Smittskyddslagen och smittskyddslÀkarorganisationen i landet

Hoppa till: navigering, sök

Artikeln Àr uppdaterad i mars 2012


Till innehÄllsförteckningen för Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar


Smilf.gif

Smittskyddslagen och smittskyddslÀkarorganisationen i landet

I och med smittskyddslagen som kom 1988 grundlades förutsÀttningarna för det moderna smittskyddet. Lagen föreskrev en organisation och myndighet i varje landsting, SmittskyddslÀkaren, för att ansvara för smittskyddet. Inom varje landsting och region finns sedan dess en operativ enhet för detta.

Även innan denna lags tillkomst fanns det författningar som reglerade smittskyddet. År 1914 kom lagen avseende sĂ€rskilda Ă„tgĂ€rder mot lungsot (tuberkulos). Den ersattes senare av tuberkulosförordningen 1939. Lagen om Ă„tgĂ€rder mot utbredning av könssjukdomar (Lex Veneris) kom 1918. I epidemilagen som kom 1919 fanns regelverk Ă€ven för andra allvarliga smittsamma sjukdomar Ă€n tuberkulos och könssjukdomar. Vid den tiden rĂ€knades akut barnförlamning, epidemisk hjĂ€rnhinneinflammation, difteri, pest och kolera till de allvarligare smittsamma sjukdomarna. NĂ€r vi betraktar dagens sjukdomspanorama Ă€r det lĂ€tt att förstĂ„ att det under Ă„rens lopp funnits behov av förĂ€ndringar i smittskyddslagstiftningen. I tidigare lagar delades ansvaret mellan sjukvĂ„rdshuvudmannen som hade skyldighet att tillhandahĂ„lla sjukhusvĂ„rd, och kommunen som ansvarade för ”smittrening”. I och med inrĂ€ttandet av lĂ€nslĂ€karorganisationen 1962, överlĂ€ts mĂ„nga av uppgifterna till denna organisation. 1968 överfördes lagarna om tuberkulos och könssjukdomar samt sjukdomar reglerade av epidemilagen till en gemensam smittskyddslag. Det regionala ansvaret lades dĂ„ pĂ„ lĂ€nsstyrelsen. Miljö- och hĂ€lsoskyddsnĂ€mnderna och provinsiallĂ€kare fick det lokala ansvaret för smittskyddet och landstingen Ă„lades att utse en smittskyddslĂ€kare. 2004 tillkom den senaste smittskyddslagen [1] som har sin grund i lagstiftningen frĂ„n 1988.

De flesta lĂ€nder i Europa har lagar som reglerar smittskyddet. Stora skillnader i lagstiftningen finns mellan lĂ€nderna men gemensamt Ă€r dock nĂ„gon form av anmĂ€lningsskyldighet av svĂ„ra sjukdomar till central instans. MĂ„nga lĂ€nders lagstiftning ger möjligheter att vidta tvĂ„ngsĂ„tgĂ€rder för att förhindra smittspridning. Det kan röra sig om tvĂ„ngsprovtagning, tvĂ„ngsvaccinering (som inte Ă€r möjligt i Sverige) eller stĂ€ngning av verksamheter. Även möjlighet till tvĂ„ngsisolering förekommer i de flesta lĂ€nder. Det som skiljer lĂ€ndernas lagstiftning Ă„t Ă€r hanteringen av hiv. I Norge, Finland, Tyskland och i viss mĂ„n Frankrike ingĂ„r hiv i smittskyddslagarna medan infektionen inte finns med i lagstiftningen i Danmark, Österrike, NederlĂ€nderna och Italien. Hiv Ă€r dĂ€remot anmĂ€lningspliktig i Danmark och anmĂ€lan kan ske pĂ„ frivillig bas i NederlĂ€nderna och Storbritannien.

