Skillnad mellan versioner av "Påssjukevirus"
| Rad 1: | Rad 1: | ||
''Till innehållsförteckningen för [[Referensmetodik: Infektioner i centrala nervsystemet]]'' | ''Till innehållsförteckningen för [[Referensmetodik: Infektioner i centrala nervsystemet]]'' | ||
| + | och | ||
| + | |||
| + | ''[[Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar]]'' | ||
---- | ---- | ||
| Rad 10: | Rad 13: | ||
Påssjukevirus (parotitvirus) tillhör familjen ''Paramyxoviridae''. Genomet består av enkelsträngat RNA i ett obrutet fragment av ca 15 300 nukleotider, och bildas tillsammans med proteinmolekyler en nukleokapsid med helikal symmetri. Viruspartikeln mäter 150 nm eller mer i diameter. Den är ofta sfärisk, men filamentära och andra former kan förekomma. Höljet i viruspartikeln består av lipider från värdcellen och två transmembranösa glykoproteiner benämnda HN (hemagglutinin-neuraminidas) och F (fusions)-protein som sticker ut ca 10 nm från höljet. | Påssjukevirus (parotitvirus) tillhör familjen ''Paramyxoviridae''. Genomet består av enkelsträngat RNA i ett obrutet fragment av ca 15 300 nukleotider, och bildas tillsammans med proteinmolekyler en nukleokapsid med helikal symmetri. Viruspartikeln mäter 150 nm eller mer i diameter. Den är ofta sfärisk, men filamentära och andra former kan förekomma. Höljet i viruspartikeln består av lipider från värdcellen och två transmembranösa glykoproteiner benämnda HN (hemagglutinin-neuraminidas) och F (fusions)-protein som sticker ut ca 10 nm från höljet. | ||
| − | Virus inaktiveras av värme (60 °C under 30 min), formalinbehandling, Tween-80, eterbehandling, s k | + | Virus inaktiveras av värme (60 °C under 30 min), formalinbehandling, Tween-80, eterbehandling, s k ''nonionic detergents'' och behandling med vissa enzym såsom trypsin, kymotrypsin och pronas. |
===Patogenes=== | ===Patogenes=== | ||
| Rad 18: | Rad 21: | ||
Påssjukevirus infekterar huvudsakligen via svalg och luftvägar genom droppinfektion med virusinfekterad saliv. Virus replikerar i spottkörtlar. Spridning av virus till centrala nervsystemet förekommer hos mer än 50 % av patienter med påssjukevirusinfektion. Organ som kan drabbas sent i sjukdomsförloppet är testiklar, ovarier och pankreas. Perifera nerver, öga och inneröra kan också drabbas. | Påssjukevirus infekterar huvudsakligen via svalg och luftvägar genom droppinfektion med virusinfekterad saliv. Virus replikerar i spottkörtlar. Spridning av virus till centrala nervsystemet förekommer hos mer än 50 % av patienter med påssjukevirusinfektion. Organ som kan drabbas sent i sjukdomsförloppet är testiklar, ovarier och pankreas. Perifera nerver, öga och inneröra kan också drabbas. | ||
| − | I ovaccinerade populationer kan påssjuka ha epidemisk spridning, men i populationer med hög vaccinationstäckning förekommer infektionen endemiskt som sporadiska fall hos ovaccinerade individer. Till följd av effektiv vaccinering är diagnostiserade påssjukevirusinfektioner numera ovanliga i vårt land. Inkubationstiden är vanligtvis 18 | + | I ovaccinerade populationer kan påssjuka ha epidemisk spridning, men i populationer med hög vaccinationstäckning förekommer infektionen endemiskt som sporadiska fall hos ovaccinerade individer. Till följd av effektiv vaccinering är diagnostiserade påssjukevirusinfektioner numera ovanliga i vårt land. Inkubationstiden är vanligtvis 14 till 18 dagar, men kan sträcka sig från 12 till 25 dagar. |
