Paragonimus westermani

Från Referensmetodik för laboratoriediagnostik
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Huvudartikel, publicerad september 2011.


Till innehållsförteckningen för Referensmetodik:Parasitologisk diagnostik


Paragonimus westermani (lungflundra)[redigera]

Smittämne[redigera]

Flera Paragonimus-arter kan infektera människa, men de flesta humana fall orsakas av P. westermani. Masken är rödbrun och mäter 8–16 x 4–8 mm.

Livscykel[redigera]

De vuxna maskarna lever i en avgränsad lungcysta, där också äggläggning sker. Äggen hostas upp med sputum, varvid en del sväljs ner och passerar ut med feces. Om äggen hamnar i sötvatten, kan de utvecklas vidare och så småningom utsöndra larver (miracidier), som infekterar lämpliga sötvattensnäckor (1:a mellanvärden). Här sker utveckling till cercarier som, när de frisläpps, kan infektera krabbor eller kräftor (2:a mellanvärden) där metacercarier – det infektiösa stadiet för människa eller annan definitiv värd – utvecklas under 6–8 veckor Efter förtäring av rå eller otillräckligt upphettad krabba eller kräfta kläcks metacercarierna och omogna maskar penetrerar tarmväggen och vandrar genom bukhålan, diafragman och lungsäcken till lungparenkymet. Där bildas en avgränsad lungcysta i vilken maskar utvecklas inom 5–6 veckor. Ägg kan påvisas ca 4–5 veckor senare. De vuxna maskarna kan leva upp till 20 år, men de flesta dör inom 6 år.

Symtom och klinisk bild[redigera]

Vid låg infektionsdos är de flesta patienter asymtomatiska men vid hög dos kan symtom ses. Under den akuta fasen, (invasionen och migrationen), uppstår blödningar och leukocytinfiltration. I diafragman kan muskelfibrer slitas sönder vilket ger 0,5–1 mm kvarstående hållesioner. Den akuta infektionen passeras ofta odiagnostiserad, pga okarakteristiska symtom. De flesta fallen diagnostiseras istället under lungstadiet då patienten lider av mag- och bröstont, hosta och andnöd. Patienter med blodupphostning kan felaktigt få diagnosen lungtuberkulos. Under infektionen är antalet eosinofiler och leukocyter kraftigt förhöjda liksom den ospecifika IgE-nivån. I sällsynta fall kan vuxna maskar förekomma i hjärnan och bl.a. orsaka epilepsi.

Epidemiologi[redigera]

Paragonimus-infektion är i första hand en sjukdom bland köttätande djur över hela världen. Endemiska områden för human infektion finns i Asien, Afrika och Latinamerika. Man beräknar att 21 miljoner människor i 39 länder är Paragonimus-infekterade och att ca 293 miljoner löper risk för infektion. En bidragande orsak för spridning till människan är lokala matvanor och traditionell medicin. Som exempel kan nämnas att i Japan och Korea dricks pressad saft gjord av råa krabbor och kräftor för behandling av bl.a. mässling. Även vid förtäring av rått infekterat kött från vildsvin, kyckling och anka (transportvärdar) kan människan bli infekterad av parasiten.

Provtagning och transport[redigera]

Provmaterial[redigera]

  • Fecesprov
  • Sputum
  • Serum (antikroppspåvisning)

Provtagningsföreskrifter[redigera]

Se provtagningsföreskrifter

Förvaring/transport[redigera]

Inga speciella krav

Laboratoriediagnostik[redigera]

Allmänt[redigera]

Laboratoriediagnostik är baserad på mikroskopisk påvisning av maskägg i feces eller sputum eller påvisning av antikroppar i serum. Fecesprov tas 8–10 veckor efter en trolig infektion. Upprepade provtagningar rekommenderas, då äggutsöndringen kan vara ringa. Känsligheten för ägg-detektion i ett sputumprov är ca 35–57 % medan minst 6 konsekutiva prov kan öka känsligheten till 89 %.

Referensmetod[redigera]

Påvisning av ägg i preparat från feces efter formalin/etylacetatkoncentrering (PAR 01) eller påvisning av ägg i sputum efter behandling med dithiothreitol (DTT).

Avläsningskriterier[redigera]

Äggen är ovala, med tjock vägg, guldbruna, mäter 80–120 µm x 45–70 µm, samt har ett väl markerat lock (operculum) i ena änden och förtjockat skal i den andra.

Förväxlingsparasiter[redigera]

Diphyllobothrium latum -ägg är något mindre, 58–75 µm x 40–50 µm, ljusare i färgen, med mindre markerat operculum samt en liten knopp i motsatta änden av ägget.

Kvalitetssäkring[redigera]

Paragonimus westermani-ägg ingår i kvalitetsutskick för cystor och maskägg, t. ex UK NEQAS.

Svarsrutiner[redigera]

Inga maskägg påvisade/Ägg av Paragonimus spp. påvisade

Övriga diagnostiska metoder[redigera]

  • För påvisning av antikroppar mot Paragonimus används Western blot (WB) med antigen bestående av proteiner utsöndrade av vuxna maskar och ELISA med rekombinant äggantigen. WB har sensitivitet 96 %, och specificitet 99 %.
  • PCR-metoder för påvisning av ägg-DNA i feces och sputum är inte tillräcklig utvärderade för human diagnostisk.

Labortorierapportering[redigera]

Infektion med Paragonimus westermani är inte anmälningspliktig enligt smittskyddslagen.

Litteraturhänvisningar[redigera]

  • Sripa B., Kaewkes S., Intapan P.M., Maleewong W., Brindley P.J. 2010. Food-born trematodiasis in Southeast Asia: epidemiology, pathology, clinical manifestation and control. Advances in Parasitology, vol. 72:305-350.