Trichomonas vaginalis

Den utskrivbara versionen stöds inte längre och kanske innehåller renderingsfel. Uppdatera din webbläsares bokmärken och använd standardutskriftsfunktionen istället.

Huvudartikel

Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Sexuellt överförbara infektioner (STI)

och Referensmetodik:Parasitologisk diagnostik

Trikomoniasis (ICD10-kod A59)

Etiologi

Trichomonas vaginalis , elementkod MSHD04246 i NPU-kodsystemet

Smittämnet

Genus Trichomonas består av över 100 arter varav tre kan förekomma hos människa: T. hominis (synonym Pentatrichomonas hominis) i gastro-intestinalkanalen, T. tenax i munhålan och T. vaginalis i genital- och urinvägar. De två förstnämnda betraktas som apatogena. T. vaginalis är en päronformad anaerob flagellat 10-20 μm stor. T. vaginalis har fem flageller, fyra är placerade i främre ändan medan den femte är införlivad i protozons vågformade membran. Även om celldelning hos T. vaginalis har beskrivits ingående så är parasitens livscykel fortfarande ofullständigt förstådd. T. vaginalis är extracellulär och existerar endast som trofozoit. Under olika förutsättningar ändras trofozoiters utseende; vid vidhäftning till vaginala epitelceller antas en amöboid form, men i axenisk odling (kultur som innehåller endast denna organism) tenderar trofozoiterna att bli mer päronformade och ovala. Skillnader mellan olika stammar av T. vaginalis existerar, hos vilka bland annat egna och gemensamma antigen har beskrivits.

Patogenes

T. vaginalis smittar vid samlag och kan isoleras från 70 % av män som haft samlag med en infekterad kvinna under de senaste två dygnen. Med längre intervall från smittotillfället sjunker isoleringsfrekvensen till 30-40 %. Hos kvinnliga partner till infekterade män har T. vaginalis påvisats i ca 85 %. Möjligheterna till icke-sexuell överföring av T. vaginalis-infektion har diskuterats. Organismen dör snabbt i torr miljö men kan överleva i vaginalsekret upp till 48 timmar, i urin i tre timmar, i kranvatten och på våt textil upp till 24 timmar. Även om dessa in vitro fynd kan tyda på en möjlighet för icke-sexuell överföring har sådan aldrig dokumenterats.

Neonatala infektioner representerar specialfall och finns beskrivna hos upp till 5 % av nyfödda flickor med infekterade mödrar. Trikomonasinfektion har associerats med förtidig födsel, låg födelsevikt och ökad spädbarnsmortalitet. Infektion associeras även med en signifikant ökad risk för HIV-transmission (1).

Klinik

Inkubationstiden har angivits till 4-28 dagar. Infektionen är asymtomatisk hos 10-50 % av kvinnor och oftast hos män. Vid symtom hos kvinnor dominerar illaluktande ofta riklig gulgrön, gasbubblig ibland blodtillblandad flytning. Slemhinnorna är ofta rodnade och svullna med små punktformade blödningar. Vulvairritation, klåda, sveda och miktionssvårigheter är vanliga symtom. Distala buksmärtor kan förekomma. Försämring ses vid menstruation och graviditet.

Hos män kan T. vaginalis orsaka uretritsymtom, men har även rapporterats som orsak till epididymit och prostatit.

Epidemiologi

Följ länken för detaljerad information

Provtagning

Följ länken för detaljerad information

Laboratoriediagnostik

För en deltajerad beskrivning, följ länken. Kliniska tecken är ofta diagnostiskt otillförlitliga. Trikomonasinfektion diagnostiseras hos kvinnor enklast genom påvisning av parasiten i våtpreparat av vaginalsekret. Känsligheten varierar 40 – 80 %. Eftersom det hos män är svårt att diagnostisera T. vaginalis i direktpreparat av uretrasekret och urin, är odling referensmetod för båda könen. Rutinmässig resistensbestämning utförs inte i Sverige.

Behandling

Metronidazol är generellt effektivt mot T. vaginalis. Dock har det visats att minst 5 % av kliniska fall av trikomonasinfektion orsakas av parasiter som är resistenta mot metronidazol. Ett alternativ kan då vara tinidazol.

Prevention

Som för övriga STI. Effekten av olika preventiva åtgärder på T. vaginalis är dock studerad endast i mycket liten omfattning.

REFERENSER

1. Jackson, DJ, Rakwar, JP, Bwayo, et al. Urethral Trichomonas vaginalis infection and HIV-1 transmission. Lancet. 1997;350:1076.

2. Johnston, VC and Mabey, DC. Global epidemiology and control of Trichomonas vaginalis. Curr Opin Infect Dis 2008; 21:56-64

3. Cudmore S L et al. Treatment of Infections Caused by Metronidazole-Resistant Trichomonas vaginalis. Clin Microbiol Rev. 2004;17: 783-793.

4. Hobbs M M et al. Methods for Detection of Trichomonas vaginalis in the Male Partners of Infected Women: Implications for Control of Trichomoniasis. J Clin Microbiol 2006; 44:3994-3999.

5. Seña A C et al. Trichomonas vaginalis infection in male sexual partners: implications for diagnosis, treatment, and. prevention. Clin Infect Dis 2007; 44:13–22.