Hepatit D virus

Från Referensmetodik för laboratoriediagnostik
(Omdirigerad från Hepatit D-virus)
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Artikel publicerad april 2012. Innehållet är preliminärt i väntan på konsensusförfarande


Till innehållsförteckningen för Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar

och

falldefinitionen Hepatit D


Hepatit D[redigera]

Etiologi[redigera]

Hepatit D-virus (deltavirus)

Smittämnet[redigera]

Hepatit D-virus (deltavirus) är ett udda, ofullständigt virus som behöver hjälp av hepatit B-virus för sin spridning. Genomet är enkelsträngat RNA av endast ca 1670 basers längd och kodar för ett protein, deltaantigen, som förekommer i två varianter (lång och kort) och bildar kapsid. Höljet byggs upp av ytprotein (HBsAg) kodat av hepatit B-virus som infekterar samma cell.

HDV förekommer i olika genotyper (1-8) med relativt väldefinierad geografisk utbredning. Genotyp 1 förekommer över hela världen, genotyp 2 och 4 i nordöstra Asien, genotyp 3 i Amazonas, och genotyperna 5-8 i Afrika.

Patogenes[redigera]

HDV infekterar hepatocyter och människan är enda värden.

Klinik[redigera]

Akut deltahepatit: Om HBV och HDV samtidigt överförs kan akut hepatit utvecklas med inflammation som induceras av immunsvar mot virusantigen. Eftersom akut hepatit B läker ut i >95 % av fallen (hos vuxna) läker också akut deltahepatit ut.

Kronisk deltahepatit: Om en individ med kronisk HBV-infektion smittas med HBV (superinfektion) blir HDV-infektionen oftast kronisk. Superinfektion kan ibland yttra sig som klinisk akut hepatit och tolkas som ett skov av HBV-infektionen. Vid superinfektion kan HDV-RNA påvisas tidigt och IgM och IgG utvecklas efter några veckor.

Utveckling av allvarlig leverskada är vanligare vid HDV/HBV-infektion än vid enbart HBV-infektion. Det är inte känt varför vissa patienter utvecklar svårare skada. Till skillnad från kronisk hepatit B tycks det inte finnas samband mellan skadeutveckling och HDV-RNA-nivån. Däremot tycks genotyp 1 vara associerad med svårare leverskada.

Behandling[redigera]

Specifik antiviral behandling saknas. Interferonbehandling har relativt dålig effekt och HDV-RNA-nivån minskar i regel långsamt, och det är oklart hur länge behandlingen ska pågå. Vissa har redovisat framgång med lång behandlingstid (flera år) men det är oklart om sådan behandling är kostnadseffektiv. Vid behandling bör effekten utvärderas med analys av HDV-RNA, och samtidig analys av HBV-DNA och kvantitativ HBsAg kan vara av värde.

Epidemiologi[redigera]

Hepatit D finns spridd över hela världen, med varierande frekvens, vilken i viss mån avspeglar frekvensen av kronisk HBV-infektion. Andelen HDV-infekterade av dem som har kronisk HBV-infektion varierar mellan 1 % och 20 %. HDV-infektion är relativt vanlig i delar av Östeuropa (främst Rumänien) och Mellanöstern (särskilt Iran), och i delar av Amazonas och Afrika. I Sverige rapporteras årligen ett fåtal fall, de flesta hos invandrare från länder där HDV-infektion är mer vanlig. Inhemsk spridning bland injektionsmissbrukare har varit mycket ovanlig de senaste decennierna.

HDV sprids på samma sätt som HBV. Nosokomial spridning och smitta genom injektionsmissbruk är viktiga, medan vertikal smitta är ovanlig och sexuell smitta har mindre betydelse.

Prevention[redigera]

Vaccin saknas

Provtagning[redigera]

Serologi (anti-HDV IgG) görs rutinmässigt på serum. Virus kan också isoleras. Molekylärbiologisk diagnostik finns att tillgå.

Provmaterial[redigera]

Lämpligt provmaterial är helblod utan tillsats (≥ 2 mL) men plasma kan också användas (EDTA-blod).

För virusisolering och molekylärbiologisk diagnostik används feces eller serum.

Provförvaring och transport[redigera]

Prov bör skickas snabbast möjligt till laboratoriet, men akuttransport är inte nödvändig. Rumstemperatur under kortare tid är acceptabelt, annars i kyl.

Laboratoriediagnostik[redigera]

Indikation[redigera]

Diagnostik avseende HDV bör göras i alla fall där HBsAg-positivitet upptäcks, och om anti-HDV ger positiv reaktion bör kompletterande diagnostik avseende HDV-RNA göras för att avgöra om HDV-infektionen är aktiv.

Om en patient med kronisk HBV-infektion utvecklar svårförklarat skov är det motiverat att kontrollera om anti-HDV.

Serologi[redigera]

Antikroppar mot delta antigen, anti-HDV IgG (anti-delta), kan påvisas med serologisk teknik, och finns som kommersiellt test, t.ex. i Abbott Architect.

Molekylärbiologisk diagnostik[redigera]

HDV-RNA kan påvisas och kvantifieras i serum med realtids-PCR.

Svarsrutiner[redigera]

Text tillkommer

Laboratorieanmälan[redigera]

Hepatit D är anmälningspliktig enligt smittskyddslagen (2004:168), allmänfarliga sjukdomar.

Anmäls enligt gällande falldefinitioner

Referensfunktioner[redigera]

Enligt virologisk R-lista

REFERENSER[redigera]