Enterobius vermicularis

Huvudartikel, publicerad augusti 2011. Texten är preliminär, ännu ej beslutad genom konsensusförfarande

---

Till innehållförteckning för Referensmetodik:Parasitologisk diagnostik

---

Enterobius vermicularis, springmask

Smittämne

Enterobius vermicularis är en liten rundmask som lever i tarmen. Människan är enda värd till masken.

Livscykel

Den vuxna honmaskenvandrar till ändtarmen för att lägga alla sina ägg strax utanför ändtarmsöppningen. Äggen innehåller larver som är fullt utvecklade redan efter 4–6 timmar. Intagna ägg kläcks i magsäcken och larverna växer snabbt till 140–150 µm. De migrerar till caecum och appendix där de utvecklas till vuxna maskar: honmasken blir 9–12 mm lång; hanmasken är mindre, 2,5 mm lång. Springmask har en relativt kort livstid på ca 1–3 månader. En enda honmask producerar upp till 10 000 ägg, vilket kan bidra till den effektiva smittspridningen.

Symtom och klinisk bild

Många infektioner förlöper utan nämnvärda symtom. Det är framför allt den nattliga klådan kring ändtarmens mynning som vållar besvär och kan leda till sömnproblem. Urticaria, dermatitoch allergisk reaktion finns beskrivna i ett fåtal fall. Småflickor kan också få en uttalad klåda i underlivet. Lätta inflammatoriska förändringar kan uppstå i tarmslemhinnan. Appendicit, vulvit, vaginit, salpingit och cystit kan förekomma i sällsynta fall. Eosinofili och förhöjd produktion av IgE kan också ses. Sjukdomen kan effektivt behandlas med läkemedel. Ibland kan behandling av hela familjen övervägas. Re-infektion är vanligt eftersom äggen ofta finns kvar i miljön.

Epidemiologi

Springmaskinfektion förekommer över hela världen och är den enda maskinfektion som är vanlig även i Sverige. Den kan drabba människor i alla åldrar, men är vanligast hos barn. Man infekteras genom att svälja ägg. God hand- och toaletthygien förebygger smitta. Ägg i miljön, t.ex. i sängkläder, textilier och damm, kan förbli smittsamma i flera veckor. De dör dock vid uttorkning eller i direkt solljus. Smitta sker genom direkt kontakt med infekterad person eller indirekt via kontaminerade sängkläder och leksaker, alternativt genom luftburen överföring av ägg med damm. Infektionen kan upprätthållas genom autoinfektion, d v s man får i sig egna ägg genom att stoppa fingrarna i munnen efter att ha kliat sig i stjärten. Retroinfektion (retrograd autoinfektion), när ägg från egna maskar kläcks och larver vandrar upp i tarmen och utvecklas till vuxna maskar kan också förkomma, men dess betydelse och omfattning är kontroversiell.

Provtagning och transport

Provmaterial

Ett så kallad ”tejpprov” tas vid misstänkt Enterobius-infektion och/eller analklåda, framför allt kvälls- och nattetid. Det är viktigt för analysen att genomskinlig tejp används vid provtagning.

Provtagningsföreskrifter

Provet tas från området runt anus några timmar efter sänggående eller på morgonen innan toalettbesök eller dusch/bad. Den klistriga sidan av en cirka 10 cm lång genomskinlig tejpremsa trycks på flera ställen mot huden runt anusöppningen (tejpbiten kan innan provtagning fästas på en träspatel med klistriga sidan utåt).

Förvaring/transport

Tejpbiten fästs på ett objektglas som förvaras i transporthylsa under transporten och fram till avläsningen. Prover bör hanteras med försiktighet. Enterobius-ägg innehåller larver som är infektiösa från och med provtagningstillfället och flera veckor framåt.

Laboratoriediagnostik

Allmänt

Diagnosen ställs genom påvisning av ägg eller vuxna maskar. Undersökning av fecesprov för mikroskopisk påvisning av ägg i feces efter formalin/etylacetat koncentration rekommenderas inte eftersom den har lägre känslighet för påvisning av Enterobius-ägg än tejpprov. Endast cirka 5 % av diagnostiserade fall har maskägg i feces. Om patienten har en infektion med Taenia kan det förekomma att även dessa ägg fångas upp på tejpen.

Referensmetod

Enterobius-ägg. Foto: Marianne Lebbad, Smittskyddsinstitutet

Mikroskopisk undersökning av tejpprov för påvisning av maskägg eller maskar. Maskar och ägg utsöndras dock intermittent och ett negativt prov utesluter inte infektion. Upprepade undersökningar ökar känsligheten. Undersökning av tre konsekutiva tejpprov upptäcker upp till 90 % av infekterade fall.

Avläsningskriterier

Undersök hela tejpbiten i mikroskop med 10 x förstoring. Verifiera fynd med 40 x objektiv. Både ägg och maskar kan fångas upp på tejpen. Äggen är 50-54 x 20-27 µm, ofärgade, ovala, tillplattade på en sida och innehåller fullt utvecklade embryon/larver.

Kvalitetssäkring

Enterobius-ägg ingår i UK NEQAS-utskick.

Svarsrutiner

Tejpprov, inga ägg/maskar av Enterobius vermicularis påvisade

Ägg/maskar av Enterobius vermicularis påvisade

Övriga diagnostiska metoder

• ”Bomullswab”

Ägg från hud runt anus kan samlas med en bomullspinne fuktad med fysiologisk saltlösning. Vätskan pressas sedan genom att trycka bomullspinne mot objektglas. Preparat monteras med täckglas och undersöks i mikroskop med 10 x förstoring.

• Vuxna maskar kan samlas och skickas för identifiering.

Laboratorierapportering

Infektion med Enterobius vermicularis är inte anmälningspliktig.

Litteraturhänvisningar

• Ash L, Orihel C. Atlas of Human Parasitology. ASCP Press, Chicago, fourth edition, 1997.
• Herrström P, Friström A, Karlsson A, Högstedt B. Enterobius vermicularis and finger sucking in young Swedish children. Scand J Prim Health Care 1997;15:146-8.
• Montag A, Ulrich R. Chronic urticaria in enterobiasis vermicularis (oxyuriasis). Hautarzt 1992;43:652-3.
• Peters W, Gilles H. Tropical Medicine & Parasitology. Wolfe Medical Publications Ltd, third edition, 1989.
• Raghallaigh S N, Powell F. Enterobius vermicularis dermatitis. Clin Exp Dermatol. 2009;35:e32-e33.

---

---