Skillnad mellan versioner av "Giardia intestinalis"
| (7 mellanliggande sidversioner av en annan användare visas inte) | |||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
| − | '''Huvudartikel''', publicerad april 2011. | + | '''Huvudartikel''', publicerad april 2011. |
| − | |||
---- | ---- | ||
| Rad 7: | Rad 6: | ||
se även ''[[Referensmetodik: Tarminfektioner, 2:a upplagan 2002|Tarminfektioner]]'' | se även ''[[Referensmetodik: Tarminfektioner, 2:a upplagan 2002|Tarminfektioner]]'' | ||
| − | och ''[[Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar]] med | + | och ''[[Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar]] |
| + | |||
| + | [https://www.folkhalsomyndigheten.se/publicerat-material/publikationsarkiv/f/Falldefinitioner-vid-anmalan-enligt-smittskyddslagen/ Länk till Folkhälsomyndighetens lista med falldefinitioner för sjukdomar listade i smittskyddslagen, uppdaterad 2016] | ||
---- | ---- | ||
| Rad 25: | Rad 26: | ||
Cystorna är mycket motståndskraftiga mot olika desinfektionsmedel och kan överleva i klorerat dricksvatten. Smittan överförs via intag av vatten eller matburna cystor och genom direkt kontakt med en infekterad person. Hos husdjur och vilda däggdjur förekommer oftast de värdspecifika, men morfologiskt identiska genotyperna C till H. Transmission mellan djur och människa med genotyperna A och B förekommer, men troligen i liten utsträckning. [[Giardiainfektion|Giardiasis]] är vanligast i områden med låg hygienisk standard, men smitta förekommer även i Sverige, till exempel hos barn på daghem. Det har också förekommit vattenburna utbrott efter avloppsförorening av kommunalt dricksvatten. Under de senaste fyra åren (2007-2010) rapporterades cirka 1200 till 1500 fall per år till [http://www.smittskyddsinstitutet.se Smittskyddsinstitutet] via [[SmiNet, allmän beskrivning av|SmiNet]]. Av dessa hade drygt två tredjedelar smittats utomlands. | Cystorna är mycket motståndskraftiga mot olika desinfektionsmedel och kan överleva i klorerat dricksvatten. Smittan överförs via intag av vatten eller matburna cystor och genom direkt kontakt med en infekterad person. Hos husdjur och vilda däggdjur förekommer oftast de värdspecifika, men morfologiskt identiska genotyperna C till H. Transmission mellan djur och människa med genotyperna A och B förekommer, men troligen i liten utsträckning. [[Giardiainfektion|Giardiasis]] är vanligast i områden med låg hygienisk standard, men smitta förekommer även i Sverige, till exempel hos barn på daghem. Det har också förekommit vattenburna utbrott efter avloppsförorening av kommunalt dricksvatten. Under de senaste fyra åren (2007-2010) rapporterades cirka 1200 till 1500 fall per år till [http://www.smittskyddsinstitutet.se Smittskyddsinstitutet] via [[SmiNet, allmän beskrivning av|SmiNet]]. Av dessa hade drygt två tredjedelar smittats utomlands. | ||
| − | + | ==Provtagning och transport== | |
| − | *[[ | + | ===Provmaterial=== |
| − | + | *feces, duodenalaspirat, biopsi från duodenalslemhinna | |
| + | |||
| + | '''Observera''' att material för PCR skall inte formalin- eller SAF-fixeras. | ||
| + | ===Provtagning=== | ||
| + | se [[Provtagning och transport|provtagningsföreskrifter]] | ||
==Laboratoriediagnostik== | ==Laboratoriediagnostik== | ||
| Rad 33: | Rad 38: | ||
Diagnostiken grundar sig på påvisning av parasiter i feces. Eftersom infekterade personer utsöndrar cystor intermittent i feces, bör undersökningen upprepas vid negativt fynd. Cystor kan påvisas i koncentrationsprov med vanlig ljusmikroskopi eller efter färgning med parasit-specifika antikroppar. Diagnostiken kan även ske genom påvisning av trofozoiter i feces eller duodenalsekret. | Diagnostiken grundar sig på påvisning av parasiter i feces. Eftersom infekterade personer utsöndrar cystor intermittent i feces, bör undersökningen upprepas vid negativt fynd. Cystor kan påvisas i koncentrationsprov med vanlig ljusmikroskopi eller efter färgning med parasit-specifika antikroppar. Diagnostiken kan även ske genom påvisning av trofozoiter i feces eller duodenalsekret. | ||
===Referensmetodik=== | ===Referensmetodik=== | ||
| − | För påvisning av ''Giardia''-cystor rekommenderas undersökning i ljusmikroskop av ofärgat eller jodfärgat preparat efter formalin/etylacetatkoncentrering ( | + | För påvisning av ''Giardia''-cystor rekommenderas undersökning i ljusmikroskop av ofärgat eller jodfärgat preparat efter formalin/etylacetatkoncentrering ([[PAR 01 Cystor och maskägg, feces koncentration |PAR 01]]). För påvisning av trofozoiter rekommenderas färskprov eller SAF-fixerat material färgat med trikromfärg ([[PAR 03 Mikroskopisk påvisning av trofozoiter efter trikromfärgning|PAR 03]]). |
