Yersinia enterocolitica och Yersinia pseudotuberculosis
Huvudartikel
Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Tarminfektioner, 2:a upplagan 2002
Yersinia enterocolitica och Y. pseudotuberculosis
Smittämnet
Yersinia species är gramnegativa stavar tillhörande familjen Enterobacteriacae.
Genus Yersinia föreslogs 1944 och tio år senare placerades detta genus i familjen Enterobacteriaceae. Inom genus Yersinia finner man idag elva olika arter (Farmer, 1995):
- Yersinia aldovae
- Yersinia enterocolitica
- Yersinia intermedia
- Yersinia mollareti
- Yersinia pseudotuberculosis
- Yersinia ruckeri
- Yersinia bercovieri
- Yersinia frederiksenii
- Yersinia kristensenii
- Yersinia pestis
- Yersinia rodei
Y. bercovieri och Y. mollareti har tidigare tillhört arten Y. enterocolitica och är svåra att biokemiskt särskilja från Y. enterocolitica.
Primärt humanpatogena bakterier finner man inom arterna Yersinia enterocolitica, Y. pestis (orsakar pest som ej beskrivs i denna bok) och Y. pseudotuberculosis. Den senare har mer än 90 % DNA/DNA homologi med Y. pestis (Bercovier & Mollaret, 1985) vilket placerar dem inom samma art. Y. pseudotuberculosis ger dock en annan sjukdomsbild än pest och bakterierna hänförs därför av praktiska skäl till två olika arter.
Gemensam virulensfaktor för patogena Yersinia-bakterier är en plasmid som kodar för ett antal virulensproteiner. Smittskyddslagens sjukdom Yersinia-infektion tolkas följaktligen som infektioner med bakterier tillhörande Yersinia enterocolitica och Yersinia pseudotuberculosis som bär virulensplasmiden. Plasmiden är temperaturreglerad och virulensproteiner uttrycks enbart vid 37 °C. Vissa andra metabola egenskaper av diagnostisk betydelse, uttrycks bättre vid lägre temperatur; t.ex. produceras O-antigen bäst vid 28 °C-30 °C och vissa biokemiska test som t.ex. VP blir positiva bara vid lägre temperaturer.
Yersinia enterocolitica kan biokemiskt indelas i 6 biogrupper 1A, 1B, 2, 3, 4 och 5 (Bottone 1997) och kan, med avseende på sitt O-antigen, serologiskt hänföras till 78 serogrupper (Fenwick 1996). Primära humanpatogener återfinns endast i ett begränsat antal serogrupper av Y. enterocolitica, i Europa främst O3 och O9 inom biogrupperna 2, 3 och 4. Enstaka isolat tillhörande O5/27 och andra serogrupper har beskrivits (Bottone 1997). I Nordamerika förekommer även serogrupp O8 tillhörande biogrupp 1B. Hos bakterier tillhörande biogrupp 1A har man hittills inte funnit någon klon med invasiv förmåga. Infektioner med Y. enterocolitica tillhörande biogrupp 1A räknas därför inte som Yersinia-infektion.
Yersinia pseudotuberculosis kan serologiskt indelas i 14 O-grupper med till-sammans 10 undergrupper (Tsubokura 1995). I en tysk undersökning omfattande åren 1983 till 1993 hittade man 54 humana infektioner med Yersinia pseudotuberculosis. Av dessa stammar tillhörde 31 O-grupp 1 och övriga O-grupperna O2, O3, O5 och O6 (Alecsic 1995). De få stammar som identifierats i Sverige de senaste åren har alla tillhört O-grupp 1.
Patogenes och patofysiologi
Infektionsdosen är okänd. Inkubationstiden för Y. enterocolitica är från någon upp till 10 dagar. Bakterierna invaderar tarmslemhinnan och ger därvid upphov till sjukdomssymtom. De förökar sig särskilt i ileum där de förorsakar inflammation och eventuellt ulceration av slemhinnan (terminal ileit). Spridning till regionala lymfkörtlar (”körtelbuk”) och mera sällan till blodbanan förekommer.
Symtom och klinisk bild
Symtombilden vid infektioner med Y. enterocolitica innefattar feber, buksmärtor och i drygt hälften av fallen, särskilt hos barn, diarré ibland med blodtillblandning. Appendicitliknande smärtor förekommer ofta sammanhängande med mesenterial lymfadenit. Utdraget sjukdomstillstånd över veckor till månader är inte helt ovanligt. Mycket vanliga komplikationer är reaktiv artrit i de stora lederna (upp till 1/3 av fallen, de flesta hos HLA-B27 positiva) något som även förekommer efter asymtomatisk infektion. Erytema nodosum och andra manifestationer från hud, slemhinnor och genitalia ses också. Y. pseudotuberculosis ger upphov till liknande, dock ofta mildare sjukdomsbild.
Inga studier talar för gynnsam effekt av antibiotikabehandling på tarmsymtom. Smittade utsöndrar Y. enterocolitica i feces under ca två veckor upp till fyra månader.
Epidemiologi
Prevention
Vaccin saknas. God allmän hygien, framförallt vid tillredning av svinkött, förebygger smitta.
Provtagning
Följ länken för detaljerad information
Laboratoriediagnostik
Följ länken för detaljerad beskrivning
Laboratorierapportering
Yersinia-infektion skall anmälas enligt Smittskyddsförordningen (2004:255), anmälningspliktiga sjukdomar utöver allmänfarliga sjukdomar. Smittspårningsplikt föreligger.
Referensfunktioner
Ej beslutade
REFERENSER
Alecsic, S., Bockemühl, J. & Wuthe, H-.H. Contrib Microbiol Immunol 1995;13:55-58. "Yersinosis: Present and future."
Bercovier, H. & Mollaret, H. Bergey's Manual of Systematic Bacteriology. Vol 1,1985;498-506.
Bottone, E. J. Yersinia enterocolitica: The carisma continues. Clin Microbiol Rev 1997;10:257-276.
Farmer III, J. Manual of Clinical Microbiology. Sixth edition. 1995;438-449.
Fenwick, S.G., Wauters, G., Ursing, J. & Gwozdz, M. Unusual Yersinia enterocolitica strains recovered from domestic animals and people in New Zealand. FEMS Immunol Med Microbiol 1996;16:241-245.
Infektionsmedicin. red Iwarson-Norrby. 1995. Säwe Förlag
Ljungh, Å. Bacterial infections of the small intestine and colon. Current Opinion in Gastroenterology. 1998;14:33-44.
RAF (www.srga.org)
Thore, Lindman, Primär diagnostik av Salmonella, Shigella och Yersinia Standardisering av metoder för testning av fasta substrat. Urval av referensstammar. SMI-tryck 127, 1999.
Tsubokura. M.& Alecsic, S. "Yersinosis: Present and future." Contrib Microbiol Immu¬nol 1995;13:99-105.
Wauters, G., Alecsic, S. & Schultze, G. "Current investigations of the microbiology of yersiniae." Contrib. Microbiol. Immunol. 1991;12:239-243.