Salmonella
Huvudartikel
Till innehållsförteckngen för Referensmetodik: Tarminfektioner, 2:a upplagan 2002
Se även
Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar med falldefinition i artikeln Salmonellainfektion
Salmonella
Smittämnet
Genus Salmonella utgörs av gramnegativa stavar tillhörande familjen Enterobacteriaceae. Enligt den nomenklatur som rekommenderas av WHO och används i Sverige indelas Salmonella efter DNA/DNA homologi i två arter, Salmonella enterica och Salmonella bongori (tidigare subspecies V). Salmonella enterica kan vidare biokemiskt indelas i sex subspecies som kan åtskiljas biokemiskt (Tabell 7):
- I S. enterica subsp. enterica
- IIS. enterica subsp. salamae
- IIIa S. enterica subsp. arizonae
- IIIb S. enterica subsp. diarizonae
- IV S. enterica subsp. houtenae
- VI S. enterica subsp. indica
Biokemiska test för särskiljande av subspecies
| Malonat | ONPG | Dulcit | Salicin | Galakturonsyra | Gelatin | |
|---|---|---|---|---|---|---|
| I | - | - | + | - | - | - |
| II | + | - | + | - | + | + |
| III | + | + | - | - | +/- | + |
| IV | - | - | - | + | + | + |
| VI | - | V | V | - | + | + |
| S.bongori | - | + | + | - | + | - |
Baserat på förekomsten av två ytstrukturer, lipopolysackarid (O-antigen) och flageller (H-antigen) kan Salmonella enligt det senaste KW-schemat, 2001, indelas i 2501 serotyper. Vissa serotyper, främst Salmonella Typhi, kan även ha ett kapselliknande Vi-antigen. Flertalet serotyper producerar två olika typer av flageller. Under många år har de olika serotyperna av Salmonella givits ett namn, oftast beskrivande isolatets geografiska härkomst. Då dessa namn sedan länge är etablerade både bland mikrobiologer och i det epidemiologiska arbetet accepteras de fortfarande. De är ej artnamn och skall därför inte kursiveras men skrivas med stor bokstav, t.ex. Salmonella Enteritidis. Den korrekta nomenklaturen, Salmonella enterica subsp. enterica serovariant Enteritidis, används inte i det praktiska arbetet. Serotyper tillhörande subspecies II – VI samt Salmonella bongori ges ej namn utan de beskrivs enbart genom sin antigena formel t.ex. Salmonella subsp IV = 45:g,z51:- som betyder att stammen tillhör subspecies IV och där ”45”: anger O-antigenet, ”g,z51” anger H-antigen fas 1 samt att ”-” anger att H-antigen fas 2 saknas.
Nya serotyper definieras och fastställs vid WHO collaborating centre for Reference and Research on Salmonella vid Institut Pasteur i Paris.
Patogenes och patofysiologi
Infektionsdosen för friska personer med intakt immunsystem uppskattas till - bakterier, dock väsentligt lägre för S. Typhi och S. Paratyphi A (ca bakterier, vilket ökar risken för person till person smitta). Infektionsdosen är lägre vid immunbristtillstånd. Reducerad saltsyresekretion i magsäcken ger också ökad mottaglighet. Bakterierna invaderar tarmslemhinnans epitelceller och multipliceras i dessa liksom i makrofager. Skadorna är emellertid sällan så omfattande som vid Shigella-infektion.
Symtom och klinisk bild
Salmonella-infektioner kan ge upphov till olika sjukdomsbilder. Vanligast är enterit, som kan förorsakas av alla salmonellatyper. Mer sällan ses en kolitbild med blodig avföring. Symtomen är illamående, kräkningar, huvudvärk, buksmärtor och diarré. Måttlig feber kan förekomma och ibland föreligger bakteriemi eller bakteriuri. Symtomen vid salmonellaenterit utvecklas som regel inom ett till tre dygn efter smittillfället. Sjukdomen är som regel självbegränsande (7 till 10 dagar) hos immunkompetenta personer. Efter invasion av blodbanan ses inte sällan fokala manifestationer. Alla organ kan drabbas. En reaktiv artrit ses i ett par procent av fallen. Fecesodlingar kan vara positiva i upp till 3 månader. Asymtomatiska infektioner är inte ovanliga. Majoriteten av de humana salmonellainfektionerna orsakas av bakterier tillhörande subspecies I.
S. Typhi och S. Paratyphi A ger ofta svårare septiska tillstånd ibland med cerebral påverkan. Diarré förekommer men en del patienter är snarare förstoppade. Fruktade komplikationer är tarmperforation och blödning vilka dock sällan ses i Sverige. Kroniskt bärarskap, definierat som positiva fecesodlingar > 6 månader, är särskilt vanligt efter tyfoidfeber (ca 3 %) men förekommer vid alla typer av salmonellainfektion. Framför allt utgör gallvägar och tarmdivertiklar reservoar för bakterierna. Omkring 50 % av vuxna med salmonellaenterit är ”smittfria” efter fyra till fem veckor.
Epidemiologi
Prevention
Två olika vacciner mot tyfoidfeber finns. Ett innehåller levande attenuerade bakterier och ett innehåller Vi-antigen. Vacciner saknas mot paratyfoidfeber och salmonellainfektion i övrigt.
Allmänt god hygien (hand-och livsmedel) är de viktigast förebyggande åtgärderna.
Provtagning
Följ länken för detaljerad beskrivning
Laboratoriediagnostik
Följ länken för detaljerad beskrivning
Laboratorierapportering
Alla fynd av Salmonella skall anmälas av laboratoriet enligt smittskyddslagen (2004:168), allmänfarliga sjukdomar, via SmiNet till Folkhälsomyndigheten och smittskyddsläkaren.
Referensfunktioner
Ej beslutade
REFERENSER
- Blaser MJ, Newman LS. A review of human salmonellosis. I. Infective dose. Rev Infect Dis 1982;4:1096-1106.
- Smittsamma sjukdomar 2001. Epidemiologiska enhetens årsrapport.
- Gilligan PH, Janda JH, Karmali MA, Miller JM. Laboratory diagnosis of bacterial diarrhea. Cumitech 12 A. American Society for Microbiology, Washington DC, April 1992.
- Infektionsmedicin. red Iwarson-Norrby. 1995. Säwe Förlag
- Lindberg A, Andersson Y, Engvall A, Hjalt C-Å, Stenson H, Svenungsson B. Salmonella, Strategidokument 1999. Socialstyrelsen, Artikelnr 1999-00-066.
- Ljungh Å. Bacterial infections of the small intestine and colon. Current Opinion in Gastroenterology. 1998;14:33-44.
- Popoff M. (1997) Antigenic formulas of the Salmonella serovars. Institut Pasteur. (KW-schemat). Kopior kan rekvireras från Folkhälsomyndigheten.
- RAF (www.srga.org)
- Thore M, Lindman R. Primär diagnostik av Salmonella, Shigella och Yersinia. – Egenskaper hos olika fasta substrat, substrattesting, referensstammar, resultat av SMI-utskick 1998. SMI-tryck nr 127-1999
- Wollin R, et al. Identification of Salmonellae with the 4-Methylumbelliferyl Caprilate Fluorescence test. J Clin Microbiol 1991;29:2631.