Diagnostik vid nedre luftvägsinfektioner orsakade av virus

Från Referensmetodik för laboratoriediagnostik
Version från den 13 januari 2014 kl. 14.42 av Öjar Melefors (diskussion | bidrag) (→‎Elektronmikroskopi)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Nedre luftvägsinfektioner, 2:a upplagan 2005


Diagnostik av nedre luftvägsinfektioner orsakade av virus[redigera]

Virusodling i cellkultur eller befruktade ägg[redigera]

Virusodling är fortfarande referensmetod för påvisade av vissa respiratoriska virus, framför allt influensa. Cellinjer från normal vävnad (vero, GMK, BSC-1, LLC, MA104, MDCK, RD, human lunga) eller från maligna tumörer (HeLa, Hep-2, A549) används. Olika omgångar av samma cellinje kan ha olika känslighet då de under upprepade passager kan ha ändrat egenskaper. Regelbunden kontroll av cellinjers känslighet för avsett virus är en viktig kvalitetskontroll. Många respiratoriska virus kan replikera i befruktade hönsägg. Virusodling genom ympning på ägg är en vanlig metod i vissa länder, men förekommer inte rutinmässigt vid humanlaboratorier i Sverige. Virusodling utförs bara på viruslaboratorier vid regionsjukhusen, och ytterligare metodbeskrivning ges därför inte i denna utgåva.

Påvisande av virala antigener med immunologiska metoder[redigera]

Antigenpåvisning är den vanligaste rutinmetoden för påvisande av respiratoriska virus, och såväl kommersiella kit baserade på ELISA-teknik som IF med monoklonala antikroppar används. Antigenpåvisning avseende vanliga virus görs på de flesta mikrobiologiska laboratorier och den generella metodiken beskrivs därför relativt noggrant under avsnitt laboratoriemetodik.

Påvisande av virala gener/genfragment med molekylärbiologiska metoder[redigera]

Påvisning av viral nukleinsyra är ofta känsligare än både virusodling och antigendetektion. Jämfört med antigendetektion tar påvisning av viral nukleinsyra dock både längre tid och är dyrare. Ett flertal nya studier har visat, att man med genamplifikation får fram betydligt flera virusdiagnoser och många dubbelinfektioner. Därför påpekas återigen att laborativa fynd måste värderas utifrån den kliniska bilden. Det sannolika är att vi inom några år kommer att använda genomamplifiering för luftvägsvirus rutinmässigt, och multiplexa metoder för påvisande av många agens blir sannolikt en realitet. Såväl analystid som pris kommer att minska, och de känsligare metoderna kan bana väg för enklare provtagningsmetodik. Just nu (2004) finns dock ingen tillräckligt utvärderad metod för genomamplifiering av luftvägsvirus för att presenteras som referensmetod. Eftersom nukleinsyrapåvisning bara används vid ett par laboratorier ges ingen detaljerad beskrivning i denna utgåva.

Elektronmikroskopi[redigera]

Metoden är relativt okänslig, och används i första hand om man har en misstänkt okänd virussmitta. Metoden är i rutinmässigt bruk endast på Folkhälsomyndigheten.

Påvisande av ett specifikt antikroppssvar mot virala proteiner.[redigera]

IgM-diagnostik är osäker och används ej i diagnostiken. För diagnos är man alltså hänvisad till att demonstrera signifikant förändring av specifikt IgG i parade sera. Detta begränsar kliniskt den akuta användbarheten av serologi.