Borrelia-återfallsfeber

(Omdirigerad från Borrelia recurrentis)
Hoppa till: navigering, sök

Huvudartikel


Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Bakteriologisk diagnostik av infektioner i hud, mjukdelar, skelett och inre organ


Borrelia ‚Äď √•terfallsfeber

Smittämnet

Bakterier tillh√∂rande genus Borrelia √§r ett artrikt spiroketsl√§kte d√§r flertalet arter finns representerade som normalflora i exempelvis munh√•lan och tarmkanalen hos m√§nniska men √§ven som parasiter hos olika djurarter och artropoder, s√•som f√§stingar och l√∂ss. Bakterien √§r mellan 5 ‚Äď 30 őľm l√•ng och √§r ca 0,2 - 0,5 őľm tjock. Tv√• grupper av Borrelia-arter √§r av stor humanmedicinsk betydelse: Borrelia-spiroketer som orsakar √•terfallsfeber och Borrelia burgdorferi sensu lato gruppen som orsakar Lymes borrelios. Den klassiska √•terfallsfebern orsakas antingen av lusburna B. recurrentis-spiroketer eller olika f√§stingburna arter. Den senare gruppen brukar s√§rskiljas i den nya v√§rldens och den gamla v√§rldens √•terfallsfeber. En sammanst√§llning av de ing√•ende arterna och vektorerna ges nedan i Tabell 13.

Patogenes och patofysiologi

Den mest kända virulensmekanismen hos Borrelia-arter som ger återfallsfeber är förmåga till antigenvariation av ytlokaliserade variabla membranproteiner (Vmps). En Borrelia-cell kan uttrycka en av ett flertal olika immunogena ytantigen och genom att periodiskt uttrycka nya ytantigen kan en Borrelia-population undkomma värdens försvar under lång tid. De serotypspecifika vmp-generna är belägna på en unik typ av extrakromosomala element, linjära plasmider, eller minikromosomer. Vid varje återfall av feber har bakterien förändrat sig så att den uttrycker ett nytt Vmp-protein. Denna antigena variation gör det möjligt för bakterien att överleva kroppens immunförsvar vilket sker med en frekvens som är tusenfalt högre (10^-^4 per generation) än vanliga punktmutationer. Den variationsmekanism som dessa Borrelia kan genomgå sker genom en genetisk omlagring där en vmp-genkopia från ett icke uttryckt locus förflyttas till ett uttryckt vmp-locus via homolog rekombinering. Under denna process byts den gamla vmp-genen ut mot den nya inkommande vmp-genen. Den gamla vmp-genen försvinner och finns endast kvar i en kopia i ett tyst locus. Därmed uttrycks ett helt nytt Vmp-protein och en helt ny Borrelia serotyp uppkommer. Förutom denna egenskap att genomgå antigenvariation kan vissa av de Borrelia-arter som återfinns i den gamla världen (Afrika och Sydeuropa), nämligen B. duttonii, B. crocidurae och B. hispanica uppvisa ytterligare en viktig patogenesegenskap. Dessa arter kan binda till och aggregera röda blodkroppar vilket i djurmodellsystem visat sig kunna påverka blodflödet i olika organ. Dessa arter har också visat sig ha stor förmåga att invadera olika immunologiskt inaktiva vävnader såsom hjärna och testiklar.

Tabell 13.

Humanpatogena Borrelia-arter som ger återfallsfeber, deras vektorer och geografiska spridningsområden


  • Borrelia art ----- Atropod /vektor ----- Geografisk utbredning

  • B. recurrentis ----- Pediculus humanus ----- Hela v√§rlden
  • B. hispanica ----- Ornithodoros erraticus ----- Spanien, Portugal, Grekland, Cypern, Norra Afrika
  • B. crocidurae ----- O. sonrai ----- Fr√•n V√§stafrika till Nord√∂stra Afrika, Mellan√∂stern till Iran
  • B. persica ----- O. tholozani ----- Mellan√∂stern
  • B. duttonii ----- O. moubata ----- √Ėstra och Centrala Afrika
  • B. hermsii ----- O. hermsii ----- V√§stra USA, British Columbia
  • B. turicatae ----- O. turicata ----- Mexiko, Kansas, Texas
  • B. parkeri ----- O. parkeri ----- V√§stra USA
  • B. uzbekistania ----- O. papillipes ----- Tadjikistan, Uzbekistan
  • B. venezuelensis ----- O. rudis ----- Centralamerika och Norra Sydamerika
  • B. anserina ----- Argas persicus ----- Hela V√§rlden
  • B. coriaceae ----- O. coriaceus ----- USA
  • B. lonestari ^1) ----- Amblyomma americanum ----- S√∂dra USA
  • B. miyamotoi ^1) ----- Ixodes persulcatus ----- Japan
  • Spanskt isolat ^2) ----- Ok√§nd ----- Spanien

  • ^1) Ej s√• v√§lkarakteriserade och med ok√§nd patogenicitet.
  • ^2) Ok√§nd patogenicitet

