Påssjukevirus

Från Referensmetodik för laboratoriediagnostik
Version från den 20 maj 2012 kl. 17.41 av Magnus Thore (diskussion | bidrag)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Artikel uppdaterad och godkänd av referensgruppen för klinisk virologi, maj 2012


Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Infektioner i centrala nervsystemet

och

Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar


Påssjukevirus[redigera]

Smittämnet[redigera]

Påssjukevirus (parotitvirus) tillhör familjen Paramyxoviridae. Genomet består av enkelsträngat RNA i ett obrutet fragment av cirka 15 300 nukleotider, och bildar tillsammans med proteinmolekyler en nukleokapsid med helikal symmetri. Endast en serotyp av påssjukesvirus och 12 genotyper (A-L) har identifierats. Vaccinstammarna är av genotyp A. Viruspartikeln mäter 150 nm eller mer i diameter. Den är ofta sfärisk, men filamentära och andra former kan förekomma. Höljet i viruspartikeln består av lipider från värdcellen och två transmembranösa glykoproteiner benämnda HN (hemagglutinin-neuraminidas) och F (fusions)-protein som sticker ut ca 10 nm från höljet. Virus inaktiveras av värme (60 °C under 30 min), formalinbehandling, icke-joniska detergenter (exempelvis Tween-80), eterbehandling, och behandling med vissa enzym såsom trypsin, kymotrypsin och pronas.

Patogenes[redigera]

Påssjukevirus infekterar huvudsakligen via svalg och luftvägar genom droppinfektion med virusinfekterad saliv. Virus replikerar i spottkörtlar. Spridning av virus till centrala nervsystemet förekommer hos mer än 50 % av patienter med påssjukevirusinfektion. Organ som kan drabbas sent i sjukdomsförloppet är testiklar, ovarier och pankreas. Perifera nerver, öga och inneröra kan också drabbas.

Klinik[redigera]

Inkubationstiden är vanligtvis 18 dagar, men kan sträcka sig från 14 till 28 dagar. Det första och vanligaste kliniska symtomet är unilateral eller bilateral svullnad av parotiskörtlarna. När infektioner drabbar CNS kan meningit och encefalitsymtom uppträda. Meningoencefalit förekommer hos 1-10 % av patienter med påssjukevirusinfektion. När patienter utvecklar klinisk meningoencefalit ökar temperaturen och huvudvärk, kräkningar och nackstyvhet tillkommer. Meningoencefaliten kan förekomma som enda symtom på påssjukevirusinfektion.

Cirka 20 % av infektionerna förlöper subkliniskt.

Epidemiologi[redigera]

Tidigare var påssjuka en vanlig sjukdom i Sverige men har efter introduktionen av allmän vaccination från 1982 minskat kraftigt. Under 2011 rapporterades 30 laboratorieverifierade fall av påssjuka, det är dock troligt att det är underrapportering. Hälften av personerna var smittade utomlands. Totalt 10 av de 30 fallen uppgavs vara vaccinerade, varav minst 5 av dem med 2 doser. Mindre epidemier har setts under senare år i olika delar av världen, även hos individer som fått rekommenderade två doser. Som möjliga orsaker har angivits avtagande immunitet i kombination med att de naturliga boostrarna försvunnit eller minskat. Också bristande korsimmunitet mot nya genotyper har diskuterats.

Prevention[redigera]

I ovaccinerade populationer kan påssjuka ha epidemisk spridning, men i populationer med hög vaccinationstäckning förekommer infektionen endemiskt som sporadiska fall hos ovaccinerade individer. Till följd av effektiv vaccinering är diagnostiserade påssjukevirusinfektioner numera ovanliga i vårt land.

Provtagning[redigera]

Virus påvisas med nukleinsyraamplifiering i prov från saliv, Csv, urin, serum och eventuellt urin. Specifikt antikroppssvar påvisas genom serologi i serum eller saliv. Diagnos av påssjukevirusinfektion med någon av dessa metoder är anmälningspliktig.