SmittskyddslÀkarens roll

SmittskyddslĂ€karens arbete utgĂ„r frĂ„n Smittskyddslagen (2004:168)[2]. I lagens första paragraf sammanfattas det svenska smittskyddets utgĂ„ngspunkt - ”samhĂ€llets smittskydd skall tillgodose befolkningens behov av skydd mot spridning av smittsamma sjukdomar”. I Smittskyddsförordningen (2004:255) [3], som innehĂ„ller kompletterande föreskrifter till lagen, listas sjukdomar, som anses vara viktiga att följa och som dĂ€rför Ă€r anmĂ€lningspliktiga. Sjukdomar som regleras i smittskyddslagen ska anmĂ€las till smittskyddslĂ€karen av dels mikrobiologiska laboratorier och dels som klinisk anmĂ€lan frĂ„n behandlande lĂ€kare. Även lĂ€kare som utför obduktion har anmĂ€lningsplikt. Numera har vi ett IT-baserat övervakningssystem, SmiNet. Systemet ger smittskyddslĂ€karen möjlighet att övervaka det epidemiologiska lĂ€get i sitt landsting och snabbt vidta Ă„tgĂ€rder vid tecken pĂ„ utbrott av smittsam sjukdom. Smittskyddslagen ger den behandlande lĂ€karen möjlighet att anmĂ€la Ă€ven andra sjukdomar Ă€n de som anges i smittskyddslagen eller smittskyddsförordningen. Enligt lagens mening Ă€r en smittsam sjukdom en sjukdom som ”inte utgör ett ringa hot mot mĂ€nniskors hĂ€lsa”. Exempel pĂ„ en sĂ„dan sjukdom Ă€r norovirus, som kan orsaka stora utbrott.

För allmÀnfarliga och samhÀllsfarliga sjukdomar skall förhÄllningsregler ges till den enskilde av behandlande lÀkare för att förhindra smittspridning. I lagens mening Àr allmÀnfarliga sjukdomar sÄdana som skall uppfylla kriterierna att antingen vara livshotande, innebÀra lÄngvarig sjukdom, svÄrt lidande eller medföra allvarliga konsekvenser. Det ska dessutom gÄ att förebygga smittspridning. SamhÀllsfarliga sjukdomar Àr allmÀnfarliga sjukdomar, som kan fÄ allvarliga samhÀlleliga konsekvenser. För nÀrvarande Àr det endast smittkoppor och SARS som rÀknas dit.

Följer inte en person som bÀr pÄ en allmÀnfarlig sjukdom förhÄllningsreglerna och utgör en smittrisk, skall detta anmÀlas till smittskyddslÀkaren. Den yttersta konsekvensen i sÄdana sammanhang kan dÄ bli tvÄngsisolering. Detta kan endast tas till i nödfall och en rad ÄtgÀrder mÄste vidtas innan tvÄngsisolering kan aktualiseras.

En annan tvÄngsÄtgÀrd som kan bli aktuell Àr tvÄngsprovtagning. Om det finns en klar smittkedja kan den som utsatts för smitta av allmÀnfarlig sjukdom tvingas att lÀmna prov. SmittskyddslÀkaren mÄste i sÄdana fall ansöka om tvÄngsprovtagning hos lÀnsrÀtten. Enligt lagen fÄr dessa tvÄngsÄtgÀrder endast vidtas om inga andra möjligheter stÄr till buds.

SmittspÄrning

AllmÀnfarliga, samhÀllsfarliga och Àven ett antal övriga anmÀlningspliktiga sjukdomar Àr ocksÄ smittspÄrningspliktiga. Dessa smittspÄrningspliktiga sjukdomar finns angivna i Smittskyddsförordningen (2004:255). Det Àr den behandlande lÀkaren som ansvarar för smittspÄrningen. I vissa fall kan smittspÄrningen tas över av smittskyddslÀkaren.

Oftast Àr en laboratorieanmÀlan den första indikationen pÄ att smittspridning förekommer. Viktig information pÄ laboratorieanmÀlan Àr agens, typningsresultat, typningsmetodik och resistensmönster. LaboratorieanmÀlningen utgör en grund för det fortsatta smittskyddsarbetet. För att komplettera med epidemiologiska uppgifter gör behandlande lÀkare en klinisk anmÀlan.

Ibland behöver kontakter tas med andra myndigheter för att förhindra smittspridning. GĂ€ller det smitta frĂ„n födoĂ€mnen eller djur samarbetar smittskyddslĂ€karen med miljö- och hĂ€lsoskyddsnĂ€mnderna i kommunerna. Även lĂ€nsveterinĂ€ren kan bli inkopplad i dessa fall.

Som ett led i smittspÄrningsarbetet kan smittskyddslÀkaren Àven behöva samarbeta med polisen, socialnÀmnden och kriminalvÄrden för att finna en person som misstÀnks vara smittkÀlla. Enligt smittskyddslagen har dessa myndigheter skyldighet att lÀmna ut de uppgifter som krÀvs för att smittskyddslÀkaren skall kunna fullgöra sitt uppdrag.

