Påssjukevirus

Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Infektioner i centrala nervsystemet

---

Barnsjukdomar - påssjukevirus

Smittämnet

Påssjukevirus (parotitvirus) tillhör familjen Paramyxoviridae. Genomet består av enkelsträngat RNA i ett obrutet fragment av ca 15 300 nukleotider, och bildas tillsammans med proteinmolekyler en nukleokapsid med helikal symmetri. Viruspartikeln mäter 150 nm eller mer i diameter. Den är ofta sfärisk, men filamentära och andra former kan förekomma. Höljet i viruspartikeln består av lipider från värdcellen och två transmembranösa glykoproteiner benämnda HN (hemagglutinin-neuraminidas) och F (fusions)-protein som sticker ut ca 10 nm från höljet.

Virus inaktiveras av värme (60 °C under 30 min), formalinbehandling, Tween-80, eterbehandling, s k "nonionic detergents" och behandling med vissa enzym såsom trypsin, kymotrypsin och pronas.

Sjukdomsbild

Påssjukevirus infekterar huvudsakligen via svalg och luftvägar genom droppinfektion med virusinfekterad saliv. Virus replikerar i spottkörtlar. Spridning av virus till centrala nervsystemet förekommer hos mer än 50 % av patienter med påssjukevirusinfektion. Organ som kan drabbas sent i sjukdomsförloppet är testiklar, ovarier och pankreas. Perifera nerver, öga och inneröra kan också drabbas.

I ovaccinerade populationer kan påssjuka ha epidemisk spridning, men i populationer med hög vaccinationstäckning förekommer infektionen endemiskt som sporadiska fall hos ovaccinerade individer. Till följd av effektiv vaccinering är diagnostiserade påssjukevirusinfektioner numera ovanliga i vårt land. Inkubationstiden är vanligtvis 18 till 21 dagar, men kan sträcka sig från 12 till 35 dagar.

Det första och vanligaste kliniska symtomet är unilateral eller bilateral svullnad av parotiskörtlarna. När infektioner drabbas CNS kan meningit och encefalitsymtom uppträda. Meningoencefalit förekommer hos 10% av patienter med påssjukevirusinfektion. När patienter utvecklas klinisk meningoencefalit ökas temperaturen och huvudvärk, kräkningar och nackstyvhet tillkommer. Meningoencefaliten kan förekomma som enda symtom på påssjukevirusinfektion. 30 % av infektionerna förlöper subkliniskt.

Diagnostik

Referensmetodik

Virusisolering

Odling är referensmetod för diagnostik av påssjuka. Material från området kring mynningen av Stensens gång från parotiskörteln (kan samlas med steril sug eller bomullspinne) och saliv. Urin eller likvor kan också användas för virusisolering.

Avläsning, verifiering: Cytopatogena effekter såsom syncytiebildning och rundning av celler kan variera varför hemadsorptionstest bör utföras vid isoleringsförsökets avslutande. Mediet avlägsnas och 0,2 mL av en kall 1% lösning av kyckling- eller marsvinserytrocyter eller humana 0- erytrocyter i veronalbuffert sätts till cellmattan, och hålls i kontakt med cellmattan vid +4 °C i 45 min. Vid närvaro av hemagglutinerande virus fäster blodkropparna på infekterade celler. Samma procedur utförs med det oympade kontrollröret. Efter inkuberingsperioden hälls blodkropparna bort och cellmattan sköljs fem gånger med 2 mL-portioner av buffrad koksalt. Positiv hemadsorption visar på närvaro av virus. Hemadsorptionsförsöket kan också utföras efter en veckas inkubering. Om erytrocytlösningen är steril kan isoleringsförsöket fortsätta med samma rör.

Slutlig identifiering av påssjukevirus utförs med immunfluorescensundersökning med specifika referenssera riktade mot påssjukevirus.

Övriga diagnostiska metoder

Antigenpåvisning med specifika sera

Tvättade celler från nasofarynxaspirat kan undersökas med immunfluorescensteknik. Monoklonala antikroppar riktade mot påssjukevirus är att föredra. Metoden är dock ofullständigt utvärderad. virusinfektion.

Nukleinsyrapåvisning

Med primers valda från konserverade områden av den s k SH-genen (inom denna gen finns områden som är konserverade mellan virusstamar från olika håll i världen och över tiden) kan påssjukevirus RNA påvisas i likvor och serum med PCR-teknik. Innan PCR-reaktionen kan påbörjas krävs en relativt arbetskrävande procedur för att extrahera RNA. Större kliniska studier av PCR-diagnostikens användbarhet saknas fortfarande.

Serologi

För påvisande av IgM-antikroppar i serum finns ELISA-tekniker beskrivna. IgM-antikroppar uppträder efter 3-5 dagars sjukdom. Påvisande av specifikt IgM riktat mot påssjukevirus ger diagnosen. För detta ändamål behövs endast ett serumprov. Använd IgM-metod ska vara beskaffad så att interferens av höga titrar av specifikt IgG och rheumafaktor elimineras/motverkas. Specificiteten av IgM-test kan också behöva säkerställas genom uteslutande av möjliga korsreaktioner orsakade av s k polyklonal reaktivering där exempelvis EBV kan vara en möjlig orsak. ELISA-test för bestämning av IgG-antikroppar kräver tillgång till parade sera, ett akut- och ett konvalescentserum för diagnos. Indirekt ELISA används vanligen för IgG-analys.

Laboratorierapportering

Påssjuka är anmälningspliktig enligt smittskyddsförordningen A. 1. för laboratoriet och för behandlande läkare.

REFERENSER

• Juto P, Settergren B, Mincheva-Nilsson L. Serum IgG and lgM Responses in Mumps. Infection as Measured by ELISA Using a guinea Pig Capture Antibody Raised by Intranasal Immunization. J Infect Dis 1989;159:998-999.

• Linde A, Granström M, Örvell C. Immunoglobulin Class and Immunoglobulin G Subclass Enzyme-Linked Immunosorbent Assays Compared with Microneutralizatiofl Assay for Serodiagnosis of Mumps Infection and Determination of Immunity. 1 Clin Microbiol

1987;9: 1653-1658.

• Örvell C. Paramyxoviruses. In: Neuropathogenic Viruses and Immunity 1992; s 177. Ed Specter S et al, Plenum Press, New York.