Fecesodling, resistensbestämning

Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Tarminfektioner, 2:a upplagan 2002

---

Antibiotikabehandling av bakteriella tarminfektioner är i de flesta fall inte indicerad. Därför utförs vanligen inte resistensbestämning rutinmässigt med undantag för Shigella species. Antibiotikabehandling blir aktuell vid septisk sjukdom, svår enterokolit, fokal bakteriell infektion och kan övervägas vid långvarigt smittbärarskap hos vuxna (>6 månader). Val av preparat avgörs av infektionens respektive bärarskapets natur. Resistensbestämning blir i dessa fall nödvändig då resistens mot aktuella antibiotika förekommer, särskilt bland icke primärt inhemska isolat.

En utbredd användning av antibiotika inom såväl veterinärmedicin som humanmedicin har på många håll i världen bidragit till en ökande bakteriell resistens. Tyvärr omfattar denna en ökande resistens mot kinolonerna som blivit förstahandspreparat vid septiska tillstånd och fokal bakteriell infektion i organ utanför tarmen. Resistensbestämning mot kinoloner skall utföras så att även låggradig kinolonresistens avslöjas.

Resistensbeskedet bör enligt RAF´s rekommendationer omfatta ett minimiurval av antibiotika som 2002 för Salmonella species och Shigella species består av:

• cefalosporin
• kinolon
• pivmecillinam
• trimetoprim-sulfa

och för Campylobacter species av:

• erytromycin
• kinolon
• tetracyklin

och för Yersinia species av:

• kinolon
• tetracyklin
• trimetoprim-sulfa

Se RAF:s hemsida (http://www.srga.org/Arafmin.htm) för aktuell uppdatering.

Resistensbestämning utförs med av RAF rekommenderad metodologi [1] och med särskilda överväganden gällande tarmpatogena bakterier beskrivna i brytpunktstabellernas fotnoter avseende Salmonella-, Shigella-, Campylobacter- och Yersinia species (http://www.srga.org/fotnot/foteb.htm).