| − | Det första och vanligaste kliniska symtomet är unilateral eller bilateral svullnad av parotiskörtlarna. När infektioner drabbas CNS kan meningit och encefalitsymtom uppträda. Meningoencefalit förekommer hos 10% av patienter med påssjukevirusinfektion. När patienter utvecklas klinisk meningoencefalit ökas temperaturen och huvudvärk, kräkningar och nackstyvhet tillkommer. Meningoencefaliten kan förekomma som enda symtom på påssjukevirusinfektion. | + | Det första och vanligaste kliniska symtomet är unilateral eller bilateral svullnad av parotiskörtlarna. När infektioner drabbas CNS kan meningit och encefalitsymtom uppträda. Meningoencefalit förekommer hos 10% av patienter med påssjukevirusinfektion. När patienter utvecklas klinisk meningoencefalit ökas temperaturen och huvudvärk, kräkningar och nackstyvhet tillkommer. Meningoencefaliten kan förekomma som enda symtom på påssjukevirusinfektion. Cirka 20 % av infektionerna förlöper subkliniskt. |
===Epidemiologi=== | ===Epidemiologi=== | ||
Text saknas | Text saknas | ||
| Rad 28: | Rad 31: | ||
Text saknas | Text saknas | ||
| − | == | + | == Laboratoriediagnostik == |
=== Referensmetodik === | === Referensmetodik === | ||
| + | ==== Nukleinsyrapåvisning ==== | ||
| + | Nukleinsyradetektion är referensmetod för laboratoriediagnostik av påssjuka. Metoder för detta är numera väl implementerade och har relaterats till den tidigare referensmetoden, odlingspåvisning. (Något om sensitivitet, specificitet tillkommer). | ||
| + | |||
| + | Med primers valda från konserverade områden av den så kallade ''SH''-genen kan påssjukevirus RNA påvisas i likvor, serum, saliv, urin och semen med PCR-teknik. PCR används även för epidemiologisk genotypning. | ||
| + | === Övriga diagnostiska metoder === | ||
==== Virusisolering ==== | ==== Virusisolering ==== | ||
| − | Odling | + | Odling var tidigare referensmetod för diagnostik av påssjuka. Material från området kring mynningen av Stensens gång från parotiskörteln (kan samlas med steril sug eller bomullspinne) och saliv. Urin eller likvor kan också användas för virusisolering. |
'''Avläsning, verifiering:''' Cytopatogena effekter såsom syncytiebildning och rundning av celler kan variera varför hemadsorptionstest bör utföras vid isoleringsförsökets avslutande. Mediet avlägsnas och 0,2 mL av en kall 1% lösning av kyckling- eller marsvinserytrocyter eller humana 0- erytrocyter i veronalbuffert sätts till cellmattan, och hålls i kontakt med cellmattan vid +4 °C i 45 min. Vid närvaro av hemagglutinerande virus fäster blodkropparna på infekterade celler. Samma procedur utförs med det oympade kontrollröret. Efter inkuberingsperioden hälls blodkropparna bort och cellmattan sköljs fem gånger med 2 mL-portioner av buffrad koksalt. Positiv hemadsorption visar på närvaro av virus. Hemadsorptionsförsöket kan också utföras efter en veckas inkubering. Om erytrocytlösningen är steril kan isoleringsförsöket fortsätta med samma rör. | '''Avläsning, verifiering:''' Cytopatogena effekter såsom syncytiebildning och rundning av celler kan variera varför hemadsorptionstest bör utföras vid isoleringsförsökets avslutande. Mediet avlägsnas och 0,2 mL av en kall 1% lösning av kyckling- eller marsvinserytrocyter eller humana 0- erytrocyter i veronalbuffert sätts till cellmattan, och hålls i kontakt med cellmattan vid +4 °C i 45 min. Vid närvaro av hemagglutinerande virus fäster blodkropparna på infekterade celler. Samma procedur utförs med det oympade kontrollröret. Efter inkuberingsperioden hälls blodkropparna bort och cellmattan sköljs fem gånger med 2 mL-portioner av buffrad koksalt. Positiv hemadsorption visar på närvaro av virus. Hemadsorptionsförsöket kan också utföras efter en veckas inkubering. Om erytrocytlösningen är steril kan isoleringsförsöket fortsätta med samma rör. | ||
