Sorkfeber (Puumalavirus)

(Omdirigerad frÄn Puumalavirus)
Hoppa till: navigering, sök

Huvudartikel (Ali Mirazimi, Jonas Klingström juni 2010)


Till innehÄllsförteckningen för Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar

och

LÀnk till FolkhÀlsomyndighetens lista med falldefinitioner för sjukdomar listade i smittskyddslagen, uppdaterad 2016


Sorkfeber (nephropathia epidemica)

Etiologi

Sorkfeber (nephropathia epidemica) orsakas av Puumalavirus (PUUV). Sorkfeber Àr en relativt mild variant av hemorragisk feber med renalt syndrom (HFRS) orsakade av andra nÀrbeslÀktade virusarter (hantavirus). Vissa hantavirustyper i Amerika kan orsaka kardiopulmonellt syndrom (HCPS).

SmittÀmnet

Puumalavirus (PUUV) Àr ett av minst 23 kÀnda virus inom genus (slÀktet) Hantavirus (synonym hantavirus) som i sin tur ett av fem genera som ingÄr i familjen Bunyaviriade. Tio av hantavirusarterna Àr humanpatogena. Hantavirus Àr höljeförsedda, runda, ca. 100 nm stora RNA-virus. Genomet bestÄr av tre RNA-segment av negativ polaritet. Dessa RNA-segment Àr omslutna av nukleokapsidproteiner. I viruspartikeln finns Àven RNA-beroende RNA-polymeras, som gör om det genomiska RNAt till mRNA, utan det kan viruset inte producera proteiner. Virusets hölje bestÄr av ett fettmembran med ursprung i den infekterade cellen, och i höljet finns tvÄ virala glykoproteiner, Gn och Gc.

Naturliga vÀrdar för hantavirus Àr olika arter av gnagare, nÀbbmöss och mullvadar. Den naturliga vÀrden för PUUV Àr skogssorken ( Myodes glareolus ).

Patogenes

PUUV förefaller kunna infektera de flesta typer av celler i kroppen. Infektionen startar i lungorna efter inandning av viruskontaminerade sorkexkret, och sprids sen via blodet. Liksom alla blödarfebervirus ger PUUV en ökad permeabilitet i kÀrl vilket kan orsaka ödem. Koagulationen kan pÄverkas. Hantavirus Àr i sig sjÀlva inte cellpatogena, och eventuellt orsakas sorkfeber snarare av ett överaktivt immunförsvar Àn av sjÀlva viruset.


Klinik

MĂ€nniskor smittas indirekt av sorkar, via inandning av PUUV-kontaminerad sorkurin, -avföring, eller -saliv. Inkubationstiden Ă€r oftast minst 2 veckor, men kan vara sĂ„ lĂ„ng som 6 veckor. Symtombilden kan variera kraftigt mellan olika patienter. Hög feber, allmĂ€n sjukdomskĂ€nsla, muskelvĂ€rk, svĂ„ra buk- och ryggsmĂ€rtor och minskade urinmĂ€ngder Ă€r dock vanliga akuta symtom. Trombocytoponi, högt CRP, högt kreatinin och leukocytos ses ofta. Tydlig njurpĂ„verkan Ă€r vanlig, och dialysbehandling kan krĂ€vas. Dödligheten i sorkfeber Ă€r i Sverige cirka 0,4 %. GenomgĂ„ngen infektion tros ge livslĂ„ng immunitet.

Behandling

Det finns idag ingen specifik behandling tillgÀnglig, och behandling riktas dÀrför mot symptom. Sorkfeber smittar inte mellan mÀnniskor, och inga specifika sÀkerhetsföreskrifter behöver iakttagas under behandling.

Epidemiologi

PUUV finns i sorkar frÀmst i norra delen av Sverige, men förekommer Àven söder om DalÀlven. Fall finns beskrivna frÄn alla svenska landsting, men i mÄnga fall har patienten blivit smittad i annan del av landet Àn dÀr diagnos har stÀllts. Flest smittas i VÀsterbotten, Norrbotten, VÀsternorrland och JÀmtland.

