Treponematoser, icke veneriska

Treponematoser, icke veneriska (A65-A67) Etiologi: Med humana icke veneriska treponematoser avses en grupp infek¬tioner som orsakas av Treponema pallidum subsp. endemicus (bejel eller endemisk icke venerisk syfilis), T pallidum subsp. pertenue (yaws) och T. carateum (pinta).

Smittämnen: Se under syfilis

Patogenes: Icke veneriska treponematoser är vanligast i åldersgrupperna 2-10 år men kan också förekomma bland ungdomar, mer sällan vuxna. Pinta kan dock förekomma även hos äldre. Kongenitala infektioner är sällsynta. Organismerna invaderar från början traumatiserad hud eller slemhinna genom direkt kontaktsmitta mellan barnen.

Klinik: Initialt ses ett lokalt sår som kan läka spontant. Treponematosen kan disseminera initialt eller efter en latensperiod av varierande längd. Seneffekterna kan vara multipla hudlesioner och inkludera infektiösa destruktioner av brosk och ben.

Endemisk syfilis (bejel, dichuchwa, A65) överförs sannolikt vid mun-mun- kontakt eller via glas och bestick i samband med måltider. Den debuterar med oömma vitaktiga sår i munslemhinnan som ofta förbises. Senkomplikationer kan typiskt innefatta destruktion av näsbrosket, men även ögonen kan angripas.

Yaws (frambesia, pian, buba, A66) debuterar efter en inkubationstid på några veckor upp till ett halvår med en enstaka pustel på huden som sedan blir större. Infektionen kan spontanläka efter flera månader, ofta med ärrbildning. I sekundärstadiet kan multipla hudlesioner uppstå liksom ömmande adeniter. Ben och broskdestruktioner kan förekomma och drabbar upp till 10 % av de infekterade. Hyperkeratos i handflatorna och fotsulor är andra senkomplika¬tioner.

Pinta (carate, mal de pinto, cute, A67) tycks minska i förekomst. Sjukdomen yttrar sig kliniskt ungefär som yaws med hudlesioner. Dessa är initialt hyperkeratotiska ofta blåpigmenterade. Även vid disseminerad sjukdom är pinta lokaliserad till huden med engagemang av regionala lymfkörtlar. I senstadier uppträder hyper- eller hypopigmenterade hudförändringar.

Epidemiologi: Se särskilt avsnitt i allmän och klinisk del.

Provtagning: Se P 9 speciell del.

Laboratoriediagnostik: Se D 9 speciell del. Diagnostiken av icke veneriska treponematoser är huvudsakligen klinisk. Mörkfältsmikroskopisk undersökning av sårsekret kan användas och serologiska tester är för övrigt desamma som för venerisk syfilis.

Behandling: Man räknar med att mellan 95-97 % av fallen kan behandlas effektivt med penicillin.