Respiratory syncytial virus-RSV

(Omdirigerad frÄn RSV)
Hoppa till: navigering, sök

Huvudartikel


Till innehÄllsförteckningen för Referensmetodik: Nedre luftvÀgsinfektioner, 2:a upplagan 2005



Respiratory syncytial virus - RSV

SmittÀmnen

RSV, som första gÄngen isolerades frÄn mÀnniska 1957, indelas i tvÄ subgrupper. Genomet kodar för minst tio virusspecifika proteiner. TvÄ glykoproteiner pÄ ytan, F och G, Àr viktiga immunogener. F-proteinet Àr genetiskt konserverat och Àr av betydelse för fusionen mellan virus och cellmembran i samband med virus penetration av cellen. G-proteinet Àr mer genetiskt variabelt och medierar bindningen av virus vid infektion av cellen.


Patogenes och patofysiologi

RSV replikerar i respiratoriskt epitel. Virus sprider sig frÄn cell till cell i de övre luftvÀgarna, för att sedan fortplanta sig till de nedre luftvÀgarna, dÀr det orsakar bl.a. förstörelse av epitelceller, ödem och sekretbildning.

Symtom och klinisk bild

RSV kan infektera alla Ă„ldersgrupper, men Ă€r den vanligaste orsaken till nedre luftvĂ€gsinfektion hos smĂ„barn. Infektionen startar hos det lilla barnet vanligen med symtom frĂ„n de övre luftvĂ€garna, snuva, feber och hosta. Hos 25-40 % av spĂ€dbarnen fortplantar sig infektionen till de nedre luftvĂ€garna, och kan ge bronkiolit och pneumoni. Ett allvarligt symtom pĂ„ RSV-infektion Ă€r apnĂ©er.

Hos friska vuxna yttrar sig ofta RSV-infektion som en vanlig övre luftvÀgsinfektion, medan Àldre och immunsupprimerade kan drabbas av lunginflammation.

Epidemiologi

RSV upptrÀder i Ärliga epidemier under den kalla Ärstiden. Vid tvÄ Ärs Älder har sÄ gott som samtliga barn genomgÄtt infektion med RS-virus. Immunitet efter genomgÄngen infektion Àr inte fullgod och ej heller livslÄng. Reinfektioner Àr vanligt förekommande hos bÄde Àldre barn och vuxna.

Prevention

Vaccin finns Ànnu inte tillgÀngligt. Profylax i form av en monoklonal antikropp (palivizumab) anvÀnds till vissa vÀl definierade riskgrupper ( http://folkhalsomyndigheten.se/rav/ ).

Provtagning och transport

Nasofarynxaspirat, taget med tunn kateter kopplat till sug Ă€r rekommenderat provmaterial. Även nasofarynxsekret taget med pinne med böjligt skaft och transporterat i virus transportmedium kan anvĂ€ndas. RSV Ă€r ett labilt virus som lĂ€tt förlorar sin infektivitet. Det Ă€r dĂ€rför viktigt att transporttiden Ă€r sĂ„ kort som möjlig i de fall virusodling skall utföras.


Laboratoriediagnostik

AllmÀnt

För snabb diagnos anvÀnds pÄvisning av virusantigen med immunfluorescens (IF), enzyme immunoassay (EIA) eller immunkromatografiska snabbtester. Direkt IF pÄ nasofarynxaspirat har oftast visat sig vara den kÀnsligaste metoden under förutsÀttning att den utförs pÄ ett laboratorium med stor vana vid tekniken. NukleinsyrapÄvisning Àr en kÀnslig metod under utveckling och kan komma att införas. Virusodling tar lÄng tid (3-14 dagar) och Àr mindre kÀnslig Àn IF. Serologisk diagnostik pÄ parade prover finns att tillgÄ, men anvÀnds i praktiken sÀllan.

Virusodling har hittills betraktats som referensmetodik, men p.g.a. dess lÀgre kÀnslighet jÀmfört med direkt IF bör nya antigentester framför allt utvÀrderas mot IF, och om möjligt mot PCR.

