Epidemiologi-virala ÖLI
Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Övre luftvägsinfektioner (ÖLI)
Epidemiologi-virala ÖLI
DNA-virus
Virus använder olika strategi för överlevnad. Herpesgruppens virus är DNA-virus och etablerar latens i den infekterade värden. De flesta herpesvirus sprids genom kontakt under mestadels asymtomatiska reaktiveringar. Herpesvirus sprids mycket effektivt, och prevalensen seropositiva personer är hög. I Sverige har cirka 70 % av personer 30 år antikroppar mot CMV och herpes simplex och mer än 95 % mot EBV och humant herpesvirus 6 (HHV-6). EBV-orsakad körtelfeber förekommer således mycket sällan efter 30 års ålder.
Säsongsvariation förekommer egentligen inte när det gäller herpesgruppens virus. Olika stammar av ett herpesvirus katt skiljas från varandra med molekylärbiologiska tekniker. Stamvariationer och smittvägar kan på detta sätt spåras. Nyinfektioner med olika stammar av herpesvirus uppträder vanligen inte hos immunologiskt friska individer. Immunsupprimerade bär ofta ett flertal stammar av en herpesvirustyp.
Adenovirus är också DNA-virus, men latens och reaktivering har troligen inte samma betydelse för virusspridning som för herpesvirusgruppen. Endemisk förekomst och epidemisk spridning förekommer. Adenovirus orsakar omkring 5 % av akuta luftvägsinfektioner hos barn mellan ett halvt och fyra års ålder. Typerna 1, 2, 5 och 6 finns endemiskt hos barn, medan infektioner med typema 3, 7, 14 och 2t inträffar senare i livet, och kan ge epidemier bland studenter och rekryter.
RNA-virus
I stort sett alla RNA-virus som orsakar förkylningar är mer eller mindre epidemiska.
Enterovirus sprids både direkt genom kontakt och areosolsmitta, samt indirekt fekalt-oralt. För övriga RNA-virus dominerar kontakt och areosolsmitta. Det kan vara viktigt framhålla, att aerosolen huvudsakligen smittar inom ett avstånd av 2 meter. Det vanligaste spridningssättet är troligen att smittämnet överförs från kontaminerade föremål till näsa eller ögon via fingrarna. Ett av de viktigare sätten att undgå virussmitta, är därför att i epidemitider undvika slemhinnekontakt med fingrarna.
Rhinovirus förekommer mest under vår och tidig höst. Skolor, barnhem och militärförläggningar kan drabbas av utbrott, som sedan sprids ut i samhället. Ett flertal av de 115 rhinovirustyper som finns brukar cirkulera samtidigt i samhället.
Av parainfluensavirus finns 4 typer. Typ 1 uppträder endemiskt under lång tid, men epidemier förekommer vanligen på hösten. Typ 2 och 3 förekommer oftast endemiskt, men ger i bland mindre epidemier under höst och vinter. Majoriteten av alla barn har haft parainfluensa 3-infektion före 2 års ålder, medan primärinfektioner med typ 1 och 2 brukar inträffa något senare.
Lokala epidemier orsakade av enterovirus, coronavirus och influensavirus C kan uppträda under vilken del av året som helst, men är ovanligast under sommaren. Immuniteten efter genomgången infektion med något av ovan nämnda RNA-virus är god, men troligen inte livslång. De många typer som finns av enterovirus och rhinovirus gör också, att totala antalet infektioner blir många i alla åldersgrupper, även om man är immun mot en typ av ett visst virus.
Influensavirus A och B samt RS-virus har en mera uttalad säsongsvariation än övriga RNA-virus. Influensa förekommer vanligen inte under sommaren i Sverige. Undantag var spanska sjukan, som även kliniskt skilde sig från andra influensa A-epidemier. De första fallen av influensa- och RS-virusinfektioner brukar dyka upp i november eller december. Nya stammar av influensavirus kan dock uppträda avsevärt tidigare. I slutet på mars förekommer sällan influensa A, medan influensa B kan bli kvar till slutet av maj. Efter genomgången infektion kvarstår immunitet endast mot aktuell subtyp. Influensa A kan ge världstäckande pandemier vid byte av virus ytkaraktär, hämagglutininet H, sk antigent skifte eller om en subtyp som inte funnits i cirkulation på många år dyker upp på nytt (Fig 7). Även mindre antigena förändringar, antigen drift, kan orsaka relativt omfattande epidemier. Det är framförallt influensa A H3, som är föremål för antigen drift. Med några års mellanrum ses omfattande epidemier med denna virustyp. Alla åldersgrupper drabbas då, och överdödligheten hos gamla kan bli hög. Influensa B brukar ge mera lokala utbrott. De sista stammar av influensa, som isolerats under en säsong ligger till grund för sammansättning av nästa års influensavaccin. Beroende på förväntad subtyp kan också i någon mån nästkommande epidemis omfattning förutsägas.
Även RS-virus kan indelas i två subgrupper, A och B. Dessa är emellertid så lika, att infektion med den ena typen ger visst skydd mot den andra. Vid epidemier kan virus från båda subgrupperna förekomma. En epidemi brukar vara 2-4 månader, med en topp efter 1-2 månader. Stora epidemier kan uppträda vartannat år. Infektionen drabbar då alla åldersgrupper. Ungefär hälften av alla barn drabbas av RS-infektion under första levnadsåret, och vid två års ålder har så gott som alla barn haft infektionen. Äldre barn och vuxna får reinfektioner med milda symtom.