HIV (CNS)

Till förgreningssidan om HIV

Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Infektioner i centrala nervsystemet

HIV

Smittämnet

Humant immunbristvirus (HIV) är ett cirka 100-120 nm stort höljebärande retrovirus. Arvsmassan består av RNA som via ett virusspecifikt enzym, omvänt transkriptas, transkriberas till DNA. Detta integreras i värdcellens kromosomer. HIV kan ligga latent i vilande celler. Vid aktivering av cellen initieras HIV-replikation. 1 majoriteten av virusinfekterade celler pågår dock en virusförökning.

En mycket stor mängd HIV-partiklar (cirka 109) produceras varje dag. Innan viruset sammanfogas klyvs stora prekursorproteiner av ett virusspecifikt proteas. HIV har visats kunna infektera ett flertal celltyper in vitro. De viktigaste cellerna som infekteras in vivo är CD4-bärande celler: T-hjälparlymfocyter, monocyter/makrofager, mikrogliaceller och dendritiska celler. Kännetecknande för lIV är dess variabilitet. Detta är ett resultat av att det omvända transkriptaset saknar förmåga till korrekturläsning, med en hög mutationsfrekvens som följd. De biologiska konsekvenserna är att immunförsvaret inte kan kontrollera infektionen. Ytterligare en viktig konsekvens är att HIV i många fall utvecklar snabb resistens mot läkemedel.

Sjukdomsbild

HIV infekterar, förutom immunsystemet, även nervsystemet. HIV kan påvisas i mikrogliaceller. Det är oklart om HIV även kan infektera andra celler i nervsystemet in vivo. Störningar i cytokinbalansen intratekalt är en av många patogenetiska hypoteser som har framförts beträffande HIV-relaterad nervsystemskada.

HIV kan invadera nervsystemet tidigt. Vid primär HIV-infektion har neurologiska symtom, framför allt akut meningoencefalit och akuta neuropatier, påvisats hos ca 10 % av patienterna. HIV har även återfunnits j likvor hos patienter med primär HIV-infektion utan neurologiska symtom.

Hos över 90% av patienter i det kroniska stadiet kan HIV RNA/DNA Pavisas i likvor, oberoende av neurologiska symtom. Neurologiska symtom är mindre vanliga vid ringa immundefekt, och förekommer då framför allt i form av perifera neuropatier och serös meningit. Vid avancerad immundefekt orsakas symtom från nervsystemet dels av opportunistiska infektioner eller andra komplikationer till immun. defekten, dels troligen av lIV- 1 själv. De vanligaste HIV-relaterade tillstånden är demens och perifera sensoriska neuropatier som oftast uppträder i mycket sent skede. Data talar för att anti-HIV-behandling kan förebygga demensutveckling.

De neuropatologiska förändringarna i CNS vid lIV-infektion är unika och har endast observerats hos dessa patienter. Karaktäristiskt är förekomsten av flerkärniga jätteceller, vilka innehåller lIV. Två specifika patologiska förändringar, relaterade till HIV, är beskrivna: HIV encefalit och HIV leukoencefalopati. De ses framför allt i slutstadiet av sjukdomen.

Diagnostik

Referensmetodik

Inget laboratorietest finns som är diagnostiskt för HIV-l-orsakade neurologiska symtom. HIV-relaterad nervsystemskada är därmed en klinisk diagnos, baserad på uteslutande av opportunistiska infektioner, tumörer, bristtillstånd och andra komplikationer till immundefekten.

Övriga diagnostiska metoder

Virusisolering: Likvor eller viruspellet från likvor, erhållen med ultracentrifugering, ympas på kultur av perifera mononukleära blodceller. Kulturens ovan- vätska analyseras med avseende på HIV p24-antigen. Infektiöst lIV kan isoleras från likvor från ca 60-70% av patienter, oberoende av neurologiska symtom.

Antigenpåvisning: HIV p24-antigen kan påvisas i likvor med hjälp av ELISA. Det finns en korrelation mellan förekomst av HIV p24-antigen i likvor och avancerad demens. Det prediktiva värdet är dock lågt.
Nukleinsyrapåvisning: HIV RNA respektive DNA kan påvisas i cellfri likvor resp likvor-celler efter omvänd transkription med PCR hos över 90% av HIV-infekterade. Ingen korrelation föreligger till HIV- 1-relaterade neurologiska symtom.

Serologi: Intratekal antikroppsproduktion mot HIV kan påvisas hos ca 60-70% av IIIV-infekterade patienter med hjälp av ELISA. Detta är något vanligare hos patienter i senare stadier av infektionen. Ingen korrelation föreligger dock till HIV-relaterade neurologiska symtom.

Laboratorierapportering

Infektion med HIV är anmälningspliktig för behandlande läkare enligt smittskyddslagen, samhällsfarliga sjukdomar, 1.3.

Inom ramen för frivillig laboratorieanmälan bör antalet patienter som genomfört HIV-test, antalet verifierade positiva fall och för dem kön och ålder anmälas månatligen till SMI på speciell blankett.

REFERENSER

Atlas of the Neuropathology of HIV infection. 1993. Edited by F. Gray. Oxford University Press.

Navia BA, Jordan BD, Price RW. The AIDS dementia complex. Clinical features. Ann Neurol 1986;19:5 17-524.

Price RW. The AIDS dementia complex. J Infect Dis 1988;158:1079-1083.

Price RW, Brew B, Sidtis 3, Rosenblum M, Scheck A, Clelary P. The brain in AIDS: central nervous system HIV- 1 infection and AIDS dementia complex. Science 1988;239:586592

Portegies P, de Gans J, Lange JM, et al. Declining incidence of Afl)S dementia complex after introductjon of zidovudine treatment. BMJ 1989;299:8 19-821.

Sönnerborg A, von Sydow M, Forsgren M, Strannegård Ö. Association between intrathecal aflti-HIV1 IgG synthesis and occurence of HIV-1 in cerebrospinal fluid. AIDS 1989;3:701-

Sönnerborg A, Ehrnst A, Bergdahl S, Pehrsson P, Sköldenberg B, Strannegård Ö. HIV ISolatlon from cerebrospinal fluid in relation to neurological symptoms and immunological deficiency. AIDS 1988;2:89-93.

Sönnerborg A, Johansson B, Strannegård Ö. Detection of H1V- 1 DNA and infectious virus in cerebrospinal fluid. AIDS Res Hum Retroviruses 1990;7:369-373.