Metodernas status som referensmetodik/jämförelsemetodik

Från Referensmetodik för laboratoriediagnostik
Version från den 9 juni 2009 kl. 15.54 av Magnus Thore (diskussion | bidrag) (Skapade sidan med 'Gula böckernas status som referensmetodik/jämförelsemetodik I samband med att nya metoder, oavsett om dessa är laboratoriets egna eller kommersiella, introduceras i rutinverk...')
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Gula böckernas status som referensmetodik/jämförelsemetodik I samband med att nya metoder, oavsett om dessa är laboratoriets egna eller kommersiella, introduceras i rutinverksamheten är ett minimikrav att man förvissar sig om att metoderna fungerar som avsett. Detta kan ske genom direkt jämförelse med någon annan känd eller utvärderad metod eller genom att undersöka definierade paneler med positiva och negativa prov. Inom mikrobiologin saknas oftast metodik och material som genom sitt odiskutabla status förtjänar beteckningen gold standard. Det finns ändå uttalade behov av fasta jämförelsepunkter. I gula bokenserien presenteras metodik som genom konsensusförfarande inom professionen beslutats vara allmän referens vid upprättande av ny/alternativ diagnostik eller andra lokala varianter och vid vali¬dering av nya metoder.

Begreppet jämförelsemetodik kan användas synonymt med referensmetodik eftersom det senare begreppet associeras till standarder som gäller kvantitativa mätningar på en ratioskala (tillämpligt för mätningar av exempelvis antibiotikakoncentration, mg/L, eller antikroppskoncentrationer, IU/mL), en typ av mätningar som inte är dominerande i klinisk mikrobiologi (Reference measurement procedures enligt SS/EN/ISO nr 12286 och ”Reference measurement materials” SS/EN/ISO nr 12287). Mikrobiologiska undersökningar anger istället oftast resultat på en nominalskala (exempelvis typ av mikroorganism) eller som kvantitet på en ordinalskala (exempelvis positiv/negativ). Skalbegreppen definieras i SJCLI 1989 , suppl 194, 69-76. För en närmare presentation av begreppen hänvisas ockå till gula boken Referensmetodik I 2, 2:a upplagan 2005, sid 12.

Diagnostisk referensmetodik för ett agens omfattar ofta flera delar, var och en med sitt speciella syfte; 1) påvisning/identifiering av en organism, 2) indirekt, ofta serologisk infektions¬diagnostik och 3) epidemiologisk typning. Metodiken skall vara så väldokumenterad att den är kvalitativt och kvantitativt reproducerbar inom ett definierat användningsområde. Referensmetodik är inte att betrakta som föreskrifter eller ”konsensusmetodik” rekommenderad för rutinbruk vid det enskilda laboratoriet – även om den i många fall kan vara högst användbar. Den är inte statisk utan kan ändras med den tekniska utveck¬lingen.

För att uppnå spårbarhet krävs också ett definierat referensmaterial som kan bestå av typstammar för spår¬barhet på en nominalskala eller standardiserade reagens eventuellt med kända mätvärden för kvantitering på en ordinal- (eller ratio-) skala. Som referensmaterial räknas också paneler som avser att avslöja brister i diagnostisk sensitivitet och specificitet.

Referenslaboratorium Begreppet referenslaboratorium styrs formellt av ISO 15195 “Laboratory medicine-requirements for reference measure¬ments”. Där definieras reference measurement laboratory som: “Laboratory that performs a reference measure¬ment procedure and provides results with stated uncertainty”. Tillämpliga standarder saknas emellertid i de flesta fall för potentiella referenslaboratorier inom konventionell klinisk mikro¬biologi. Det är inte heller möjligt att nå utvidgad ackreditering som referenslaboratorium, men väl för sådana metoder som kan identifieras som delar av en referensfunktion. Med referensfunktion avses då att det på ett visst laboratorium finns specialkompetens kring ett eller flera humana smittämnen vilken saknas på övriga laboratorier, och att laboratoriet kan diagnosticera, upprätthålla referensmetoder/motsvarande, hålla eller anvisa referensmaterial, bedriva forskning/utvecklingsarbete och kunna förmedla internationella kontakter rörande samma agens. Funktionen skall kunna utnyttjas av övriga laboratorier och administreras och finansieras genom centrala avtal. Det finns ett uttalat behov i landet att inrätta och också genom avtal formalisera referensfunktioner för sådan diagnostik som inte utförs av alla, utgående från traditionella ”riksdiagnostiska listor” (R-listor), inte minst för organismer som omfattas av smittskyddslagen. I praktiken kan begreppet referenslaboratorium informellt användas för laboratorier som tillhandahåller sådana referensfunktioner.