Smittskyddslagen-ÖLI
Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Övre luftvägsinfektioner (ÖLI)
Artikeln uppdaterad februari 2010
Smittskyddslag (2004:168)
I den smittskyddslag som trädde i kraft 2004 indelas anmälningspliktiga smittsamma sjukdomar i allmänfarliga och samhällsfarliga sjukdomar (samhällsfarliga är endast Smittkoppor och SARS) vilka samtliga är smittspårningspliktiga. Dessutom listas i Smittskyddsförordningen (2004:255) andra anmälningspliktiga sjukdomar utöver allmänfarliga sjukdomar, en del av dessa är också smittspårningspliktiga. Följande är av intresse för avsnittet övre luftvägsinfektioner;
Allmänfarliga sjukdomar
- Anmälan med full identitet till smittskyddsläkare och Folkhälsomyndigheten:
- Kodanmälan (de 2 första och 4 sista siffrorna i personnumret) till smittskyddsläkaren och Folkhälsomyndigheten:
Den läkare som diagnostiserar sjukdomen - behandlande läkare - blir också primärt smittskyddsansvarig.
För att underlätta den kliniska rapporteringen av sådana sjukdomar föreslås att laboratorierna förser sina svar med tex följande kommentar:
- Infektionen skall enligt smittskyddslagen rapporteras till smittskyddsläkaren och Folkhälsomyndigheten.
Laboratorierapportering
Haemophilus influenzae, Neisseria meningitidis, Streptococcus pneumoniae samt betahemolyserande streptokocker grupp A anmäls vid invasiv infektion från blod, likvor, ledvätska samt relevanta fynd från obduktionsmaterial. Pneumokocker med nedsatt känslighet för penicillin G och MRSA anmäls oavsett isoleringslokal.
Rapportering skall också göras av följande virus, relaterade till övre luftvägarna: morbilli-, parotit- och rubellavirus.
Frivillig rapportering gäller fynd av influensa- och respiratory syncytial virus (RSV).
Behovet av lokala epidemiologiska undersökningar
En optimal laboratorierapportering bör förutom det allmänna epidemiologiska läget återspegla skiftningar i subtyper och resistensmönster för relevanta patogener. Endast på så sätt kan läkarkåren snabbt informeras om förändringar som har betydelse för ställningslagande till vaccination och antibiotikaval.
Inom övre luftvägsområdet bör därför de lokala laboratorierna kontinuerligt eller periodvis undersöka och sammanställa resistensläget för de viktigaste luftvägspatogenema. Man bör också samla material som kan visa anhopning av vissa epidemiologiska subtyper, tex T-mönster för GAS.