Fecesodling, resistensbestämning
Huvudartikel: Referensmetodik: Tarminfektioner, 2:a upplagan 2002
Antibiotikabehandling av bakteriella tarminfektioner är i de flesta fall inte indicerad. Därför utförs vanligen inte resistensbestämning rutinmässigt med undan¬tag för Shigella species. Antibiotikabehandling blir aktuell vid septisk sjukdom, svår enterokolit, fokal bakteriell infektion och kan övervägas vid långvarigt smittbärarskap hos vuxna (>6 månader). Val av preparat avgörs av infektionens respektive bärarskapets natur. Resistensbestämning blir i dessa fall nödvändig då resistens mot aktuella antibiotika förekommer, särskilt bland icke primärt in¬hemska isolat.
En utbredd användning av antibiotika inom såväl veterinärmedicin som humanmedicin har på många håll i världen bidragit till en ökande bakteriell resistens. Tyvärr omfattar denna en ökande resistens mot kinolonerna som blivit första¬handspreparat vid septiska tillstånd och fokal bakteriell infektion i organ utanför tarmen. Resistensbestämning mot kinoloner skall utföras så att även låggradig kinolonresistens avslöjas.
Resistensbeskedet bör enligt RAF´s rekommendationer omfatta ett minimiurval av antibiotika som 2002 för Salmonella species och Shigella species består av:
- cefalosporin
- kinolon
- pivmecillinam
- trimetoprim-sulfa
och för Campylobacter species av:
- erytromycin
- kinolon
- tetracyklin
och för Yersinia species av:
- kinolon
- tetracyklin
- trimetoprim-sulfa
Se RAF:s hemsida (http://www.srga.org/Arafmin.htm) för aktuell uppdatering).
Resistensbestämning utförs med av RAF rekommenderad metodologi (http://www.srga.org) och med särskilda överväganden gällande tarmpatogena bakterier beskrivna i brytpunktstabellernas fotnoter avseende Salmonella-, Shigella-, Campylobacter- och Yersinia species (http://www.srga.org/fotnot/foteb.htm).