Vid val av diagnostisk metod för det enskilda laboratoriet bör man övervÀga provvolymer, krav pÄ snabbhet, testets kÀnslighet och specificitet. Utför man ett alltför litet antal antal analyser med IF per sÀsong kan det vara svÄrt att skaffa sig den erfarenhet som behövs för att göra en korrekt avlÀsning. I dessa fall kan en annan antigenmetod med nÄgot lÀgre kÀnslighet vara ett bÀttre val under förutsÀttning att testen ger entydiga resultat som Àr lÀtta att avlÀsa.

Referensmetodik

a) Antigendetektion med IF

Analysprincip: Nasofarynxaspiratet/sekretet centrifugeras och cellerna fördelas pÄ objektglas med förstansade brunnar. Cellerna fÀrgas dÀrefter med direkt eller indirekt immun-fluorescensmetod med monoklonal antikropp, och avlÀses i fluorescensmikroskop. För bedömning krÀvs minst 50-100 celler.

Reagens: Ett flertal kommersiella monoklonala antikroppar finns att tillgÄ.

Alternativ diagnostik

b) Antigendetektion med övriga metoder: Flera kommersiella metoder finns, baserade pĂ„ EIA eller immunkromatografi. Vid jĂ€mförelse med IF varierar kĂ€nsligheten mellan 70-80 %.

c) Odling: RSV Ă€r ett kĂ€nsligt virus och lĂ„nga transporttider pĂ„verkar virus infektiositet varför virusodling inte Ă€r lika kĂ€nslig som antigendetektion. För virusodling rekommenderas Ma-celler (Fetal Rhesus Monkey Kidney cells), GMK- (Green Monkey kidney cells) eller HeLa-celler. För optimal odling bör uppehĂ„llsmedium för Ma-celler inte innehĂ„lla fetalt bovint serum men 0,5 ÎŒg/mL trypsin. Cytopatogen effekt ses efter 3-5 dagar eller mer, och bör konfirmeras med t.ex. immunfluorescens med monoklonala antikroppar.

d) PCR: Analys med PCR pÄ nasofarynxaspirat frÄn barn har inte ökat kÀnsligheten nÀmnvÀrt jÀmfört med IF, men har visat sig ha högre kÀnslighet i prov frÄn vuxna, Àldre och immunsupprimerade. NÄgon standardmetod för RSV-PCR finns Ànnu inte beskriven. Vid val av primers har sÄvÀl G-genen som N-genen visat sig vara lÀmpliga som mÄlsekvenser. Konventionell PCR-teknik tar i dagslÀget alltför lÄng tid att utföra för att vara ett alternativ till antigendetektion. Med realtids-PCR kan analystiderna förkortas och metodiken ses dÀrför som ett möjligt alternativ till antigentester.

e) Serologi: Akutfas- och konvalescentserum kan undersökas avseende titerförÀndring av IgG-antikroppar. Serologi avseende IgM-antikroppar Àr komplicerad och anvÀnds i mycket liten utstrÀckning.

Epidemiologisk typning

Typning av RSV utförs vid epidemiologiska studier men anvÀnds ej vid vanlig diagnostik.

Kvalitetskontroll

EQUALIS erbjuder Ärliga kvalitetssÀkringsprogram för antigenpÄvisning. Referensstammar kan införskaffas frÄn ATCC.

Laboratorierapportering

Infektion med RSV Àr inte anmÀlningspliktig, men en frivillig rapportering sker till FolkhÀlsomyndigheten.

REFERENSER

  • Collins P L, Chanock R M and Murphy B R. Respiratory Syncytial Virus. In: Knipe, D M och Howley, P M. Fields Virology, 4th edition. Lippincott, Williams & Wilkins, 2001: 1443-1485.
  • Pedra A P, Englund J A and Glezen W P. Respiratory Syncytial Virus and Parainfluenza Viruses. In: Richman D D, Whitley R J and Hayden F G. Clinical Virology. Churchill Livingstone Inc, 1997: 787-820.
  • Tristam D A. Respiratory Syncytial Virus. In: Murray P R et al. Manual of Clinical Microbiology, 8th edition. ASM Press, 2003: 1378-1380.