Urinvägspatogener-klassifikation efter patogenitet

Hoppa till: navigering, sök

Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Urinvägsinfektioner/bakteriuri, 2:a upplagan 2000


Urinvägspatogener-Klassifikation efter patogenitet och frekvens

Eftersom ett fast vetenskapligt underlag för klassificering av UVI-patogener saknas har referensgruppen valt att i tabellform skissa vissa för signifikansdiskussionen relevanta fakta (Tabell 1). Med fyragradiga skalor för patogenitet (I-IV) och frekvens (A-D) har olika grupper av mikroorganismer sorterats i fållor. Gränserna mellan grad av urinvägspatogenitet och artfrekvens får inte uppfattas som skarpa och oföränderliga. Tabell 1 är ett försök att bringa ordning byggd på många års erfarenhet av klinisk mikrobiologi. Se även ref. Friman (1989), Henning (1989), Henning (1997), Isenberg (1995), Jonsson Kunin (1997), Lincoln (1988), Rylander (1987) och Sandberg (1990).


Patogenitet

Urinvägsisolat indelas i fyra grupper efter graden av relevans. I första hand har förmågan att orsaka infektion i urinvägarna beaktats. Hänsyn har också tagits till möjlig förekomst i urin sekundärt till spridning via blod från annat infektionsfokus som för S. aureus och jästsvamp. Rapportering av vissa andra allmänpatogener bör efter individuell bedömning också övervägas även om de i det aktuella fallet är uttryck för kolonisering eller annan infektion t.ex. Shigella enligt smittskyddslagen eller grupp A streptokocker från ytlig infektion. Organismer som kräver särskilda tillväxtbetingelser (> nivå 2) har exkluderats, i denna upplaga t.ex. tuberkelbakterier och leptospira.

Indelning i patogenitetsgrupper

  • I. Prim√§rpatogena arter: Arter som har f√∂rm√•ga att orsaka UVI hos individer med normala urinv√§gar. Denna grupp utg√∂rs av E. coli och S. saprophyticus
  • II. Sekund√§rpatogena arter: Arter som i likhet med grupp I inte regelm√§ssigt ing√•r i den normala floran i urinr√∂r och slida. De orsakar s√§llan f√∂rstag√•ngs-UVI hos patienter med normala urinv√§gar, men f√∂rekommer ofta vid VUVI. De flesta f√∂rekommer dessutom vid bakteriemi som utg√•r fr√•n urinv√§garna (Tabell 2) och √§r ureasbildare (Tabell 3). Klebsiella spp, Enterobacter/Proteus spp, Morganella morganii, och Enterococcus spp √§r n√•gra vanliga exempel.
  • III. Tveksamt patogena arter: Hudflorebakterier och arter som ibland koloniserar patienter i samband med sjukhusv√•rd och kan orsaka VUVI. √Ąven samh√§llsf√∂rv√§rvad infektion f√∂rekommer. Endast i bl√•spunktionsprov kan man med n√•gon grad av s√§kerhet v√•ga anse att odlingsfyndet √§r relevant. √Ąven om KNS ibland orsakar UVI √§r de oftast tecken p√• f√∂rorening. Signifikansen st√§rks om KNS framodlas i renkultur, s√§rskilt efter tv√• dygns inkubering. KNS och GBS har i denna upplaga flyttats fr√•n grupp II till grupp IV och alfastreptokocker fr√•n grupp II till grupp IV.
  • IV. Uretra/genitalflora: Arter som tillh√∂r normal urogenitalflora. Denna kontaminerar ofta kastade och tappade urinprov. Gruppen har inf√∂rts f√∂r att ge en mer nyanserad bild och minska risken f√∂r √∂verdiagnostik.

Tabell 1.

Urintabell1a.jpg