Utanför Sverige finns sorkfeber i stora delar av Europa; frÀmst i Finland och Ryssland, men Àven i Danmark, Tyskland, Frankrike och andra vÀsteuropeiska lÀnder.

NÄgot fler mÀn Àn kvinnor diagnosticeras, och frÀmst Àldre individer. Sorkfeber Àr ovanligt hos barn under 10 Är. Antalet rapporterade fall varierar kraftigt (53 fall Är 2009, 2195 fall Är 2007) frÄn Är till Är, med toppar vart tredje Är.

Prevention

Vaccin finns inte. Se vidare ”AllmĂ€nt förebyggande Ă„tgĂ€rder” http://www.folkhalsomyndigheten.se/amnesomraden/smittskydd-och-sjukdomar/smittsamma-sjukdomar/sorkfeber/

Provtagning

Serum eller venblod i sterilt rör utan tillsatser eller med gel, lÀmpligen vacutainerrör eller motsvarande. Serum behöver ej inaktiveras. LÀmplig provvolym 5-10 mL blod. Minsta provvolym: 200 ”L serum. Helblod centrifugeras 10 minuter 1500 rpm alt. fÄr stÄ i +2 - +8 °C över natten, varefter serum avsuges och fryses om analys ej kan göras samma eller nÀsta dag. Serum fryses Àven efter avslutad analys.

Laboratoriediagnostik

AntikroppsbestÀmning, IgM (ELISA)

Metod för att pÄvisa förekomst av humant IgM mot Puumalavirus i serum anvÀnds för diagnos av akut sorkfeber.

ELISA-plattor coatas med antikropp mot humant IgM. Patientserum (spÀtt 200 gÄnger) tillsÀtts, följt av PUUV antigen (rekombinant nukleocapsidprotein). Om det finns anti-PUUV specifikt IgM i patientprovet kommer det binda PUUV- nukleokapsidprotein. Detektion sker med enzymkonjugerad monoklonal antikropp mot PUUV nukleokapsidprotein.

För pÄvisning av IgM mot Puumala virus finns Àven ett snabbtest (sÄ kallat Point-Of-Care (POC) test) som kan anvÀndas vid misstanke om sorkfeber. Resultat frÄn snabbtest bör verifieras med ELISA.

AntikroppsbestÀmning, IgG (indirekt immunofluorescens)

Indirekt immunofluorescens utföres pÄ objektglas, s.k. spot-slides, med acetonfixerade PUUV-infekterade Vero-celler som antigen. Sera undersöks i spÀdningar frÄn 1:10 (fyrfaldiga titersteg). SpÀdningsserier av serumprov, samt positivt och negativt kontrollserum i en spÀdning tillsÀtts brunnar pÄ glasen. Efter tillsats av fluoresceinmÀrkt konjugat avlÀses preparatglasen i fluorescens-mikroskop. Serologin bedöms positiv vid serokonversion eller >4-faldig titerstegring vid undersökning av parade sera. Enstaka sera med höga titrar (>640) stöder en kliniskt stÀlld diagnos.


Övriga diagnostiska metoder

Virusisolering Àr svÄrt och tidskrÀvande, och anvÀnds dÀrför inte för rutindiagnostik. PCR-metodik för detektion av viralt RNA finns tillgÀnglig, men eftersom patienter i princip alltid uppvisar ett kraftigt specifikt antikroppssvar anvÀnds i dag inte heller PCR för diagnostik.

Svarsrutiner

Text tillkommer

Laboratorierapportering

Sorkfeber Àr enligt smittskyddslagen en anmÀlningspliktig sjukdom, och positiva diagnoser skall rapporteras till smittskyddslÀkaren i landstinget och till FolkhÀlsomyndigheten.

AnmÀls enligt gÀllande referensmetodik

Referensfunktioner

Enligt virologisk R-lista

REFERENSER