SmittskyddslÀkaren har ett nÀra samarbete med FolkhÀlsomyndigheten och Socialstyrelsen. FolkhÀlsomyndigheten informeras om utbrott pÄ lokal nivÄ, utbrott som gÄr över flera lÀns- och regiongrÀnser samt nationella utbrott och kan som expertorgan ocksÄ hjÀlpa till i utbrottsutredningar. Utöver dessa myndigheter sker Àven i vissa fall samarbete med Jordbruksverket och Statens veterinÀrmedicinska anstalt (SVA).

SmittskyddslÀkaren har det samlade ansvaret för smittskyddet i landstinget/regionen och ser till att allmÀnheten och sjukvÄrden fÄr den information om smittsamma sjukdomar som behövs för att förhindra smittspridning. Det ingÄr Àven att ge stöd till behandlande lÀkare och smittade personer. Viss övervakningsfunktion av landsting och kommuner ingÄr ocksÄ dÄ smittskyddslÀkaren skall pÄpeka brister i smittskyddet för myndigheter inklusive sjukvÄrden sÄ att bristerna kan avhjÀlpas.

Även allmĂ€nheten har skyldigheter enligt smittskyddslagen. Den som bĂ€r pĂ„ en smittsam sjukdom skall förhindra smittspridning. I lagens mening Ă€r en smittsam sjukdom en sjukdom som ”inte utgör ett ringa hot mot mĂ€nniskors hĂ€lsa”. Har man en allmĂ€nfarlig sjukdom Ă€r man skyldig att ge den information till sin omgivning sĂ„ att smittspridning förebyggs.

Pandemiplaner

Utvecklingen de senaste de senaste Ă„ren har medfört att smittskyddslĂ€karen fĂ„tt ett ökat ansvar för övergripande planering inom landstinget. Det senaste exemplet gĂ€llde att ta fram influensapandemiplaner. Under hösten 2009 organiserade smittskyddslĂ€karna en stor del av massvaccinationen mot den pandemiska influensan. SmittskyddslĂ€karen ansvarar ocksĂ„ för att organisera hantering av patienter med nya och nygamla sjukdomar (emerging disaeses). Det har rört sig om sjukdomar som SARS, antrax, smittkoppor och fĂ„gelinfluensa H5N1. Även om vi inte drabbats av dessa sjukdomar, Ă€r arbetet med att förbereda sjukvĂ„rden för att kunna ta om hand dessa patienter en ny och krĂ€vande uppgift. I synnerhet gĂ€ller det sjukdomar dĂ€r man till en början inte Ă€r sĂ€ker pĂ„ smittvĂ€gar och grad av smittsamhet.

Epidemiologisk typning

Vi har under de senaste Ă„ren fĂ„tt allt större möjligheter att smittspĂ„ra, inte minst tack vare nya mikrobiologiska diagnosmetoder. NĂ€r det gĂ€ller tuberkulos kan vi nu sĂ€kerstĂ€lla smittkedjor pĂ„ ett sĂ€tt som det tidigare inte varit möjligt att göra, tack vare RFLP. Nya typningsmetoder (spoligotypning och MIRU-VNTR) kan ytterligare förbĂ€ttra möjligheterna att sĂ€kerstĂ€lla smittkedjorna. Även nya typningsmetoder av MRSA Ă€r till stor hjĂ€lp för att utreda utbrott, inte minst vid vĂ„rdrelaterad smittspridning . Sedan lĂ€nge har vi haft hjĂ€lp av typning av inhemsk salmonella.

För att möta framtidens krav pÄ ett effektivt smittskydd Àr det vÀsentligt med ett fortsatt gott samarbete mellan smittskyddets alla aktörer, inte minst med de mikrobiologiska laboratorierna som spelar en mycket viktig roll.

  • Anders Lindblom, Ordförande i SmittskyddslĂ€karföreningen

Se ocksÄ

LÀnk till smittskyddslÀkarföreningen

  • SmittskyddslĂ€karföreningen [4]

LÀnkar, lagstiftning och förordning

  • Smittskyddslagen (2004:168)[5]
  • Smittskyddsförordningen (2004:255)[6]
  • Socialstyrelsen, föreskrift 2005-23 [7]
  • FolkhĂ€lsomyndighetens hemsida, lista anmĂ€lningspliktiga sjukdomar [8]