Vibrio cholerae-epidemiologi
Huvudartikel: Vibrio cholerae
Kolera-epidemiologi[redigera]
Kolera är en huvudsakligen vattenburen smitta. Dess epidemiologi kännetecknas av explosiva utbrott som ofta startar i flera distinkta foci samtidigt och sprider sig över världen som pandemier, vilka kan fortgå i åratal. De sex första pandemierna har utgått från Gangesdeltat, den första 1817. Den sjunde stora pandemin av typ O1 El Tor, började 1961 i Indonesien och nådde Peru i Syd¬amerika 1991. Därefter uppträdde 1992, först i Indien sedan i Bangladesh, en ny serogrupp, O139 ”Bengal” i epidemisk form.
Personer med akut kolera utsöndrar mellan och organismer per gram avföring. Många insjuknar inte alls eller endast med milda symtom och fungerar som reservoarer för vidare spridning. Kolerabakterier kan också kolonisera zooplankton och epidemier har kopplats samman med sådan blomning.
Infektion med klassisk V. cholerae medför immunitet medan skyddet efter infektion med biotyp El Tor är svagare.
Tillgängliga vaccin består av avdödade helcells/toxoid preparationer eller helcellsberedningar av levande försvagade stammar för oralt bruk.
Ett fåtal fall har rapporteras i Sverige under den senaste tioårsperioden. De flesta har smittats utomlands men fall av laboratoriesmitta har också förekommit.