B-virus (CNS)

Från Referensmetodik för laboratoriediagnostik
Version från den 13 januari 2014 kl. 14.14 av Öjar Melefors (diskussion | bidrag) (→‎Referensmetodik)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Infektioner i centrala nervsystemet


B-virus vid CNS-infektioner[redigera]

Smittämnet[redigera]

B-virus (Cercopithecine herpes virus 1) finns i gamla världens apor, och är högpatogent för människa. Det påminner om herpes simplex. Dess nukleotid och aminosyresekvens är till ca 50 % identisk med herpes simplex typ 1. Minst nio glykoproteiner har identifierats, av vilka gB och gD är homologa med HSV-1 och HSV-2.

B-virus är endogent hos rhesus, cynomolgus och andra asiatiska apor av släktet Macaca (mulatta, fascicularis, radiata, fuscata, iris, cyclopis, arctoides). Dessa aparter bär vanligen virus utan att vara sjuka utom vid reaktivering. B-virus ger en dödligt förlöpande infektion i flera andra species, inkluderande människa, patas, colobus, kapucinerapor, grönapor, marmoset, sannolikt chimpans och andra människoliknande apor. Kaniner är särskilt känsliga, men även möss, råttor, hamstrar och marsvin kan infekteras.


Sjukdomsbild[redigera]

Virus replikerar snabbt in vivo hos apa i epitelceller och fibroblaster. Efter replikation följd av upptag i autonoma och sensoriska nervändar transporteras viruset axonalt till nervcellskroppar där den latenta infektionen manifesteras. Reaktiverat B-virus hos apan ökar vid stress, graviditet och immunsuppression. Sekretion av virus sker i saliv och genitalia. Det påvisas inte i blod vid kronisk infektion. Reaktivering kan ses som blåsor i mun och på läppar, och som keratokonjunktivit. Epizootiska utbrott med respiratorisk sjukdom och blåsor förekommer i utelevande flockar.

Smittrisken för människa är mycket låg. Dock har ett 30-tal väldokumenterade fall inträffat i Europa och USA, varav 23 dödsfall. Smittvägarna har varit direktkontakt med djuren genom bett, rivsår, saliv eller hantering av infekterad vävnad. Inkubationstiden är 2-10 dagar. En inkubationstid på 10 år från senaste smittexponering har rapporterats hos en person, vilket tyder på aktivering av en latent infektion. Blåsbildning lokalt vid bettet/skacian och neurologiska symtom i form av domning och smärta kan initialt iakttas, och senare en encefalitbild. Debuten kan även vara en svår influensaliknande bild. Efter 2-5 dagar uppträder blåsor på skadestället; efter 2-4 veckor får patienten diarré, feber, muskelvärk, huvudvärk och dåsighet; parestesier kan uppträda i armarna eller halva sidan av kroppen med ataxi, diplopi, konfusion, urinretention, kramper och koma. Patienten avlider i encefalit eller respiratorisk paralys.

Serologiska undersökningar hos djurskötare har visat att seroprevalensen är låg. Vid smitta till människa förefaller således insjuknandefrekvensen hög, och subklinisk sjukdom föreligger knappast. Ett fall av överföring från människa till människa har rapporterats. Detta skedde vid omläggning av blåsor.

Inget fall av B-virusinfektion hos människa har hittills (1997) inträffat i Sverige. Antikroppar mot herpes simplex skyddar ej mot infektion med B-virus.

Diagnostik[redigera]

Referensmetodik[redigera]

Referensmetodik för påvisande av B-virus saknas. Antigen- och nukleinsyrepåvisning samt antikroppspåvisning hos apor görs på Folkhälsomyndigheten. För att ställa diagnos används idag bl a virusisolering, antikropps-ELISA och PCR. För vidare utredning kan prov sändas till Southwest Foundation, San Antonio, Texas.

Från djurskötare med kontinuerlig apkontakt tas fortlöpande sera, som sparas för ev senare behov. Immunoblot på virusantigener görs efter HSV-absorption. Kompetition utförs med B-virusspecifika monoklonala antikroppar.

Övriga diagnostiska metoder[redigera]

Virusisolering[redigera]

B-virus växer på korioallantoismembran, apnjure-cellinjer, kanin-njure samt flera andra celltyper. Eklipstiden är 6-8 timmar. Veroceller används för isoleringsförsök. Prov tas med svabb i 0,9 % NaCl transportmedium eller biopsi från bitställe, blåsor, konjunktivalvätska, saliv, genitalsekret eller biopsimaterial. Virussekretion är ofta påvisbar från seropositiva apor. Från saliv kan hos apan virus ofta isoleras utan att reaktiveringen är kliniskt påvisbar. Kontakt med laboratoriet skall alltid tas innan isoleringsprov insänds. Odling av B-virus utförs i skyddsklass 3.


Nukleinsyrapåvisning[redigera]

PCR kan utföras med primers för genen ICP 18.5 (UL 28). Amplifikatet är gemensamt för B-virus, HSV-1 och HSV-2. Diskriminering sker efter SacII-klyvning som endast klyver B-virusprodukten. Med PCR kan virus påvisas i sekretion hos 9/12 apor, med isoleringsförsök endast i 6/12 apor.


Antigenpåvisning[redigera]

Undersökning kan göras i celler från blåsor eller annat biopsimaterial. Monoklonala antikroppar har framställts som är specifika för gB hos B-virus, HSV- 1 resp HSV-2 och möjliggör en differentiering av virusantigen i vävnad eller efter odling. B-virusinfekterade apnjureceller tjänar som positiv kontroll.

Serologi[redigera]

Det föreligger en så stark antigen korsreaktion att herpes simplex typ 1- antigener kan användas för påvisande av antikroppar mot B-virus från apa. Sådan teknik används för att identifiera huruvida apan är bärare av B-virus. Serologi för påvisande av antikroppar hos människa störs av denna korsreaktion om patienten har HSV-antikroppar.

Resistensbestämning[redigera]

Ett fåtal patienter med B-virusinfektion har framgångsrikt behandlats med aciklovir och behandling bör ges vid misstänkt exposition. Vid sent insatt behandling har effekten uteblivit. Livslång behandling pågår för patienter som blivit infekterade i USA 1987 och 1989. Resistensproblematik har inte rapporterats.

Laboratorierapportering[redigera]

B-virus rapporteras ej.


REFERENSER[redigera]

  • Cropper LM, Lees DN, Patt R, Sharp IR, Brown D. Monoclonal antibodies for the identification of herpes virus simiae (B virus). Arch Virol 1992;123:267-277.
  • Scinicariello F, Eberle R, Hilliard JK. Rapid detection of B virus (herpes virus simiae) DNA by polymerase chain reaction. J Infect Dis 1993;168:747-75