Enterobius vermicularis

Huvudartikel, publicerad augusti 2011. Texten är preliminär, ännu ej beslutad genom konsensusförfarande

---

Till innehållförteckning för Referensmetodik:Parasitologisk diagnostik

---

Enterobius vermicularis, springmask

Smittämne

Enterobius vermicularis är en liten rundmask som lever i tarmen. Människan är enda värd till masken.

Livscykel

Maskens livscykel varar i 2–6 veckor. Den vuxna honan vandrar till ändtarmen för att lägga ägg strax utanför ändtarmsöppningen. Äggen innehåller fullt utvecklade embryon/larver. Intagna ägg kläcks i magsäcken och larverna växer snabbt till 140-150 µm. De migrerar till caecum och appendix där de utvecklas till vuxna maskar: honan blir 9-12 mm lång; hanen är mindre, 2,5 mm lång. Springmask har en relativt kort livstid på ca 1-3 månader. Honan börjar producera ägg efter ca 5 veckor och lägger ca 10 000 ägg under sin livstid.

Symtom och klinisk bild

Många infektioner förlöper utan nämnvärda symtom. Det är framför allt den nattliga klådan kring ändtarmens mynning som vållar besvär och kan leda till sömnproblem. Urticaria, dermatitis och allergisk reaktion finns beskrivna i ett fåtalfall. Småflickor kan också få en uttalad klåda i underlivet. Lätta inflammatoriska förändringar kan uppstå i tarmslemhinnan. Appendicit, vulvit, vaginit, salpingit och cystit kan förekomma som mera sällsynta manifestationer av infektionen. Eosinofili och förhöjd produktion av IgE kan ses i vissa fall. Sjukdomen kan effektivt behandlas med läkemedel. Ibland kan behandling av hela familjen övervägas. Re-infektion är vanligt eftersom äggen ofta finns kvar i miljön.

Epidemiologi

Springmaskinfektion förekommer över hela världen och anses vara en av de vanligaste parasitinfektionerna. Den kan drabba människor i alla ålder, men är vanligast hos barn. Man infekteras genom att svälja ägg. God hand- och toaletthygien förebygger smitta. En studie på 172 svenska dagisbarn visade att 21 % var asymtomatiska bärare av masken och att det finns en stark korrelation mellan infektion och en vana att suga på fingrar eller bita naglar. Äggen i miljö kan förbli smittsamma i flera veckor, t.ex. i sängkläder, textilier och damm. De dör dock vid frysning eller i direkt solljus. Smitta kan ske genom: (1) autoinfektion: direkt överföring av ägg samlade under naglar, (2) kontakt med kontaminerade sängkläder och leksaker, (3) luftburen överföring av ägg med damm, (4) retroinfektion (retrograd autoinfektion), när ägg från egna maskar kläcks och larver vandrar upp i tarmen och utvecklas till vuxna maskar, eller (5) sexuellt genom anus till munkontakt.

Provtagning och transport

Provmaterial

Ett så kallad ”tejpprov” tas vid misstänkt Enterobius-infektion och/eller analklåda, framför allt kvälls- och nattetid. Det är viktigt för analysen att genomskinlig tejp används vid provtagning.

Provtagningsföreskrifter

Provet tas från området runt anus några timmar efter sänggående eller på morgonen innan toalettbesök eller dusch/bad. Den klistriga sidan av en ca 10 cm lång genomskinlig tejpremsa trycks på flera ställen mot huden runt anusöppningen (tejpbiten kan innan provtagning fästas på en träspatel med klistriga sidan utåt).

Förvaring/transport

Tejpbiten fästs på ett objektglas som förvaras i transporthylsa under transporten och fram till avläsningen. Prover bör hanteras med försiktighet. Enterobius-ägg innehåller larver som är infektiösa från och med provtagningstillfället och flera veckor framåt.

Laboratoriediagnostik

Allmänt

Diagnosen ställs genom påvisning av ägg eller vuxna maskar. Undersökning av fecesprov för mikroskopisk påvisning av ägg i feces efter formalin/etylacetat koncentration rekommenderas inte eftersom den har lägre känslighet för påvisning av Enterobius-ägg än tejpprov. Endast ca 5 % av diagnosticerade fall har maskägg i feces. Om patienten har en infektion med Taenia spp. kan det förekomma att även dessa ägg fångas upp på tejpen.

Referensmetod

Enterobius-ägg. Foto: Marianne Lebbad, Smittskyddsinstitutet

Mikroskopisk undersökning av tejpprov för påvisning av maskägg eller maskar. Maskar och ägg utsöndras dock intermittent och ett negativt prov utesluter inte infektion. Upprepade undersökningar ökar känsligheten. Undersökning av tre konsekutiva tejpprov upptäcker upp till 90 % av infekterade fall.

Avläsningskriterier

Undersök hela tejpbiten i mikroskop med 10 x förstoring. Verifiera fynd med 40 x objektiv. Både ägg och maskar kan fångas upp på tejpen. Äggen är 50-54 x 20-27 µm, ofärgade, ovala, tillplattade på en sida och innehåller fullt utvecklade embryon/larver.

Kvalitetssäkring

Enterobius-ägg ingår i UK NEQAS-utskick.

Svarsrutiner

Tejpprov, inga ägg/maskar av Enterobius vermicularis påvisade

Ägg/maskar av Enterobius vermicularis påvisade

Övriga diagnostiska metoder

• ”Bomullswab”

Ägg från hud runt anus kan samlas med en bomullspinne fuktad med fysiologisk saltlösning. Vätskan pressas sedan genom att trycka bomullspinne mot objektglas. Preparat monteras med täckglas och undersöks i mikroskop med 10 x förstoring.

• Vuxna maskar kan samlas och skickas för identifiering.

Laboratorierapportering

Infektion med Enterobius vermicularis är inte anmälningspliktig.

Litteraturhänvisningar

• Ash L, Orihel C. Atlas of Human Parasitology. ASCP Press, Chicago, fourth edition, 1997.
• Herrström P, Friström A, Karlsson A, Högstedt B. Enterobius vermicularis and finger sucking in young Swedish children. Scand. J. Prim. Health Care 1997;15:146-8.
• Montag A, Ulrich R. Chronic urticaria in enterobiasis vermicularis (oxyuriasis). Hautarzt. 1992;43:652-3.
• Peters W, Gilles H. Tropical Medicine & Parasitology. Wolfe Medical Publications Ltd, third edition, 1989.
• Raghallaigh S N, Powell F. Enterobius vermicularis dermatitis. Clin. Exp. Dermatol. 2009;35:e32-e33.

---

---