Symtom och klinisk bild

Efter en inkubationstid om 2 till 15 dagar tillstöter vid infektion en snabbt insättande feber. Febern håller i sig i 3 till 7 dagar. Därefter följer en afebril period som kan vara mellan 2 dagar och upp till flera veckor. Obehandlad infektion kan därefter enligt litteraturen följas av upp till 13 återfall av akut febril sjukdom. Under den febrila fasen är infektionen septisk och spiroketer finns i riklig mängd i blod. Febern åtföljs ofta av frossbrytningar, huvudvärk, muskel- och ledvärk samt illamående och kräkningar. Sjukdomsförloppet vid återfallsfeber orsakad av andra Borrelia-arter än Borrelia recurrentis är mindre studerat men de arter som kan aggregera röda blodkroppar uppvisar ibland symtom som kan kopplas till detta fenomen. Detta ses ofta som mer eller mindre allvarliga blödningssymtom såsom hemoptys, blodiga diarréer, hematuri, samt blödningar från hjärna och mjälte.

Mer eller mindre allvarliga neurologiska symtom har också rapporterats från fall av återfallsfeber. Dessa är lyckligtvis oftast reversibla. Vid graviditet är återfallsfeber ett stort problem där missfall och för tidig födsel oftast uppkommer med hög mortalitet.

Epidemiologi

Av arterna som ger √•terfallsfeber har B. recurrentis bara m√§nniska som v√§rd och √∂verf√∂rs fr√•n m√§nniska till m√§nniska via v√§ggl√∂ss. Enligt uppgift finns bakterien inte i spottk√∂rtlarna hos lusen och f√∂r att bli infekterad kr√§vs att man kl√§mmer s√∂nder lusen varefter bakterien kan ta sig in i kroppen. Fram till 50-talet var utbrott vanliga men med b√§ttre hygieniska f√∂rh√•llanden finns nu B. recurrentis bara i vissa delar av Afrika. I √Ėstafrika finns en annan art av Borrelia, B. duttonii, som bara smittar m√§nniska men som √∂verf√∂rs av f√§stingar. Borrelia crocidurae orsakar √•terfallsfeber i V√§stra Afrika och enligt WHO √§r √•terfallsfeber endemisk enbart i V√§stafrika. I Amerika och Asien finns arter av Borrelia som zoonoser vilka endast i ett f√•tal fall infekterar m√§nniska.

Prevention

Eliminering av vektorerna är den bästa preventiva metoden. Klädlöss bör vara relativt lätt att eliminera i vissa delar av världen. Att eliminera Ornithodoros-fästingen torde vara mycket svårt. Vanlig försiktighet och daglig inspektion av fästing- och lusförekomst när man besöker riskområden är rekommendabelt. Återfallsfeber är mycket känslig för tetracykliner och betalaktamantibiotika.

Provtagning och transport

Lämpligt provmaterial för direktpåvisning med mikroskopi är blod (t.ex. buffy coat från citratblod centrifugerat i mikrohematokritrör) taget i början av en feberperiod då koncentrationen av spiroketer är som högst.


Laboratoriediagnostik

Allmänt

Vissa av dessa Borrelia-arter kan odlas i syntetiska substrat. Känsligheten är dock så låg att förfarandet inte är lämpligt för diagnostik. Ingen rutinmässig serologisk diagnostik finns ännu. Emellertid kan påvisande av glycerol-fosfodiester-fosfodiesterase (GlpQ) antigenet användas för att särskilja återfallsfeber från Lymes borrelios.

Referensmetodik

Referensmetodik är mikroskopiskt påvisande av typiska spiroketer i blod. Med tanke på den begränsade erfarenhet de flesta svenska bakteriologer har av detta förfaringssätt måste för slutgiltig diagnos DNA specifikt för återfallsfeber Borrelia påvisas med en känslig metod som t.ex. PCR. I detta sammanhang torde glpQ-genen vara användbar.

Alternativ diagnostik

Serologi

Antikroppar mot konserverade antigena determinanter kan vid infektion påvisas med t.ex. ELISA. Se ovan för GlpQ.

Resistensutveckling och resistensbestämning

Resistensbestämning görs inte rutinmässigt. Någon resistensutveckling är inte känd.

Kvalitetskontroll

  • Referensstammar:
    • Borrelia burgdorferi, CCUG 44922.

Svarsrutiner

Vid påvisande i direktmikroskopi svaras: Spiroketer påvisade vid mikroskopi. Fortsatt undersökning med avseende på borrelia pågår.

Laboratorierapportering

Återfallsfeber är sedan 2004 inte anmälningspliktig.

REFERENSER

  • Nordstrand A, Barbour A. G., and Bergstr√∂m S. Borrelia pathogenesis research in the post-genomic and post-vaccine era. Curr Opinion Microbiol. 2000;3: 86-92.
  • Porcella SF, Raffel SJ, Schrumpf ME, Schriefer ME, Dennis DT, Schwan TG. Serodiagnosis of Louse-Borne relapsing fever with glycerophosphodiester phosphodiesterase (GlpQ) from Borrelia recurrentis. J Clin Microbiol. 2000;10:3561-71.
  • Schwan TG, Schrumpf ME, Hinnebusch BJ, Anderson DE Jr, Konkel ME. GlpQ: an antigen for serological discrimination between relapsing fever and Lyme borreliosis. J Clin Microbiol. 1996;34:2483-92.