Achromobacter xylosoxidans

Från Referensmetodik för laboratoriediagnostik
Version från den 3 juni 2012 kl. 07.18 av Magnus Thore (diskussion | bidrag) (→‎Achromobacter xylosoxidans)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Huvudartikel


Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Nedre luftvägsinfektioner, 2:a upplagan 2005


Achromobacter (tidigare Alcaligenes) xylosoxidans subspecies xylosoxidans[redigera]

Smittämnen[redigera]

Bakterier tillhörande genus Achromobacter är flagellförsedda nonfermentativa gramnegativa stavar med ett tjugotal arter identifierade. Av dessa är bara några få humanpatogena och intressantast ur ett luftvägsperspektiv är A. xylosoxidans (subsp. xylosoxidans), nedan kallad A. xylosoxidans. Bakterierna är nära besläktade med Alcaligenes (taxonomisk omgruppering sker fortlöpande) och Bordetella. A. xylosoxidans finns naturligt i fuktiga miljöer, även inom vårdinrättningar där den givit upphov till nosokomiala infektionsutbrott. Den har påvisats bland annat i desinfektionsmedel, dialysvätskor, saltlösningar och anläggningar för avjonisering av vatten.

Patogens och patofysiologi[redigera]

Bakterien betraktas som opportunistisk patogen som kan orsaka bland annat korneala ulcera, bakteriemi, meningit, cerebral ventrikulit, peritonit och pneumoni hos immunsupprimerade individer. Under senare år har man uppmärksammat bakterien som orsak till persisterande infektioner i nedre luftvägarna hos CF-patienter. Den förväxlas dock inte sällan med Burkholderia cepacia-komplexet och andra nonfermentativa stavar. Detta har medfört att dess roll som patogen hos CF-patienter inte med säkerhet kunnat klarläggas. Föga är känt beträffande virulensmekanismer. Liksom t.ex. Legionella species, Chlamydophila pneumoniae och Cryptococcus neoformans är A. xylosoxidans ”amöbaresistent” med förmåga att överleva fagocytos i makrofager.

Epidemiologi, symtom och klinisk bild[redigera]

Knappt 10 % av CF-patienter är koloniserade med A. xylosoxidans. Man har kunnat verifiera klonal spridning mellan CF-patienter men inte mellan CF-centra. Kolonisering/infektion med A. xylosoxidans kan vara persisterande men innebär inte samma risk för progredierande destruktion av lungvävnaden som vid kolonisering med B. cepacia-komplexet. Även om den i enstaka fall har associerats med starkt försämrad lungfunktion blir koloniserade patienter inte föremål för samma typ av restriktioner som vid kolonisering med B. cepacia.

Provtagning och transport[redigera]

Lämpligt provmaterial för påvisande av A. xylosoxidans är sputum eller prov taget via bronkoskop (skyddad borste, BAL). Transport sker enligt principer som beskrivs för respektive provtyp i denna bok.

Laboratoriediagnostik[redigera]

Allmänt[redigera]

Eftersom kolonisering med A. xylosoxidans är betydligt mindre alarmerande än motsvarande med B. cepacia-komplexet för CF-patienter är det väsentligt att i första hand kunna skilja dessa åt. Vid fenotypisk identifiering av A. xylosoxidans finns risk för förväxling bland annat med B. cepacia, men också med Ralstonia och Pandoraea. Genusspecifik PCR med hög specificitet för Achromobacter finns beskriven men är inte kommersiellt tillgänglig.

Referensmetodik[redigera]

Referensmetodik för fenotypisk identifiering kan inte anges. Presumptiv identifiering baseras på odling.

Referenssubstrat[redigera]

Växer dåligt eller inte alls på Burkholderia selective agar och cetrimidagar. God växt för övrigt på för provtypen rekommenderade substrat.

Växt på MacConkeyagar med rosa råa kolonier med relative growth index motsvarande 10 % jämfört med blodagar.

Isolering[redigera]

Aerob odling i 36 °C upp till 7 dygn.

Identifiering och minimikriterier[redigera]

Se Laboratoriemetodik – diagnostiska minimikriterier.

Alternativa diagnostiska metoder[redigera]

Kommersiella analysbrickor kan vara till hjälp för presumtiv diagnos men kan ofta inte differentiera mot andra nonfermentativa stavar, särskilt Ralstonia och Burkholderia.

Nukleinsyrapåvisning finns beskriven (16S rRNA-baserad) som utgående från misstänkta kolonier med hög sensitivitet (100 %) och specificitet (97 %) kan skilja Achromobacter från bland andra B. cepacia, Bordetella, Pandoraea och Ralstonia.

Resistensbestämning och resistensutveckling[redigera]

A. xylosoxidans är känslig för nyare cefalosporiner och karbapenemer men är ofta resistent mot aminoglykosider, kolistin, ampicillin, äldre cefalosporiner inklusive cefuroxim och även kinoloner. CF-patienter med tendens till försämrad lungfunktion där endast A. xylosoxidans påvisats bör behandlas med karbapenem eller piperacillin-tazobactam. Trimsulfa har också effekt. Ofta är bakterien resistent mot desinfektionsmedel som klorhexidin. Denna resistens beror på produktion av klorhexidindegraderande enzym.

Epidemiologisk typning[redigera]

AP-PCR har med framgång använts vid kartläggning av spridning mellan CF-patienter. Fortfarande återstår mycket arbete för erhållande av kunskaper beträffande bakteriens spridnigsförmåga.

Kvalitetskontroll[redigera]

  • Referensstam
    • Achromobacter xylosoxidans subspecies xylosoxidans ATCC 27061.

Svarsrutiner[redigera]

Enligt gängse rutiner för respektive provtyp.

Laboratorierapportering[redigera]

Achromobacter xylosoxidans är inte anmälningspliktig.

REFERENSER[redigera]

  • Liu L, Coenye T, Burns JL, Whitby PW, Stull TL and LiPuma JJ. 2002. Ribosomal DNA-directed PCR for identification of Achromobacter (Alcaligenes) xylosoxidans recovered from sputum samples from cystic fibrosis patients. J. Clin. Microbiol. 40: 1210-1213.
  • Krzewinski JW, Nguyen DC, Foster JM and Burns JL. 2001. Use of random amplified polymorphic DNA PCR to examine epidemiology of Stenotrophomonas maltophilia and Achromobacter (Alcaligenes) xylosoxidans from patients with cystic fibrosis. J. Clin. Microbiol. 39: 3597-3602.