÀllning kvantitativt med ca 10^1^0 CFU/g feces. Enterobacteriaceae, Staphylococcus, Enterococcus och anaeroba Lactobacillus spp tillkommer men i lÀgre koncentrationer. Feces har under de första levnadsveckorna ett pH pÄ endast 5,1-5,4. Vid övergÄng frÄn bröstmjölk till annan föda förÀndras floran sÄ att den mer liknar den vuxna mÀnniskans. Anaeroba Lactobacillus spp minskar i antal, Fusobacterium spp och aeroba respektive anaeroba sporbildande bakterier ökar i antal medan pH höjs till 5,5-8,2.

Försök pÄ bakteriefria djur har visat att mötet mellan omvÀrldens mikrober och magtarmkanalens slemhinneytor Àr nödvÀndigt för mognaden av vÄrt immunsystem och dess produktion av immunglobuliner i synnerhet. Digestion av föda interagerar med mikrofloran som i sig kan betraktas som ett essentiellt metaboliskt organ. Hos den vuxna individen kan vikten av denna mikroflora uppgÄ till 1,5 kg. Syntes av vitaminer och omsÀttning av gallsyror rÀknas till huvuduppgifterna. Mikrofloran anses ocksÄ ha betydelse för karcinogenes men samtidigt fungerar den som ett potent avgiftningsorgan i paritet med lever och njurar.

MunhÄla och svalg. Kort efter födelsen etableras en flora som pÄminner om den vuxna mÀnniskans. Ett undantag Àr den relativa avsaknaden av alfastreptokocker som tillkommer först dÄ barnet fÄtt tÀnder. Inom munhÄlan varierar fördelningen av bakterier sÄ att strikt anaeroba stammar har en stark dominans i tandköttets fickbildningar medan mer aerotoleranta organismer finns i saliv, pÄ tungan och pÄ tÀnder dÀr alfastreptokocker ses i höga tal. Följande flora rÀknas till den ordinÀra: alfastreptokocker, Staphylococcus, Micrococcus, Lactobacillus, Bifidobacterium, Corynebacterium, Actinomyces, Actinobacillus, Nocardia, Kingella, Eikenella, Cardiobacterium, Clostridium, Propionibacterium, Bacteroides, Prevotella, Porphyromonas, Fusobacterium, Veillonella, Pasteurella, Campylobacter, Neisseria, Haemophilus, Bacillus, Selenomonas, Spirillum, Rothia, Treponema, Borrelia, Leptotrichia och Mycoplasma samt Candida spp. Mer Àn 300 arter har isolerats. Hos den enskilda individen kan antalet arter vara mindre rikt men koncentrationerna (10^8-10^9 CFU/mL) Àr förbluffande stabila över tiden.

Matstrupe. Hos den friska individen Àr matstrupen relativt bakteriefri mellan mÄltiderna. Den sparsamma floran utgörs av en kraftigt utspÀdd munhÄleflora.

MagsĂ€ck. Direkt efter mĂ„ltid Ă€r koncentrationen bakterier ca 10^5 CFU/mL. MagsĂ€cken Ă€r bakteriefri mellan mĂ„ltiderna med undantag för sparsamma mĂ€ngder (10^3 CFU/mL) av Lactobacillus och Bifidobacterium spp. I lĂ€nder med andra hygieniska förutsĂ€ttningar koloniseras barn efter amningsperioden med Helicobacter pylori och fĂ„r ett livslĂ„ngt ofta asymtomatiskt bĂ€rarskap. Farmaka och sjukdomstillstĂ„nd som reducerar produktion av saltsyra möjliggör en mikrobiell kolonisation av magsĂ€cken med orofaryngeal flora eller tarmflora. Ibland ses en stark etablering av Candida spp. Vid maligna ventrikeltumörer sker ofta en ”kolon”-isering av magsĂ€cken, vilket har betydelse för val av antibiotikaprofylax vid sĂ„dan kirurgi.

Tarm. Med ökat avstÄnd frÄn magsÀcken ökar bakteriemÀngden i tarminnehÄllet frÄn 10^3-10^5 CFU/mL i duodenum till 10^7-10^8 CFU/mL i distala ileum och 10^1^0-10^1^2 CFU/g feces i kolon. Skillnaden mellan individer Àr dock betydande.

FörhĂ„llandet mellan anaerober/aeroba bakterier Ă€ndras samtidigt frĂ„n 10:1 till 100-1000:1. I kolon har >500 olika species identifierats. Anaeroba grampositiva icke sporbildande stavar dominerar (Bifidobacterium och Eubacterium spp) följt av Bacteroides spp. Dessa utgör tillsammans ca 80 % av floran medan andra anaerober sĂ„som Prevotella, Porphyromonas, Fusobacterium, Clostridium, Peptostreptococcus och Veillonella spp i stort sett utgör resten. Enterobacteriaceae, Pseudomonas, Enterococcus, Streptococcus och Staphylococcus spp utgör tillsammans endast 0,3 % av den totala odlingsbara floran.