====Morfologiska kriterier==== | ====Morfologiska kriterier==== | ||
Cystor och trofozoiter kan kännas igen på storlek och form. Trofozoiter (10-20 μm x 5-15 μm) i permanentfärgat preparat har typisk dropp-liknande form med två kärnor, fyra par flageller och en karakteristisk sugkopp. Cystorna är ovala (8-12 μm x 7-10 μm) och innehåller rester av sugkopp och flageller samt 4 kärnor. Kärnorna ses bäst i permanentfärgade preparat. Tomma cystor färgas blågröna av jod och krymper i storlek. Dessa kan lätt förbises både i ofärgat och färgat preparat. | Cystor och trofozoiter kan kännas igen på storlek och form. Trofozoiter (10-20 μm x 5-15 μm) i permanentfärgat preparat har typisk dropp-liknande form med två kärnor, fyra par flageller och en karakteristisk sugkopp. Cystorna är ovala (8-12 μm x 7-10 μm) och innehåller rester av sugkopp och flageller samt 4 kärnor. Kärnorna ses bäst i permanentfärgade preparat. Tomma cystor färgas blågröna av jod och krymper i storlek. Dessa kan lätt förbises både i ofärgat och färgat preparat. | ||
| Rad 44: | Rad 49: | ||
===Svarsrutiner=== | ===Svarsrutiner=== | ||
Cystor/trofozoiter av ''Giardia intestinalis'' påvisade/ej påvisade. | Cystor/trofozoiter av ''Giardia intestinalis'' påvisade/ej påvisade. | ||
| − | === | + | ===Övriga diagnostiska metoder=== |
====Påvisning av rörliga trofozoiter==== | ====Påvisning av rörliga trofozoiter==== | ||
Nuvarande version från 18 oktober 2016 kl. 16.34
Huvudartikel, publicerad april 2011.
Till innehållsförteckningen för Referensmetodik:Parasitologisk diagnostik
se även Tarminfektioner
och Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar
Giardia intestinalis[redigera]
Smittämne[redigera]
Giardia intestinalis (synonymer: G. lamblia och G. duodenalis) är en flagellat som förekommer universellt och tillhör de vanligaste tarmparasiterna identifierade hos människa. Giardia upptäcktes av Antony van Leeuvenhoek redan 1681 men det skulle dröja ända till 1970 talet innan den blev erkänd som en patogen organism. G. intestinalis indelas i åtta olika assemblages eller genotyper, A till H. Genotyp A och B infekterar människor och andra däggdjur medan genotyperna C till H är värdspecifika och infekterar olika slags däggdjur.
Livscykel[redigera]
Parasiten har en enkel livscykel med en cyst- och en trofozoitform. Intagna cystor excysterar till trofoziter under enzymatisk påverkan av magsaften och lågt pH. Trofozoiterna koloniserar tunntarmen och förökning sker utan att tarmväggen invaderas. Trofozoiterna fäster tätt på slemhinnan och kan orsaka slemhinneirritation och i vissa fall förkortning eller atrofi av villi, vilket påverkar upptag av födoämnena i tarmkanalen. Utveckling av cystor (encystering) framkallas av högt pH och andra enzymatiska faktorer i tarmen. Infekterade personer utsöndrar infektiösa cystor i feces.
Symtom och klinisk bild[redigera]
Giardia-trofozoiter fäster vid slemhinnan i tunn- och tolvfingertarmen och kan orsaka gastrointestinala symptom som magsmärta, feber och slemmig eller vattentunn diarré utan blod. En del infekterade personer förblir symtomlösa. Svårare symtom kan förekomma hos små och undernärda barn samt patienter med vissa immunbristsjukdomar. Långvarig diarré kan i visa fall leda till malabsorption och viktminskning.
Epidemiologi[redigera]
Cystorna är mycket motståndskraftiga mot olika desinfektionsmedel och kan överleva i klorerat dricksvatten. Smittan överförs via intag av vatten eller matburna cystor och genom direkt kontakt med en infekterad person. Hos husdjur och vilda däggdjur förekommer oftast de värdspecifika, men morfologiskt identiska genotyperna C till H. Transmission mellan djur och människa med genotyperna A och B förekommer, men troligen i liten utsträckning. Giardiasis är vanligast i områden med låg hygienisk standard, men smitta förekommer även i Sverige, till exempel hos barn på daghem. Det har också förekommit vattenburna utbrott efter avloppsförorening av kommunalt dricksvatten. Under de senaste fyra åren (2007-2010) rapporterades cirka 1200 till 1500 fall per år till Smittskyddsinstitutet via SmiNet. Av dessa hade drygt två tredjedelar smittats utomlands.
Provtagning och transport[redigera]
Provmaterial[redigera]
- feces, duodenalaspirat, biopsi från duodenalslemhinna
Observera att material för PCR skall inte formalin- eller SAF-fixeras.
