Svampar som organismer och infektiösa agens
Till innehållsförteckningen för Referensmetdik:Svampinfektioner
Svampar som organismer och infektiösa agens
Trots att bakterier som sjukdomsorsakande organismer alltid varit mer betydelsefulla än svampar, upptäcktes svampars samband med sjukdomstillstånd före Pasteurs och Robert Kochs upptäckter av bakterieorsakade sjukdomar. Redan 1845 beskrev svensken P H Malmsten ett “hårskärande mögel” som han kallade Trichophyton tonsurans. En annan svensk, Fredrik Berg, kunde efter mikroskopiska undersökningar 1846 beskriva förekomsten av jästceller i samband med torsk hos barn. Eftersom svampceller är åtskilligt större än bakterier och mycket rikligt förekommande i de vitaktiga slemhinnebeläggningarna vid torsk, var det möjligt att med dåtidens mikroskopiska teknik påvisa sjukdomssammanhanget.
Nya molekylärgenetiska data tyder på, att svampar har ett större fylogenetiskt släktskap med djurceller än med växtceller. Svamparna liknar växtceller genom att ha cellvägg och protozoer genom att sakna klorofyll och vara heterotrofa, dvs ha förmåga att hämta näring från organiskt material (Tabell 1). Cellväggen har en annorlunda uppbyggnad än hos växtceller och bakterier. Vare sig växtcellernas cellulosa eller bakteriernas penicillinkänsliga peptidoglykanlager förekommer hos svampar. Följaktligen är svamparna helt resistenta mot betalaktam-antibiotika, och eftersom de är eukaryota, har inte heller kinolonerna effekt. Det allmänna intrycket är, att de tämligen stora likheterna mellan svampar och animalceller gör det svårt att hitta effektiva antimykotika.
