Lymfogranuloma venereum
Lymfogranuloma venereum (A55) Etiologi: Chlamydia trachomatis serotyper (serovars) L1, L2, och L3, elementkod ATCCVR571
Smittämnen: Lymfogranuloma venereum (LGV) orskas av C. trachomatis av serotyperna L1-L3, vilka är mer invasiva och virulenta än övriga serotyper. Serotyp L2 är vanligast. Se för övrigt under Klamydia.
Patogenes: Vid klassisk LGV-infektion förs bakterierna från genitalia via lymfkärl till i första hand inguinala lymkörtlar, där de förökar sig inne i makrofagerna. Men vid LGV-infektioner bland män som har sex med män (MSM) är proktit vanligare och ofta utan förstorade lymfkörtlar.
Klinik: LGV debuterar efter en inkubationstid från 3 dagar - 6 veckor med en icke ömmande papel eller ett litet sår på ollonet eller i vaginalslemhinnan. Dessa primära infektionstecken försvinner inom några dagar och är ofta så diskreta att de passerar oförmärkt för den smittade. Uretrit och cervicit kan dock uppträda samtidigt. Efter en latensperiod på cirka 2 - 6 veckor uppträder hos män en, som regel ensidig, inguinal lymfkörtelsvullnad, ofta med abscessbildning, som sjukdomens andra stadium. Samtidigt kan feber, muskel- och ledsmärtor förekomma. Cirka 1/3 av de affekterade körtlarna smälter och rupturerar utåt, medan resterande körtlar kan defektläka till en hård inguinal massa. Hos kvinnor förekommer inguinal körtelsvullnad bara hos cirka 20 %, medan symtom som vid pelvic inflammatory disease (PID) kan förekomma beroende på engagemang av lymfkörtlar i nedre delen av bukhålan och i lilla bäckenet. Artrit, pneumoni, hepatit eller perihepatit förekommer men är ovanliga komplikationer till LGV. Efter en latensperiod, som kan vara i flera år, kan ett tredje stadium av sjukdomen uppträda. Detta kallas ”genitoanorektalt syndrom” och karakteriseras av proktokolit, perirektala abscesser, fistlar, strikturer och hyperplasi av lokal lymfoid vävnad. I slutstadiet kan genital elefantiasis uppstå hos båda könen.
LGV-infektioner hos MSM kännetecknas av proktit, förstorade lymfkärl, anorektala sår och förhöjda värden av vita blodkroppar i utstryk från rektum. Kan förväxlas med Crohns sjukdom (5).
Epidemiologi: Se särskilt avsnitt i allmän och klinisk del.
Provtagning: Se P 5 speciell del
Laboratoriediagnostik: Se D 5 speciell del. Konventionella rutindiagnostiska metoder för C. trachomatis detekterar även LGV. För att specifikt differentiera LGV från andra klamydiaserotyper krävs en specifik nukleinsyreamplifieringsmetod (realtids-PCR [6]) eller sekvensbaserad typning [7]. Sådan metodik kan användas på prov som använts i rutindiagnostik för klamydia. Hänvisningslaboratorium för LGV-diagnostik är Sektionen för klinisk mikrobiologi, Akademiska sjukhuset, Uppsala. Kontaktperson: Björn Herrmann. Antikroppspåvisning kan ge diagnostiskt stöd vid kliniska symtom som är förenliga med LGV-infektion, men anses inte vara tillräckligt för att konfirmera LGV-fall (8, 9).
Behandling: Behandlingstiden är 21 dagar. Förstahandsval vid antimikrobiell behandling är doxycyklin 100 mg två gånger per dag. Alternativt tetracyklin 500 mg 1×4 per dag eller erytromycin 500 mg 4×1 per dag (10). Vid klassisk LGV-infektion är prognosen god i de tidigare stadierna, i tredje stadiet måste behandlingen också omfatta åtgärder mot komplikationerna.
Prevention: Starkaste riskfaktorerna är HIV-infektion, samtidig herpes/syfilis-infektion med genitalt sår och tidigare genomgången klamydiainfektion. Högt riskbeteende kännetecknar LGV-infekterade personer. Preventiva åtgärder som vid andra klamydiainfektioner. Riktad information till MSM.