Provtagning[redigera]
Laboratoriediagnostik[redigera]
Allmänt[redigera]
Diagnostiken grundar sig på påvisning av parasiter i feces. Eftersom infekterade personer utsöndrar cystor intermittent i feces, bör undersökningen upprepas vid negativt fynd. Cystor kan påvisas i koncentrationsprov med vanlig ljusmikroskopi eller efter färgning med parasit-specifika antikroppar. Diagnostiken kan även ske genom påvisning av trofozoiter i feces eller duodenalsekret.
Referensmetodik[redigera]
För påvisning av Giardia-cystor rekommenderas undersökning i ljusmikroskop av ofärgat eller jodfärgat preparat efter formalin/etylacetatkoncentrering (PAR 01). För påvisning av trofozoiter rekommenderas färskprov eller SAF-fixerat material färgat med trikromfärg (PAR 03).
Morfologiska kriterier[redigera]
Cystor och trofozoiter kan kännas igen på storlek och form. Trofozoiter (10-20 μm x 5-15 μm) i permanentfärgat preparat har typisk dropp-liknande form med två kärnor, fyra par flageller och en karakteristisk sugkopp. Cystorna är ovala (8-12 μm x 7-10 μm) och innehåller rester av sugkopp och flageller samt 4 kärnor. Kärnorna ses bäst i permanentfärgade preparat. Tomma cystor färgas blågröna av jod och krymper i storlek. Dessa kan lätt förbises både i ofärgat och färgat preparat. Förväxlingsparasit: Ingen.
Epidemiologisk typning[redigera]
Genotypning av Giardia kan vara av betydelse vid utbrott. Observera att fecesprov för genotypning inte får fixeras i formalin eller SAF.
Kvalitetskontroll[redigera]
Giardia-cystor och trofozoiter ingår i UK-NEQAS feces-utskick
Svarsrutiner[redigera]
Cystor/trofozoiter av Giardia intestinalis påvisade/ej påvisade.
Övriga diagnostiska metoder[redigera]
Påvisning av rörliga trofozoiter[redigera]
Färskt fecesprov eller duodenalaspirat kan undersökas direkt i ljusmikroskop för påvisning av rörliga trofozoiter. Samma material kan också fixeras med SAF och trikrom-färgas.
Undersökning av tarmbiopsi[redigera]
Imprint från tarmbiopsi kan permanentfärgas med Giemsa och undersökas med avseende på förekomst av trofozoiter. Metoden har mindre känslighet än undersökning av feces och rekommenderas i de fall Giardia-cystor inte kan påvisas i feces. Undersökning av duodenalaspirat och tarmbiopsi bör ses som komplement till påvisning av parasiten i feces.
Immunologiska metoder[redigera]
Efter reaktion med parasit-specifika antikroppar kan utsöndrat Giardia-antigen (ELISA), eller intakta cystor (IFL) påvisas i feces. IFL-test med cyst-specifika monoklonala antikroppar beskrivs som en mycket specifik och sensitiv metod för påvisning av G. intestinalis-cystor i feces (t.ex. Meridian kit, Cell-lab kit, AguaGlo). Nackdelen är relativt dyrbara kit med kort hållbarhet samt att tillgång till fluorescensmikroskop krävs. Immunkromatografiska tester för samtidig påvisning av Cryptosporidium och Giardia i feces (ex ImmunoCardSTAT Cryptosporidium/Giardia) är lätta att använda men känsligheten är lägre jämfört med mikroskopi.
Nukleinsyrapåvisning[redigera]
Ett flertal realtids PCRer för primärdetektion av Giardia, ofta i kombination med Cryptosporidium och E. histolytica, finns beskrivna och används rutinmässigt vid flera laboratorier i Europa (Verweij 2004). I Sverige är realtids-PCR för primärdiagnostik under utvärdering vid några laboratorier.
Serologi[redigera]
Påvisning av serumantikroppar har liten betydelse och används inte för primärdiagnostik. Analysen har låg specificitet och kan inte skilja mellan färsk och gammal infektion.
Laboratorierapportering[redigera]
Giardia-infektion är klassad som en allmänfarlig sjukdom enligt Smittskyddslagen 2004-168, och är både anmälningspliktig och smittspårningspliktig.
Referenser[redigera]
- Feng Y, Xiao L. Zoonotic potential and molecular epidemiology of Giardia species and giardiasis. Clin Microbiol Rev. 2011 Jan;24(1):110-40.
- Garcia L S, Bruckner DA. Diagnostic Medical Parasitology. 4th ed. Washington: American Society for Microbiology 2001.
- Lebbad 2011 Multilocus genotyping of Giardia etc, submitted
- Robertson LJ, Hanevik K, Escobedo AA, Mørch K, Langeland N. Giardiasis--why do the symptoms sometimes never stop? Trends Parasitol. 2010 Feb;26(2):75-82.
- Verweij JJ, Blangé RA, Templeton K, Schinkel J, Brienen EA, van Rooyen MA, van Lieshout L, Polderman AM. Simultaneous detection of Entamoeba histolytica, Giardia lamblia, and Cryptosporidium parvum in fecal samples by using multiplex real-time PCR. J Clin Microbiol. 2004 Mar;42(3):1220-3.