Moraxella catarrhalis-ÖLI
Huvudartikel
Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Övre luftvägsinfektioner (ÖLI)
Moraxella catarrhalis
Smittämnet
Moraxella catarrhalis är erkänt etiologiskt agens framförallt vid övre luftvägsinfektioner. Efter ett komplicerat taxonomiskt förflutet, bl a som ‘falsk Neisseria” och Branhamella har namnet M. catarrhalis nu ganska allmänt accepterats. M. catarrhalis är en kockformig bakterie som relativt enkelt kan differentieras från Neisseria. Övriga Moraxella-arter saknar klinisk dokumentation eller isoleras sällan från nasofarynx hos människa, med undantag av Moraxella nonliquefaciens, som är apatogen, är lokaliserad till näsmussleregionen och förekommer hos ca 30 % av friska barn.
En ny familj, Moraxellaceae, har föreslagits och innehåller huvudgrupperna Acinetobacter och Moraxella.
Patogenes
Klinik
Epidemiologi
Prevention
Provtagning och transport
(Se avsnitt provtagning Nasofarynx-provtagning och odling).
Laboratoriediagnostik
Allmänt
Odling är referensmetod för påvisning av Moraxella catarrhalis
Primärisolering
Referensmedium: Hästblodagar.
Utodling och inkubering: Blodagar aerobt, Avläses efter 1 och 2 dygn.
Avläsning, identifiering
Presumtiv diagnos: M. catarrhalis växer ej anaerobt. Identifieringen i rutindiagnostiken sker på basen av det typiska koloniutseendet, koloniernas konsistens, oxidastest och gramfärgning för att separera den från M. nonliquefaciens. Detta är dock sällan aktuellt då M. nonliquefaciens ofta kräver två dygns inkubering för att växa ut.
M catarrhalis är gråvita, något kupiga, vaxiga kolonier som kan skjutas över agarytan med bibehållen kolonistruktur (ishockeypuck). Meningokocker är grå, glänsande med jämna kanter. Kolonier av Acinetobacter är ibland mukoida och vanligen inte pigmenterade. Kolonier av Kingella kingeae ger betahemolys på blodagar och kräver minst 48 timmars inkubering. Växer bäst i koldioxidmiljö. M. nonliquefaciens kräver också 2 dygns inkubering i koldioxid och växer då ut med 2-3 mm stora, grå, blanka kolonier.
Vid mikroskopi är Neisseria-arterna gramnegativa kocker. Acinetobacter är gramnegativa korta stavar. Kingella är gramnegativa stavar, som ibland inte avfärgas helt. M. nonliquefaciens är korta, tjocka gramnegativa stavar, oftast förekommande i par eller i korta kedjor.
Slutlig verifiering: M. catarrhalis är gramnegativa kocker, oxidas- och katalaspositiva, DNAs-bildande och asackarolytiska.
Om gramfärgningen visar gramnegativa kocker och osäkerhet föreligger görs DNAs-test. Ett kommersiellt snabbtest för M. catarrhalis finns i form av strips för påvisande av butyrylesteras (Butylas, KEY-id, LabM).
Indikationer för resistensbestämning
Alla isolat av Moraxella catarrhalis bör undersökas på förekomst av betalaktamas, men rutinmässig resistensbestämning rekommenderas inte. Frekvensen betalaktamasproducerande isolat är i Sverige minst i vissa delar av landet 80-90 %. Isolat från övre luftvägarna från patienter i öppen vård resistensbestäms inte utan att så särskilt begärts. Över 90 % av isolaten är känsliga för erytromycin, tetracyklin, trimetoprim/sulfa och ciprofloxacin. Avnämarna bör vara informerade härom. Isolat från djupa infektioner resistensbestäms.
Referensstammar
- Moraxella catarrhalis: CCUG 18283, betalaktamasCCUG 18284, betalaktamas+
- Moraxella nonliquefaciens: CCUG 348 (ATCC 19975)
Svarsrutiner
Verifierade isolat rapporteras som M. catarrhalis.
Laboratorierapportering
av Moraxella görs ej,
REFERENSER
- 1. Catlin BW. Branhamella catarrhalis: an organism gaining respect as a pathogen. Clin Microbiol Rev 1990;3:293-320.
- 2. Verghese A, Berk SL. Branhamella catarrhalis: a microbiologic and clinical update, Am J Med 1990;85: (Suppl 5A):1S-56S