Rubella
Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Infektioner i centrala nervsystemet
Rubella
Smittämnet
Rubellavirus tillhör togavirusfamiljen, genus Rubiviridae. Viruspartikeln ar höljeförsedd och 50-70 nm stor. Genomet utgörs av enkeisträngat RNA, som innehåller ca 10 000 nukleotider. Av de tre strukturproteinerna, El, E2 och CA är El och E2 höljeglykoproteiner, som bildar karaktäristiska utskott på ytan. C är bundet till virus RNA. El bär väsentliga ytstrukturer innefattande hemagglutinin. El och E2 syns båda vara mål för neutralisation av virus. Endast en antigentyp är känd.
Rubellavirus är värmelabilt och tål inte fettlösningsmedel, detergenter eller intorkning. Virus stabiliseras av protein, t ex albumin, och är då hållbart vid +4 °C upp till en vecka. Bör frysbevaras vid -60 °C. Virus infektiositet förstörs vid -10 till -20 °C.
Sjukdomsbild
Rubellavirus orsakar exantemsjukdomen röda hund. Före genomförandet av vaccination uppträdde epidemier vart 6-7:e år främst vårvinter och vanligen hos skolbarn till nedre tonåren. Komplikationer från centrala nervsystemet var sällsynta men postinfektiös rubellaencefalopati eller encefalomyelit uppträdde 1-6 dagar efter utslagets början i låg frekvens, ca 1/6000. Patogenesen är ej helt klar. Virus har i enstaka fall återfunnits i likvor resp hjärnmaterial. Prognosen är hos majoriteten mycket god med totalt tillfrisknande, men mortaliteten anges upp till 20 %. En sällsynt senkomplikation till såväl kongenital som förvärvad rubella utgör progressiv rubellaencefalit, som uppträder under andra livsdekaden och som efter en tilltagande hjärnförstöring leder till döden inom 8 år.
Diagnostik
Referensmetodik
Ingen referensmetodik för påvisande av rubellainfektion i hjärnan föreligger. Väl standardiserade och utvärderade serologiska metoder utgör hörnstenen i rubelladiagnostiken.
Övriga diagnostiska metoder
Virusisolering
Rube1lavirus kan odlas i kaninkornea-celler (SIRC) eller primära apnjure-celler (African green monkey)-celler. Kaninnjure-celler (RK13) eller Veroceller kan även användas. Cytopatogen effekt uppträder tydligast först efter passage. Virus närvaro identifieras med immunfluorescens eller interferens (ECHO 11). Stabiliserande transportsubstrat är av största vikt. Användbara material är likvor, hjärnmaterial, svaigsekret, urin och buffycoat. Odlingsförsök bör göras vid misstänkt kongenital infektion.
Virus kan odlas från likvor hos ca 30 % av kongenitalt smittade nyfödda och ofta till 6 mån ålder.
Nukleinsyrapåvisning
PCR-metoder av hög känslighet för påvisande av RNA finns utarbetade att användas exempelvis för intrauterin diagnostik. Utvärdering i större material saknas. Vid misstänkt rubellainfektion i CNS bör likvor undersökas med PCR.
Serologi
Rubelladiagnos, såväl för förvärvad som kongenital rubella, erhålls främst serologiskt. Väl utvärderade metoder finns för att påvisa rubella IgM samt IgG. Internationella WHO- och nationella standardsera finns för internstandardisering av antikroppstester. Bäst prestanda har u-capture-teknik för antirubella IgM. Ett flertal utmärkta kommersiella immunoassays finns för att mäta IgG. Internationellt standardiserad hemolys-i-gel är ett enkelt och pålitigt test, som dock kräver kompetent övervakning.
Antirubella IgM påvisas fr o m 1 till 4-12 veckor efter insjuknandet (i mycket sällsynta fall persisterande flera år), samt i majoriteten av fall med kongenital rubella. Diagnosen bekräftas av antikroppsstegring av antirubella-IgG mellan akut och konvalescentfas. Vid kongenital rubella ses persistens av antirubella-IgG när moderns passivt tillförda antikroppsaktivitet försvunnit hos barnet vid 12-15 månaders ålder. Erfarenhet av antikroppssvar i likvor föreligger ej utom vid progressiv rubella panencefa1it där höggradig intratekal antikroppsproduktion kan påvisas med ELISA-teknik eller immunfixationsteknik (se allmän del, sid 72).
Laboratorierapportering
Rubella är anmälningspliktig enligt smittskyddsförordningen A. 1. för laboratoriet och för behandlande läkare.
REFERENSER
- Cooper LZ, Preblud SR, Alford CA. Rubella. In Infectious Diseases of the fetus and newborn child, pp 268-311. Eds JS Remington and Klein JO. 4th ed. Sanders 1995.