Gonorré-epidemiologi

Från Referensmetodik för laboratoriediagnostik
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den utskrivbara versionen stöds inte längre och kanske innehåller renderingsfel. Uppdatera din webbläsares bokmärken och använd standardutskriftsfunktionen istället.

Huvudartikel: Gonorré


Gonorré är globalt sett mycket prevalent, framförallt i utvecklingsländer. I Sverige finns förhållandevis pålitlig statistik för gonorré (liksom för syfilis) från och med 1912 (Fig. 9).

GCfig9.jpg


Antalet fall av gonorré visade toppar ungefär vid första och andra världskriget samt ”sexuella revolutionen” under andra delen av 1960-talet och början av 1970-talet. År 1970 rapporterades den högsta totalincidensen någonsin, 487 fall per 100 000 invånare (1). Incidensen sjönk sedan i det närmaste årligen troligtvis på grund av en minskad storlek på 18-24 års åldergruppen av populationen, utbredd utbildning resulterande i förändrade sexualbeteenden, förbättrad diagnostik, effektiv antibiotikabehandling och kontaktspårning samt vida spridd information och rädsla för HIV-infektion/AIDS (1). År 1996 rapporterades den lägsta incidensen någonsin, dvs. 2,4 (2). Incidensen har sedan ökat under 1997-2007 (2007, incidens 6.99). Framförallt har noterats en ökning av inhemskt smittade fall, som numera är i majoritet, och speciellt bland män som har sex med män (MSM) och yngre heterosexuella. Liknande incidensökningar har identifierats i andra västeuropeiska länder från mitten eller slutet av 1990-talet. Ökningen kan spegla bl.a. ökat antal sexualpartners, minskad kondomanvändning framförallt vid första träffen, och överhuvudtaget förändrat sexualbeteende exempelvis pga. minskad rädsla för HIV/AIDS etc. Många framförallt heterosexuella män smittas även i Asien, majoriteten i Thailand och Filippinerna, där också höggradig antibiotikaresistens och stor risk för exponering av även andra STI är vanlig Folkhälsomyndigheten. Under 2007 anmäldes i Sverige 642 gonorréfall (126 kvinnor och 516 män; 6,99 i incidens). Detta är en minskning av antalet fall med 5 % jämfört med 2006 men en ökning med 204 % sedan 1996. Av gonorréfallen 2007 var 60 % heterosexuellt smittade, 31 % homosexuellt smittade och för 9 % fanns ej tillgänglig uppgift alternativt var annan smittväg angiven. Andelen med känd utlandssmitta var 31 % och Thailand var vanligaste smittland. Utförligare information avseende gonorréepidemiologi kan erhållas av Folkhälsomyndigheten [1] och Nationella referenslaboratoriet för patogena Neisseria, Kliniskt mikrobiologiska kliniken, Universitetssjukhuset Örebro.

Fr.o.m. 2005 redovisar Nationella referenslaboratoriet i Örebro även data från Karolinska sjukhuset, Huddinge, vilket ger en mer heltäckande nationell bild. Under 2007 beskrevs N. gonorrhoeae stammar från 63 % av de anmälda fallen. Majoriteten, 88 %, tillhörde serogrupp WII/III och 12 % tillhörde serogrupp WI. Serovar Bropyst (27 %), Arst (11 %) och Bpyust (9 %) var vanligast enligt Pharmaciapanelen med monoklonala antikroppar som numera saluförs under namnet Phadebact GC Serovar Test (Bactus AB). Mer detaljerad fenotypisk och genetisk karakterisering av gonokocker utföres på referenslaboratoriet regelbundet i olika nationella och internationella forskningsprojekt (3-8). Under 2007 var 30 % av gonokockerna beta-laktamasproducerande och nedsatt känslighet eller full resistens mot ampicillin och ciprofloxacin förekom hos 82 % respektive 71 %. Tjugotre (5,7 %) av stammarna uppvisade nedsatt känslighet eller resistens mot azitromycin. Enstaka (0,7 %) stammar hade nedsatt känslighet (ingen resistens) för cefixim. Samtliga stammar var känsliga för ceftriaxon och spektinomycin (9).

Resistensutvecklingen för N. gonorrhoeae isolerade i Sverige 1998-2007 finns beskriven i referenslaboratoriets årsrapporter och av Referensgruppen för antibiotikafrågor (RAF).

REFERENSER

  • 1. Danielsson, D. Gonorrhoea and syphilis in Sweden-past and present. Scand. J. Infect. Dis. 1990; Suppl. 69:69-76.
  • 2. Berglund, T., H. Fredlund, and J. Giesecke. Epidemiology of the reemergence of gonorrhea in Sweden. Sex. Transm. Dis. 2001; 28:111-114.
  • 3. Berglund, T., M. Unemo, P. Olcén, J. Giesecke, and H. Fredlund. One year of Neisseria gonorrhoeae isolates in Sweden: the prevalence study of antibiotic susceptibility shows relation to the geographic area of exposure. Int. J. STD. AIDS. 2002; 13:109-114.
  • 4. Unemo, M., T. Berglund, P. Olcén, and H. Fredlund. Pulsed-field gel electrophoresis as an epidemiologic tool for Neisseria gonorrhoeae; Identification of clusters within serovars. Sex. Transm. Dis. 2002; 29:25-31.
  • 5. Unemo, M., P. Olcén, T. Berglund, J. Albert, and H. Fredlund. Molecular epidemiology of Neisseria gonorrhoeae: sequence analysis of the porB gene confirms presence of two circulating strains. J. Clin. Microbiol. 2002; 40:3741-3749.
  • 6. Olsen, B., R. Hadad, H. Fredlund, and M. Unemo. The Neisseria gonorrhoeae population in Sweden during 2005–phenotypes, genotypes and antibiotic resistance. APMIS. 2008; 116:181-189.
  • 7. Unemo, M., H. M. Palmer, T. Blackmore, G. Herrera, H. Fredlund, A. Limnios, N. Nguyen, and J. Tapsall. Global transmission of prolyliminopeptidase (PIP)-negative Neisseria gonorrhoeae strains – implications for changes in diagnostic strategies? Sex. Transm. Infect. 2007; 83:47-51.
  • 8. Lindberg, R., H. Fredlund, R. Nicholas, and M. Unemo. Neisseria gonorrhoeae isolates with reduced susceptibility to cefixime and ceftriaxone: association with genetic polymorphisms in penA, mtrR, porB1b, and ponA. Antimicrob. Agents Chemother. 2007; 51:2117-2122.
  • 9. Unemo, M., P. Olcén, H. Fredlund, P. Mölling, B. Wretlind, och B. Colucci. Neisseria gonorrhoeae 2007. Årsrapport avseende serologisk karakterisering (serogrupp och serovar) samt antibiotikakänslighet hos insända svenska Neisseria gonorrhoeae stammar. Distribuerad årligen från Nationella Referenslaboratoriet för Patogena Neisseria, Kliniskt mikrobiologiska kliniken, Universitetssjukhuset Örebro.
Hämtad från "http://referensmetodik.folkhalsomyndigheten.se/index.php?title=Gonorré-epidemiologi&oldid=13223"