Epstein-Barrvirus
Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Övre luftvägsinfektioner (ÖLI)
Virus är den dominerande orsaken till övre luftvägsinfektioner. Ofta är de virala övre luftvägsinfektionerna komplikationsfria, och diagnostik av etiologiskt agens är inte indicerat. Många av de virus som ger nedre luftvägsinfektioner orsakar även ÖLI (influensa A och B, parainfluensa 1-3, CMV, adenovirus) och har beskrivits tidigare i denna serie. Här beskrivs kortfattat andra virus, som kan orsaka olika typer av ÖLI.
Epstein-Barrvirus (EBV) Viruspåvisning: EBV utsöndras i saliv hos alla med primärinfektion men även hos ca 30% av friska EBV-bärare. Virus kan påvisas med PCR eller genom transformation av navelsträngslymfocvter, men viruspåvisning har föga värde för diagnostik av symtomatisk EBV-infektion.
Serologisk EBV.diagnostik. Hos ca 80% av patienter med symtomatisk, primär EBV-infektion uppkommer heterofila antikroppar. Dessa är IgM-antikroppar, som agglutinerar heterologa röda blodkroppar. Påvisande av heterofila antikroppar är ett snabbt, enkelt och mycket utnyttjat sätt att verifiera EBV-orsakad körtelfeber (Paul Bunnell och Davidsohns test). Många kommersiella kit för påvisande av heterofila antikroppar finns. En studie av 8 sådana kit på mer än 100 patienter med misstäakt körtelfeber har genomförts (1993). Sensitivitet och specificitet jämfördes med referensmetoden för påvisande av primär EBV-infektion. Test som med ELISA-teknik detekterar antikroppar mot renat, heterofilt antigen visades ha hög specificitet (95-100%), men låg sensitivitet (63-69%). Agglutinationstest har högre sensitivitet (71-83%), men lägre specificitet (83-98%).
Ca 20% av patienter med EBV-orsakad körtelfeber utvecklar således inte heterofila antikroppar. Detta gäller speciellt små barn. Med specifik EBV-serologi kan EBV-diagnosen verifieras även i heterofilnegativa fall. Vanligen görs detta genom att man påvisar IgM mot virus kapsidantigen (VCA), men även andra antigen som uttrycks under EBV:s replikativa fas kan användas. Det största specificitetsproblemet utgör differentialdiagnostiken mot andra herpesvirusinfektioner. Exempelvis får ca 10% av patienter med CMV-infektion IgM-antikroppar mot EBV och 10% med EBV-infektion får IgM mot CMV.
Vid insjuknandet i m000nuldeos finns både IgG- och IgM-antikroppar mot VCA medan antikroppar mot de kärnantigen, som EBV inducerar i infekterade, transformerade B-celler, EBNA, saknas. En säker veritikation av EBV-diagnosen kan erhållas genom att man, förutom påvisande av IgG- och IgM-antikroppar mot VCA, undersöker ett tidigt taget serumprov med avseende på förekomst av antikroppar mot EBNA. Om patienten har IgG- och IgM-antikroppar, men saknar EBNA-antikroppar verifierar detta EBV-diagnosen (Fig 9). Förekomst av IgG-antikroppar mot antigen från replikativa fasen och avsaknad av enbart EBNA-antikroppar indikerar nylig primär EBV-infektion, men kan även förekomma normalt (<1%) och vid immunsuppressiv sjukdom. Uppföljningsprov som visar serokonversion mot EBNA, är nödvändig för säker diagnos. Fig 9. Utveckling av antikroppar (medelnivå) från insjuknande titt 5 år efter primär LEV-infektion
EBV IgG: IgG-antikroppar mot replikativa EEV-antigener (IIF)* EBV IgM: IgM-antikroppar mot replikativa EBV-antigener (IIF)* EBNA Ig: Antikroppar mot EBVs kärnantigener (ACIF)** (IIF)*
En rad kommersiella test finns för påvisande av EBV-antikroppar, baserade på immunfluorescens och ELISA. Specificitet och sensitivitet brukar ligga på mellan 90 och 98% jämfört med referensmetoder, Något helt tillfredsställande kit finns ännu inte (mars -95).
- IIF = Indirekt imsnunfluorescens
- ACIF = Anti-komplement immunfluorescens
Antiviral behandling och resistensutveckling: Effektiva antivirala medel mot herpesgruppens virus finns nu. Av nucleosidanalogerna är Acyciovir (Zovirax) det mest använda, men många andra är under registrering (1994). När en herpesvirusinfektion har brutit ut har antiviral behandling mestadels liten effekt på det kliniska förloppet hos inununkompetenta personer. De behandlas därför endast på speciella indikationer. Immunsupprimerade patienter måste ofla ges antiviral behandling för att förhindra svår sjukdom eller kronisk infektion. Behandlingen av dessa brukar ske under låg tid. Därvid kan resistenta virustyper komma att dominera. Vanligaste orsaken till resistens förorsakas av mutationer i genomet för tymidinkinas. Vid utsättande av behandlingen brukar känsliga stammar återkomma. Någon spridning av resistenta vinss i den allmänna befolkningen har inte noterats.
Vid terapisvikt som ger misstanke om antiviral resistens bör sedvanlig vinisisolering skickas till det viruslaboratorium som utför resistens- bestämning. För resistensbestämning krävs relativt hög infektionsdos. Virus odlas tillsammans med antivirala medel i fallande koncentrationer. Olika metoder används sedan för att avgöra substansens inhiberande förmåga på virustillväxt. Man kan avläsa reduktion av antalet virusinfekterade cellhärdar (plackreduktion), minskning i antigenmängd med immunologisk teknik, eller minskning av virusspecifikt DNA med hybridiseringsteknik. I svaret brukar den antivirala koncentration som ger 50% reduktion av virusväxt anges. Någon i landet etablerad referensmetodik finns ännu inte, men plackreduktionsmetoden är mest accepterad internationellt. Olika molekylärbiologiska metoder för att påvisa de vanligaste mutationer som medför antiviral resistens är under utveckling och kommer troligen att tas i rutinmässigt bruk relativt snart.
Metoder för att bestämma antiviral resistens hos humana herpesvirus finns uppsatta vid Smittskyddsinstitutet. Vissa andra viruslaboratorier utför resistensbestämning för HSV.