Slutlig identifiering av påssjukevirus utförs med immunfluorescensundersökning med specifika referenssera riktade mot påssjukevirus. | Slutlig identifiering av påssjukevirus utförs med immunfluorescensundersökning med specifika referenssera riktade mot påssjukevirus. | ||
| − | |||
| − | |||
==== Antigenpåvisning med specifika sera ==== | ==== Antigenpåvisning med specifika sera ==== | ||
| Rad 52: | Rad 58: | ||
Text saknas | Text saknas | ||
== Laboratorierapportering == | == Laboratorierapportering == | ||
| − | |||
Påssjuka är anmälningspliktig enligt smittskyddsförordningen (2004:255) för laboratoriet och för behandlande läkare. Smittspårningsplikt föreligger. | Påssjuka är anmälningspliktig enligt smittskyddsförordningen (2004:255) för laboratoriet och för behandlande läkare. Smittspårningsplikt föreligger. | ||
==Referensfunktioner== | ==Referensfunktioner== | ||
Versionen från 29 april 2012 kl. 07.34
Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Infektioner i centrala nervsystemet
och
Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar
Barnsjukdomar - påssjukevirus
Smittämnet
Påssjukevirus (parotitvirus) tillhör familjen Paramyxoviridae. Genomet består av enkelsträngat RNA i ett obrutet fragment av ca 15 300 nukleotider, och bildas tillsammans med proteinmolekyler en nukleokapsid med helikal symmetri. Viruspartikeln mäter 150 nm eller mer i diameter. Den är ofta sfärisk, men filamentära och andra former kan förekomma. Höljet i viruspartikeln består av lipider från värdcellen och två transmembranösa glykoproteiner benämnda HN (hemagglutinin-neuraminidas) och F (fusions)-protein som sticker ut ca 10 nm från höljet.
Virus inaktiveras av värme (60 °C under 30 min), formalinbehandling, Tween-80, eterbehandling, s k nonionic detergents och behandling med vissa enzym såsom trypsin, kymotrypsin och pronas.
Patogenes
Text saknas
Klinik
Påssjukevirus infekterar huvudsakligen via svalg och luftvägar genom droppinfektion med virusinfekterad saliv. Virus replikerar i spottkörtlar. Spridning av virus till centrala nervsystemet förekommer hos mer än 50 % av patienter med påssjukevirusinfektion. Organ som kan drabbas sent i sjukdomsförloppet är testiklar, ovarier och pankreas. Perifera nerver, öga och inneröra kan också drabbas.
I ovaccinerade populationer kan påssjuka ha epidemisk spridning, men i populationer med hög vaccinationstäckning förekommer infektionen endemiskt som sporadiska fall hos ovaccinerade individer. Till följd av effektiv vaccinering är diagnostiserade påssjukevirusinfektioner numera ovanliga i vårt land. Inkubationstiden är vanligtvis 14 till 18 dagar, men kan sträcka sig från 12 till 25 dagar.
Det första och vanligaste kliniska symtomet är unilateral eller bilateral svullnad av parotiskörtlarna. När infektioner drabbas CNS kan meningit och encefalitsymtom uppträda. Meningoencefalit förekommer hos 10% av patienter med påssjukevirusinfektion. När patienter utvecklas klinisk meningoencefalit ökas temperaturen och huvudvärk, kräkningar och nackstyvhet tillkommer. Meningoencefaliten kan förekomma som enda symtom på påssjukevirusinfektion. Cirka 20 % av infektionerna förlöper subkliniskt.
Epidemiologi
Text saknas
Prevention
Text saknas
Provtagning
Text saknas
Laboratoriediagnostik
Referensmetodik
Nukleinsyrapåvisning
Nukleinsyradetektion är referensmetod för laboratoriediagnostik av påssjuka. Metoder för detta är numera väl implementerade och har relaterats till den tidigare referensmetoden, odlingspåvisning. (Något om sensitivitet, specificitet tillkommer).
Med primers valda från konserverade områden av den så kallade SH-genen kan påssjukevirus RNA påvisas i likvor, serum, saliv, urin och semen med PCR-teknik. PCR används även för epidemiologisk genotypning.
