Sarcocystis spp.

Från Referensmetodik för laboratoriediagnostik
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Huvudartikel, publicerad augusti 2011. Texten är preliminär, ännu ej beslutad genom konsensusförfarande.


Till innehållsförteckning för Referensmetodik:Parasitologisk diagnostik


Sarcocystis spp.

Smittämne

Sarcocystis är en intracellulär koccidie-parasit. Över 100 arter finns beskrivna hos tama och vilda djur inklusive primater. S. bovihominis (S. hominis) och S. suihomonis kan utvecklas i människans tarm och orsaka sjukdom. Benämning S. lindemanni användes tidigare som ett samlingsnamn för ett antal djur-specifika Sarcocystis-arter som av misstag kan etablera sig i vävnader hos människa, oftast i skelett- eller hjärtmuskulaturen.

Livscykel

Sarcocystis har en livscykel som kräver både en definitiv värd och en mellanvärd. Människa kan fungera som definitiv värd för S. bovihominis (S. hominis) och S. suihomonis eller som mellanvärd till andra Sarcocystis parasiter. Mellanvärden smittas genom intag av oocystor eller sporocystor som utsöndrats av den definitiva värden i feces. Sporozoiter, som frigjorts av sporocystor i tarmen, invaderar endotelceller och sprids med blodet i kroppen. Parasiterna delar sig asexuellt upprepade gånger och formar avlånga sarcocystor i tvärstrimmig och glatt muskulatur samt i nervvävnad. Sarcocystorna måste mogna ca 2 månader innan de blir infektiösa för den definitiva värden. Parasiter från intagna vävnadscystor invaderar celler i lamina propria i tunntarmen och förökas sexuellt. Infektiösa oocystor utsöndras med feces och kan sprida infektionen. (se livscykel i bildform: [1]).

Symtom och klinisk bild

Tarminfektioner

Sarcocystis-infektioner är ofta asymtomatiska. Milda symtom som magont, kräkningar, diarré och aptitminskning kan förekomma vid vissa fall av tarminfektioner. Symtomen varar mellan 36 timmar och 4 veckor och går i de flesta fall över spontant.

Muskelinfektioner

Infektion i vävnader kan ge feber, muskelvärk, subkutana svullnader eller kardiomyopati. En svag inflammatorisk reaktion kan utvecklas runt levande sarcocystor. Döda sarcocystor kan orsaka inflammation med fibros, vasculit och infiltration av lymfocyter, eosinofiler och neutrofiler som följd. Eosinofili kan förekomma både hos patienter som är infekterade med tarm- eller vävnadsstadier av Sarcocystis.

Epidemiologi

Parasiten är vanlig hos fåglar, kräldjur och däggdjur. Sarcocystis-infektion hos människa rapporteras sällan och därför saknas tillförlitliga epidemiologiska uppgifter om förekomst av humaninfektion. Ett fåtal studier har visat en högre prevalens av tarminfektioner i Europa jämfört med övriga världen. I tarminfektion är människa definitiv värd till antingenS. bovihominis (S. hominis) eller S. suihomonis. Smitta sker genom intag av vävnadscystor i rått eller otillräckligt kokt nöt- eller fläskkött. Parasiterna utvecklas sexuellt i människotarmen och infektiösa oocystor utsöndras med feces. Oocystor från humanfeces kan infektera svin och nötkreatur, men är inte infektiösa för människa. De flesta humana fallen med muskelinfektioner förekommer i Fjärran Östern (Thailand, Malaysia, Kina, Indien). I de knappt 100 fallen av dokumenterad vävnadsinfektion är människa mellanvärd till ännu okända, möjligen ap-specifika Sarcocystis-arter. Smitta sker troligen genom intag av vatten eller mat som är kontaminerad med oocystor från rovdjur.

Provtagning och transport

Provmaterial

  • Tarminfektion: feces
  • Muskelinfektion: muskelbiopsi

Provtagningsföreskrifter

se provtagningsanvisningar

Förvaring/transport

inga speciella krav

Laboratoriediagnostik

Allmänt

Diagnostik sker genom direkt påvisning av parasiter i feces eller vävnader.

Referensmetod - Tarminfektion

Mikroskopisk påvisning av oocystor/sporocystor efter koncentration av feces (metodbeskrivning PAR01).

Avläsningskriterier

Det diagnostiska stadiet i feces är mogna oocystor som innehåller 2 ovala sporocystor (9-16 µm x 7.5-12 µm). I varje sporocyst finns 4 sporozoiter och en ”restkropp”. Oocystväggen är tunn och brister ofta varför fria sporocystor i feces är ett vanligt fynd.

Kvalitetssäkring

Externkvalitetssäkring saknas.

Svarsrutiner

Inga oocystor/sporocystor påvisade.

Oocystor/sporocystor av Sarcocystis spp. påvisade.

Referensmetod - Muskelinfektion

Muskelbiopsi: Denna analys utförs vid patologi-laboratorier. Paraffinsnitt kan färgas med olika histologiska metoder, som Giemsa, hematoxylin/eosin eller PAS (Periodic Acid Schiff).

Avläsningskriterier

Sju morfologiska typer av sarcocystor hos människa är beskrivna. För detaljer se referens nedan (Beaver et al., 1979). Sarcocystor i skelettmuskel är 70-300 µm i diameter, flera hundra µm till ett par mm långa, välavgränsade med en cystvägg med varierande tjocklek, samt tvärstrimmig. Sarcocystor i hjärtmuskel är 25-70 µm i diameter. Antal bradyzoiter inne i sarcocystor varierar och de kan vara olika stora: 1-3 µm i diameter och 7-16 µm långa. Inga eller få inflammatoriska celler ses runt sarcocystor.

Övriga diagnostiska metoder

  • Oocystor från feces autofluorescerar och kan ses med UV-ljus i fluorescensmikroskop.

J Parasitol. 2003 Aug;89(4):865-7. Autofluorescence of Toxoplasma gondii and related coccidian oocysts. Lindquist HD, Bennett JW, Hester JD, Ware MW, Dubey JP, Everson WV.

  • Serologiska metoder (IF, WB) med antigen från odlade Sarcocystis-stadier.
  • PCR och sekvensering av 18S rDNA fragment används för identifiering av vävnadscystor hos olika djur. Dessa metoder är inte tillräckligt utvärderade för humandiagnostik.

Laboratorierapportering

Infektion med Sarcocystis är inte anmälningspliktig.

Litteraturhänvisningar

  • Beaver PC, Gadgil RK, Morera P. Sarcocystis in man: a review and report of five cases. Am.J. Trop. Med. Hyg. 1979, 28(5):819-844
  • Fayer R. Sarcocystis spp. in human infections. Clin. Microbiol. Rev. 2004, 17(4):894-902.
  • Arness MK, Brown JD, Dubey JP, Neafie RC, Granstrom DE. An outbreak of acute eosinophilic myositis attributed to human Sarcocystis parasitism. Am. J. Trop. Med. Hyg.1999, 61(4): 548-553.
  • Lindquist HD, Bennett JW, Hester JD, Ware MW, Dubey JP, Everson WV. Autofluorescence of Toxoplasma gondii and related coccidian oocysts.

J Parasitol. 2003, 89(4):865-7.