Parainfluensa 1-4

Hoppa till: navigering, sök

Huvudartikel


Till innehÄllsförteckningen för Referensmetodik: Nedre luftvÀgsinfektioner, 2:a upplagan 2005


Parainfluensa 1-4

SmittÀmnen

Parainfluensavirus identifierades första gĂ„ngen mellan Ă„r 1956 och 1960, och indelas i fyra typer, 1-4, dĂ€r typ fyra indelas i tvĂ„ subgrupper, A och B. Genomet kodar för sex proteiner. Indelningen i typer grundar sig pĂ„ flera skillnader i genom och protein. TvĂ„ viktiga glykoproteiner finns pĂ„ ytan; F-proteinet som medierar fusion mellan virus och cell, samt HN (Hemaglutinin – neuraminidas) som medierar adsorption till cellmembranet.

Patogenes och patofysiologi

Parainfluensavirus sprids frÄn cell till cell i de övre luftvÀgarna. Liksom för RSV sker replikationen i respiratoriskt epitel.

Symtom och klinisk bild

Parainfluensa typ 3 Àr efter RSV den vanligaste orsaken till bronkiolit och pneumoni hos smÄbarn. Parainfluensa typ 1 Àr den frÀmsta orsaken till laryngotrakeobronkit (pseudokrupp), men ocksÄ parainfluensa typ 2 och 3 kan orsaka pseudokrupp. Parainfluensa typ 4 anses frÀmst orsaka mildare infektion, och diagnostik finns dÀrför inte i kliniskt bruk.

Epidemiologi

FörstagÄngsinfektion med parainfluensa typ 3 upptrÀder vanligen under de första tvÄ levnadsÄren, medan parainfluensa typ 1- och 2- infektion upptrÀder nÄgot senare. Reinfektioner Àr liksom för RSV vanligt förekommande. Parainfluensavirus typ 1 och 2 upptrÀder epidemiskt, medan parainfluensa typ 3 förekommer endemiskt.

Prevention

Vaccin finns Ànnu inte att tillgÄ.

Provtagning och transport

Se under RS-virus.

Laboratoriediagnostik

AllmÀnt

Referensmetod för parainfluensavirus Àr virusodling.

Referensmetodik

Virusodling

Celler: För virusodling rekommenderas Ma-celler (Fetal Rhesus Monkey Kidney cells) och/eller GMK (Green Monkey kidney cells).

Substrat: UppehĂ„llsmedium för Ma-celler skall ej innehĂ„lla fetalt bovint serum men 0,5 ÎŒg/mL trypsin.

AvlÀsning och konfirmation: Cytopatogen effekt ses efter 5-7 dagar eller senare, och bör konfirmeras med immunfluorescens med monoklonala antikroppar varvid Àven typning sker. Hemadsorption med marsvinsblodkroppar (HAd) kan anvÀndas vid slutavlÀsning för att öka kÀnsligheten för virusodling.

Alternativ diagnostik

a) Antigendetektion: För att erhÄlla ett snabbt svar kan antigendetektion med monoklonala antikroppar och immunfluorescensteknik utföras. Denna metod har dock betydligt lÀgre kÀnslighet Àn t.ex. vad IF har för RSV. Ett flertal monoklonala antikroppar finns tillgÀngliga pÄ marknaden. För utförande, se under RSV.

b) PCR: PCR-teknik anvÀnds för nÀrvarande inte för diagnostik av infektion med parainfluensavirus.

c) Serologi: Akutfas- samt konvelescentserum kan undersökas avseende titerförÀndring av IgG-antikroppar. Serologi avseende IgM-antikroppar anvÀnds i mycket liten utstrÀckning, dÄ det Àr en komplicerad metod med otillrÀcklig sensitivitet.

Kvalitetskontroll

Paneler för virusodling kan tillhandahÄllas frÄn t.ex. UKNEQAS. Referensstammar kan införskaffas frÄn ATCC.

Laboratorierapportering

Infektion med parainfluensa Àr inte anmÀlningspliktig.


REFERENSER

  • Collins P L, Chanock R M and Murphy B R. Parainfluenza Viruses. In: Knipe, D M och Howley, P M. Field virology, 4th edition. Lippincott, Williams & Wilkins, 2001: 1341-1374.
  • Pedra A P, Englund J A and Glezen W P. Respiratory Syncytial Virus and Parainfluenza Viruses. In: Richman D D, Whitley R J and Hayden F G. Clinical Virology. Churchill Livingstone Inc, 1997: 787-820.
  • Waner J L and Swierkosz. Mumps and Parainfluenza Viruses. In: Murray P R et al. Manual of Clinical Microbiology 8th edition. ASM press, 2003: 1368-1377.