  • Saliv: 2 mL i sterilt rör eller pinnprov som stoppas i sterilt rör med cirka 1 mL koksalt, taget från parotiskörtelns mynning.
  • Urin: 10 mL i sterilt rör.
  • Csv: Se CNS-infektioner-provtagning och transport

Prov transporteras i rumstemperatur eller kylda.

  • Serologi: Minst 1 mL helblod utan tillsats.

Laboratoriediagnostik[redigera]

Nukleinsyrapåvisning[redigera]

Nukleinsyrapåvisning utförs på flera laboratorier i landet. Påssjukevirus RNA kan påvisas i Csv, serum, saliv, urin och semen med PCR-teknik. Nukleinsyrapåvisning har mycket högre sensitivitet än antigenpåvisning och virusisolering. Proverna bör tas inom två veckor efter symtomdebut för analys med nukleinsyrapåvisning. För vaccinerade personer är salivprov tagit inom tre dagar efter symtomdebut det prov med högst sensitivitet vid nukleinsyrapåvisning.

Serologi[redigera]

För påvisande av IgM-antikroppar i serum finns ELISA-tekniker beskrivna. IgM-antikroppar uppträder efter 3-5 dagars sjukdom. Påvisande av specifikt IgM riktat mot påssjukevirus ger diagnosen. För detta ändamål behövs endast ett serumprov. Använd IgM-metod ska vara beskaffad så att interferens av höga titrar av specifikt IgG och rheumafaktor elimineras/motverkas. Specificiteten av IgM-test kan också behöva säkerställas genom uteslutande av möjliga korsreaktioner orsakade av s k polyklonal reaktivering där exempelvis EBV kan vara en möjlig orsak. För vaccinerade personer kan IgM svar utebli och specifik IgG titerstegring kan krävas för serologisk verifikation av diagnos. ELISA-test för bestämning av IgG-antikroppar kräver tillgång till parade sera, ett akut- och ett konvalescentserum för diagnos. Indirekt ELISA används vanligen för IgG-analys.

Antigenpåvisning med specifika sera[redigera]

Tvättade celler från nasofarynxaspirat kan undersökas med immunfluorescensteknik. Monoklonala antikroppar riktade mot påssjukevirus är att föredra. Metoden är dock ofullständigt utvärderad och utförs endast på vissa laboratorier.

Virusisolering[redigera]

För virusisolering skall prov tas inom en vecka efter symtomdebut. Främst saliv och urin bör användas vid virusisolering. Material från området kring mynningen av Stensens gång från parotiskörteln (kan samlas med steril sug eller bomullspinne) och saliv. Virusisolering är tekniskt komplicerad och arbetskrävande i förhållande till nukleinsyrapåvisning, varför den ej kan betraktas som ett förstahandsalternativ för diagnostik. Virusisolering sker endast på vissa laboratorier.

Laboratorierapportering[redigera]

Påssjuka är anmälningspliktig enligt smittskyddsförordningen (2004:255) för laboratoriet och för behandlande läkare. Smittspårningsplikt föreligger.

Anmäls enligt gällande falldefinition

Referensfunktioner[redigera]

Enligt virologisk R-lista

REFERENSER[redigera]

  • CDC laboratoriemanual, The pink book. [1]
  • Tipples G, Hiebert J. Detection of measles, mumps and rubella viruses. 2011. Diagnostic Virology Protocols, Methods in Molecular Biology 665:183-193.
  • Hviid A, Rubin S, Muhlemann K. Mumps. 2008. The Lancet 371:932-944.
  • Juto P, Settergren B, Mincheva-Nilsson L. Serum IgG and lgM Responses in Mumps. Infection as Measured by ELISA Using a guinea Pig Capture Antibody Raised by Intranasal Immunization. J Infect Dis 1989;159:998-999.
  • Linde A, Granström M, Örvell C. Immunoglobulin Class and Immunoglobulin G Subclass Enzyme-Linked Immunosorbent Assays Compared with Microneutralization Assay for Serodiagnosis of Mumps Infection and Determination of Immunity. J Clin Microbiol 1987;9: 1653-1658.
  • Örvell C. Paramyxoviruses. In: Neuropathogenic Viruses and Immunity 1992; s 177. Ed Specter S et al, Plenum Press, New York.