Campylobacter

Huvudartikel

---

Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Tarminfektioner, 2:a upplagan 2002

---

Campylobacter

Smittämnet

Campylobacter är smala komma-, S- eller skruvformade gramnegativa stavar (campylo grekiska för böjd och bacter för stav). De är rörliga med en enstaka polär flagell i ena eller bägge ändarna. Bakterierna synes anpassade till överlevnad hos fåglar som har en kroppstemperatur på 43 °C. Genomets storlek är bara 35 % av det hos E. coli , vilket kan förklara kravet på komplexa medier och oförmåga att fermentera kolhydrater. Metabolismen kräver vanligen mikroaeroba förhållanden.

Genus Campylobacter inkluderar 18 species och subspecies, av vilka C. jejuni och C. coli är helt dominerande vid diarrésjukdom hos människa med en ungefärlig fördelning 85/15. Andra species som återfinns hos djur men som också kan orsaka infektion hos människa är framförallt C. upsaliensis (gastroenterit, bakteriemi, ursprungligen från hund), C. fetus (bakteriemi, extraintestinala infektioner oftast av bovint ursprung), C. lari (gastroenterit, bakteriemi, UVI, ursprungligen från fiskmås), och C. hyointestinalis som ger proliferativ enterit hos svin.

Patogenes och patofysiologi

Frivilligförsök har visat att infektionsdosen är högre än för Shigella. Intag av 800-10e6 bakterier orsakar symtom hos 10-50 % av försökspersonerna.

I analogi med andra tarmpatogener har i huvudsak följande virulensmekanismer diskuterats:

• Rörlighet är en viktig egenskap som för bakterien till målcellerna i distala ileum och kolon och även understödjer penetration av dessa.
• Vidhäftning är väsentligt för kolonisation och efterföljande invasion av vävnaden.
• Många olika toxiner har beskrivits dock utan att säkra samband med virulens etablerats.

Infektionen orsakar akut inflammation i både tunntarm och tjocktarm. Invasion av värdcellerna och vävnadsdestruktion är huvudelement i patogenesen.

Symtom och klinisk bild

Efter 2-5 dagars inkubationstid uppträder symtom med feber uttalad buksmärta och ofta blodig diarré. Vita blodkroppar i feces återfinns hos mer än 75 % och blod i mer än 50 %. Diffus inflammation i kolon ses vid sigmoideoskopi.

De flesta sjukdomsfall läker spontant inom en vecka men i 20 % kvarstår symtom 1-3 veckor. Komplikationer i bukhålan uppträder efter lokal spridning.

Ibland sker spridning till blod (1,5 på 1000 tarminfektioner) med systeminfektion. Intressant är att Campylobacter-infektion, särskilt serotyp O:19, i 20 %-40 % föregår Guillain-Barrés syndrom - ett akut neurologiskt tillstånd med demyelinisering av de perifera nerverna.

Vid större utbrott har det visats att ca 25 % av de odlingspositiva kan vara helt utan symtom.

C. fetus ses huvudsakligen vid extraintestinala infektioner och bakteriemi hos immundefekta.

Epidemiologi

Följ länken för detaljerad beskrivning

Provtagning

Följ länken för detaljerade anvisningar

Laboratoriediagnostik

Följ länken för detaljerad beskrivning

Resistensutveckling och resistensbestämning

Resistensbestämning utförs inte rutinmässigt men kan rekommenderas periodvis för epidemiologisk uppföljning av resistensutveckling. Förstahandspreparat vid behandling har länge varit erytromycin. C. jejuni är känslig i >95 % medan Campylobacter coli kan visa resistens i >80 %. Kinoloner är behandlingsalternativ, men rapporter om ökande resistens inger oro. Isolat från Spanien och Asien har visat resistens i 85–90 %. Kinolonresistenta Campylobacter har dock varit ett relativt ovanligt fynd i Sverige, 10-15 %. De flesta campylobacterisolat är okänsliga för penicilliner och cefalosporiner.

Epidemiologisk typning

I vissa situationer kan det vara värdefullt att fastställa det epidemiologiska sambandet mellan olika campylobacterisolat. Serotypning har numera ersatts av s.k. molekylär typning. Den molekylära typningen kan innefatta pulsfält gel elektrofores, analys av hela genomet samt polymorfismanalys av utvalda gener, t.ex. av flagellingener. Molekylär typning av Campylobacter utförs bl.a. vid SMI.

Kvalitetskontroll/Detektionsgräns

Det har liksom för Salmonella och Shigella ansetts angeläget att definiera ett gränsvärde för detektion vid primärisolering.

För att beskriva detektionsgränsen har SMI sänt ut provpaneler till landets kliniskt mikrobiologiska laboratorier. Panelerna innehöll fallande koncentrationer av målbakterien till vilka satts en konstant mängd kontaminantblandning ca $10^{5}$ CFU/mL bestående av E. coli , Pseudomonas aeruginosa och Proteus mirabilis till lika delar. Samma detektionsgräns som ansetts rimlig för Salmonella och Shigella d.v.s. $10^{3}$ CFU/mL borde kunna gälla även för Campylobacter. Gränsen kan betraktas som ett beslutsvärde baserat på vad en majoritet av deltagande laboratorier redovisat vid undersökning av det utsända materialet. Angivet värde gör inte anspråk på att vara en vattendelare för vad som är kliniskt eller epidemiologiskt relevant men borde kunna vara en lämplig utgångspunkt för harmonisering och substratkontroll. Filtreringsmetoden är något okänsligare med en detektionsgräns kring $10^{5}$ CFU/mL.

Referensstammar för substratkontroll vid varje gjutning

• C. jejuni CCUG 11284A, god växt
• E. coliCCUG 17620, hämmad helt eller delvis

Vid lotkontroll dessutom

• C. coli CCUG 11283 god växt

För kontroll av odlingsförfarandet används

• C. jejuni CCUG 11284A

För identifiering dessutom C. lari CCUG 23947 C. upsaliensis CCUG 19559

Svarsrutiner

Fynd av bakterier som odlingsmässigt, morfologiskt och biokemiskt överensstämmer med Campylobacter jejuni/coli besvaras ”Växt av Campylobacter jejuni/coli”.

Första gången en stam isoleras indikeras att fynd av Campylobacter jejuni/coli är anmälningspliktigt enligt smittskyddslagen.

Laboratorierapportering

Infektion med Campylobacter är anmälningspliktig enligt smittskyddslagen.

REFERENSER

• Hutchinson, D. N., and F. J. Bolton. Improved blood free selective medium for the isolation of Campylobacter jejuni from faecal specimens. J Clin Pathol 1984;37:956-957.

• Britta Loré. Odling av Campylobacter med olika metoder för mikroaerofil miljö. Personligt meddelande.

• Mishu B., M. J. Blaser. Campylobacter jejuni and the expanding spectrum of related infections. Clin Infect Dis 1995;20:1092-1099.

• Ng, L.-K., D. E. Taylor, and M. E. Stiles. Characterization of freshly isolated Campylobacter coli strains and suitability of selective media for their growth. J Clin Microbiol 1988;26:518-523

• Sjögren N., G.-B. Lindblom, B. Kaijser. Norfloxacin resistance in Campylobacter jejuni and Campylobacter coli isolates from Swedish patients. J Antimicrobial Chemother 1997;40:257-261.

• Wang, W.-L. L., L. B Reller, B. Smallwood , N. W. Luechtefeld, and M. J. Blaser. Evaluation of transport media for Campylobacter jejuni in human fecal specimens. J Clin Microbiol 1983;18:803-807.