Heterophyes heterophyes
Huvudartikel, publicerad september 2011.
Till innehållförteckning för Referensmetodik:Parasitologisk diagnostik.
Heterophyes heterophyes, Metagonimus yokogawai
Smittämne
Det finns flera arter av små tarmflundror som kan infektera människa. Många av dem tillhör familjen Hetrophyidae där Heterophyes heterophyes och Metagonimus yokogawai anses vara två viktigaste parasiter som orsakar humana infektioner. De är knappt ett par mm långa, med oval kropp som är täckt av fjällliknande taggar.
Livscykel
Infektion av den definitiva värden, t.ex människa, hund, katt eller räv, sker vid intag av rå eller saltad fisk infekterad med metacercarier. Dessa utvecklas i tunntarmen och är könsmogna efter 15 – 20 dagar. De vuxna maskarna fäster i tarmväggen, ofta i Lieberkühns körtlar, och lever i ca 2 månader. De bruna äggen har ett fullt utvecklat miracidium när de lämnar kroppen med feces och kläcks om de äts upp av en lämplig vattensnäcka. Efter 3-4 veckor lämnar cercarierna snäckan och invaderar sötvattenfisk där de encysterar till metacercarier. http://www.dpd.cdc.gov/dpdx/HTML/heterophyiasis.htm
Symtom och klinisk bild
Vid låg infektionsdos utvecklas vanligtvis inga symtom. Vid kraftig infektion förekommer illamående, intermittent kronisk diarré och ibland dyspepsi. Lätt eosinofili kan förekomma. En mild inflammation kan uppstå där parasiterna fäster vid tarmväggen och om det är 100-tals maskar kan det leda till en ytlig lokal vävnadsdöd. Ibland kan ägg påträffas utanför tarmen. Dessa ägg kan blockera hjärtkärl och orsaka hjärtskada och fibrosbildning.
Epidemiologi
H. heterophyes förekommer i Nordafrika, Mellanöstern, Kina, Indonesien och Indien. Den är en välkänd tarmflundra bland boende i Egyptens Nildelta. Under 1992 rapporterades där cirka 10 000 infekterade personer. M. yokogawai förekommer i flera länder i Fjärran Östern. Den är vanligast i Korea (500 000 infekterade personer). Bland människor bosatta längs vattendrag och vid kusten rapporteras en prevalens på ca 30 %. Humana infektioner är tydligt förknippade med seden att äta okokt söt- och brackvattenfisk.
Provtagning och transport
Provmaterial
Fecesprov, tas tidigast 2 – 3 veckor efter infektionstillfället.
Provtagningsföreskrifter
Förvaring/transport
Inga speciella krav
Laboratoriediagnostik
Allmänt
Laboratoriediagnostik är baserad på påvisning av maskägg i fecesprov. Antal ägg i feces är vanligen lågt och vid milda infektioner med mindre än 100 maskar kan mikroskopin förbli negativ. Det är svårt att särskilja arter på basen av äggmikroskopi. Definitiv diagnos och artbestämning görs genom undersökning av vuxna maskar.
Referensmetod
Påvisning av ägg i preparat från feces efter formalin/etylacetatkoncentrering (PAR 01).
Avläsningskriterier
Äggen är ljusbruna, 28 - 30 µm x 15 – 17 µm, ovala och med ett lock (operculum).
Förväxlingsparasiter
Ägg från andra småflundror från tarm och lever har samma storlek och liknande form. H. heterophyes ägg liknar ägg från M. yokogawai. De kan även förväxlas med ägg från Clonorchis sinensis och Opisthorchis spp. som har samma geografiska utbredning.
Kvalitetssäkring
Ingår i kvalitetsutskick för cystor och maskägg, t. ex UK NEQAS.
Övriga diagnostiska metoder
• Artidentifiering av vuxna maskar från feces efter behandling görs med mikroskopi.(Fried et al, 2004, De et Le, 2011)
• Påvisning av parasit-DNA från ägg i feces eller från vuxen mask.(Fried et al., 2004, De et Le, 2011).
Laboratorierapportering
Infektion med Heterophyes heterophyes och Metagonimus yokogawai är inte anmälningspliktiga enligt smittskyddslagen.
Litteraturhänvisningar
• Fried B, Graczyk TK, Tamang L. Food-borne intestinal trematodiases in humans. Parasitol Res. 2004; 93(2):159-70.
• Sripa B, Kaewkes S, Intapan PM, Maleewong W, Brindley PJ. Food-borne trematodiases in Southeast Asia epidemiology, pathology, clinical manifestation and control. Adv Parasitol. 2010; 72:305-50.
• De NV, Le TH. Human infections of fish-borne trematodes in Vietnam: prevalence and molecular specific identification at an endemic commune in Nam Dinh province. Exp Parasitol. 2011; 129(4):355-61.