Övriga diagnostiska metoder
Virusisolering
Odling var tidigare referensmetod för diagnostik av påssjuka. Material från området kring mynningen av Stensens gång från parotiskörteln (kan samlas med steril sug eller bomullspinne) och saliv. Urin eller likvor kan också användas för virusisolering.
Avläsning, verifiering: Cytopatogena effekter såsom syncytiebildning och rundning av celler kan variera varför hemadsorptionstest bör utföras vid isoleringsförsökets avslutande. Mediet avlägsnas och 0,2 mL av en kall 1% lösning av kyckling- eller marsvinserytrocyter eller humana 0- erytrocyter i veronalbuffert sätts till cellmattan, och hålls i kontakt med cellmattan vid +4 °C i 45 min. Vid närvaro av hemagglutinerande virus fäster blodkropparna på infekterade celler. Samma procedur utförs med det oympade kontrollröret. Efter inkuberingsperioden hälls blodkropparna bort och cellmattan sköljs fem gånger med 2 mL-portioner av buffrad koksalt. Positiv hemadsorption visar på närvaro av virus. Hemadsorptionsförsöket kan också utföras efter en veckas inkubering. Om erytrocytlösningen är steril kan isoleringsförsöket fortsätta med samma rör.
Slutlig identifiering av påssjukevirus utförs med immunfluorescensundersökning med specifika referenssera riktade mot påssjukevirus.
Antigenpåvisning med specifika sera
Tvättade celler från nasofarynxaspirat kan undersökas med immunfluorescensteknik. Monoklonala antikroppar riktade mot påssjukevirus är att föredra. Metoden är dock ofullständigt utvärderad.
Nukleinsyrapåvisning
Med primers valda från konserverade områden av den s k SH-genen (inom denna gen finns områden som är konserverade mellan virusstamar från olika håll i världen och över tiden) kan påssjukevirus RNA påvisas i likvor och serum med PCR-teknik. Innan PCR-reaktionen kan påbörjas krävs en relativt arbetskrävande procedur för att extrahera RNA. Större kliniska studier av PCR-diagnostikens användbarhet saknas fortfarande.
Serologi
För påvisande av IgM-antikroppar i serum finns ELISA-tekniker beskrivna. IgM-antikroppar uppträder efter 3-5 dagars sjukdom. Påvisande av specifikt IgM riktat mot påssjukevirus ger diagnosen. För detta ändamål behövs endast ett serumprov. Använd IgM-metod ska vara beskaffad så att interferens av höga titrar av specifikt IgG och rheumafaktor elimineras/motverkas. Specificiteten av IgM-test kan också behöva säkerställas genom uteslutande av möjliga korsreaktioner orsakade av s k polyklonal reaktivering där exempelvis EBV kan vara en möjlig orsak. ELISA-test för bestämning av IgG-antikroppar kräver tillgång till parade sera, ett akut- och ett konvalescentserum för diagnos. Indirekt ELISA används vanligen för IgG-analys.
Svarsrutiner
Text saknas
Laboratorierapportering
Påssjuka är anmälningspliktig enligt smittskyddsförordningen (2004:255) för laboratoriet och för behandlande läkare. Smittspårningsplikt föreligger.
Referensfunktioner
Ej beslutade
REFERENSER
- Juto P, Settergren B, Mincheva-Nilsson L. Serum IgG and lgM Responses in Mumps. Infection as Measured by ELISA Using a guinea Pig Capture Antibody Raised by Intranasal Immunization. J Infect Dis 1989;159:998-999.
- Linde A, Granström M, Örvell C. Immunoglobulin Class and Immunoglobulin G Subclass Enzyme-Linked Immunosorbent Assays Compared with Microneutralization Assay for Serodiagnosis of Mumps Infection and Determination of Immunity. J Clin Microbiol 1987;9: 1653-1658.
- Örvell C. Paramyxoviruses. In: Neuropathogenic Viruses and Immunity 1992; s 177. Ed Specter S et al, Plenum Press, New York.