Paragonimus westermani
Huvudartikel, publicerad september 2011.
Till innehÄllsförteckningen för Referensmetodik:Parasitologisk diagnostik
InnehÄll
Paragonimus westermani (lungflundra)
SmittÀmne
Flera Paragonimus-arter kan infektera mĂ€nniska, men de flesta humana fall orsakas av P. westermani. Masken Ă€r rödbrun och mĂ€ter 8â16 x 4â8 mm.
Livscykel
De vuxna maskarna lever i en avgrĂ€nsad lungcysta, dĂ€r ocksĂ„ Ă€gglĂ€ggning sker. Ăggen hostas upp med sputum, varvid en del svĂ€ljs ner och passerar ut med feces. Om Ă€ggen hamnar i sötvatten, kan de utvecklas vidare och sĂ„ smĂ„ningom utsöndra larver (miracidier), som infekterar lĂ€mpliga sötvattensnĂ€ckor (1:a mellanvĂ€rden). HĂ€r sker utveckling till cercarier som, nĂ€r de frislĂ€pps, kan infektera krabbor eller krĂ€ftor (2:a mellanvĂ€rden) dĂ€r metacercarier â det infektiösa stadiet för mĂ€nniska eller annan definitiv vĂ€rd â utvecklas under 6â8 veckor Efter förtĂ€ring av rĂ„ eller otillrĂ€ckligt upphettad krabba eller krĂ€fta klĂ€cks metacercarierna och omogna maskar penetrerar tarmvĂ€ggen och vandrar genom bukhĂ„lan, diafragman och lungsĂ€cken till lungparenkymet. DĂ€r bildas en avgrĂ€nsad lungcysta i vilken maskar utvecklas inom 5â6 veckor. Ăgg kan pĂ„visas ca 4â5 veckor senare. De vuxna maskarna kan leva upp till 20 Ă„r, men de flesta dör inom 6 Ă„r.
Symtom och klinisk bild
Vid lĂ„g infektionsdos Ă€r de flesta patienter asymtomatiska men vid hög dos kan symtom ses. Under den akuta fasen, (invasionen och migrationen), uppstĂ„r blödningar och leukocytinfiltration. I diafragman kan muskelfibrer slitas sönder vilket ger 0,5â1 mm kvarstĂ„ende hĂ„llesioner. Den akuta infektionen passeras ofta odiagnostiserad, pga okarakteristiska symtom. De flesta fallen diagnostiseras istĂ€llet under lungstadiet dĂ„ patienten lider av mag- och bröstont, hosta och andnöd. Patienter med blodupphostning kan felaktigt fĂ„ diagnosen lungtuberkulos. Under infektionen Ă€r antalet eosinofiler och leukocyter kraftigt förhöjda liksom den ospecifika IgE-nivĂ„n. I sĂ€llsynta fall kan vuxna maskar förekomma i hjĂ€rnan och bl.a. orsaka epilepsi.
Epidemiologi
Paragonimus-infektion Ă€r i första hand en sjukdom bland köttĂ€tande djur över hela vĂ€rlden. Endemiska omrĂ„den för human infektion finns i Asien, Afrika och Latinamerika. Man berĂ€knar att 21 miljoner mĂ€nniskor i 39 lĂ€nder Ă€r Paragonimus-infekterade och att ca 293 miljoner löper risk för infektion. En bidragande orsak för spridning till mĂ€nniskan Ă€r lokala matvanor och traditionell medicin. Som exempel kan nĂ€mnas att i Japan och Korea dricks pressad saft gjord av rĂ„a krabbor och krĂ€ftor för behandling av bl.a. mĂ€ssling. Ăven vid förtĂ€ring av rĂ„tt infekterat kött frĂ„n vildsvin, kyckling och anka (transportvĂ€rdar) kan mĂ€nniskan bli infekterad av parasiten.
Provtagning och transport
Provmaterial
- Fecesprov
- Sputum
- Serum (antikroppspÄvisning)
Provtagningsföreskrifter
Förvaring/transport
Inga speciella krav
Laboratoriediagnostik
AllmÀnt
Laboratoriediagnostik Ă€r baserad pĂ„ mikroskopisk pĂ„visning av maskĂ€gg i feces eller sputum eller pĂ„visning av antikroppar i serum. Fecesprov tas 8â10 veckor efter en trolig infektion. Upprepade provtagningar rekommenderas, dĂ„ Ă€ggutsöndringen kan vara ringa. KĂ€nsligheten för Ă€gg-detektion i ett sputumprov Ă€r ca 35â57 % medan minst 6 konsekutiva prov kan öka kĂ€nsligheten till 89 %.
Referensmetod
PÄvisning av Àgg i preparat frÄn feces efter formalin/etylacetatkoncentrering (PAR 01) eller pÄvisning av Àgg i sputum efter behandling med dithiothreitol (DTT).
AvlÀsningskriterier
Ăggen Ă€r ovala, med tjock vĂ€gg, guldbruna, mĂ€ter 80â120 ”m x 45â70 ”m, samt har ett vĂ€l markerat lock (operculum) i ena Ă€nden och förtjockat skal i den andra.
FörvÀxlingsparasiter
Diphyllobothrium latum -Ă€gg Ă€r nĂ„got mindre, 58â75 ”m x 40â50 ”m, ljusare i fĂ€rgen, med mindre markerat operculum samt en liten knopp i motsatta Ă€nden av Ă€gget.
KvalitetssÀkring
Paragonimus westermani-Àgg ingÄr i kvalitetsutskick för cystor och maskÀgg, t. ex UK NEQAS.
Svarsrutiner
Inga maskĂ€gg pĂ„visade/Ăgg av Paragonimus spp. pĂ„visade
Ăvriga diagnostiska metoder
- För pÄvisning av antikroppar mot Paragonimus anvÀnds Western blot (WB) med antigen bestÄende av proteiner utsöndrade av vuxna maskar och ELISA med rekombinant Àggantigen. WB har sensitivitet 96 %, och specificitet 99 %.
- PCR-metoder för pÄvisning av Àgg-DNA i feces och sputum Àr inte tillrÀcklig utvÀrderade för human diagnostisk.
Labortorierapportering
Infektion med Paragonimus westermani Àr inte anmÀlningspliktig enligt smittskyddslagen.
LitteraturhÀnvisningar
- Sripa B., Kaewkes S., Intapan P.M., Maleewong W., Brindley P.J. 2010. Food-born trematodiasis in Southeast Asia: epidemiology, pathology, clinical manifestation and control. Advances in Parasitology, vol. 72:305-350.