Generaliserade infektioner-svamp

Från Referensmetodik för laboratoriediagnostik
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den utskrivbara versionen stöds inte längre och kanske innehåller renderingsfel. Uppdatera din webbläsares bokmärken och använd standardutskriftsfunktionen istället.

Till innehållsförteckningen för Referensmetodik:Svampinfektioner



Generaliserade infektioner

Disseminerad candidos förekommer särskilt hos immundefekta leukemi och transplantationspatienter med granulocytopeni men även efter gastrointestinala operationer, hos brännskadade patienter m.fl. Centralvenösa katetrar koloniseras inte sällan, i vissa fall genom hematogen spridning från magtarmkanalen. Diagnosen är svår, då mängden i blodet cirkulerande Candida-celler är liten (Jones, 1990). Blododling är positiv i endast ca 60-70% av fallen (Kiehn et al, 1983 och Telenti & Roberts, 1989).

Antigenpåvisning är okänslig men specifik. Antikroppar hinner bara utvecklas i undantagsfall, men antikroppar riktade mot cytoplasmatiska Candida-antigen tycks ha god specificitet och kan vara användbara hos immunkompetenta, t.ex. intensivvårdspatienter. Kvoten i urin mellan D- och L-arabinitol är en möjlig framtida diagnostik (Larsson et al). Candida- PCR är en känslig men tidskrävande diagnostisk metod på serum (Chryssanthou et al, 1994). En enkel men relativt effektiv metod är att med odling från mun, urin och feces övervaka om patienten är koloniserad med Candida, vanligen en förutsättning för invasiv växt och dissemination.

Invasiv generaliserad aspergillos förekommer särskilt vid leukemi och lymfom i samband med granulocytopeni. Prognosen är dålig. Lungorna är vanligen inkörsporten varefter spridning sker till hjärna, njurar, hud, endokard och klaffar m.fl. organ. Antikroppar hinner inte utvecklas, men galaktomannan-antigen ELISA är känslig för detektion av aspergillusantigen i serum. Biopsi ger säkraste diagnosen (för detaljer se Denning, 1998).