Plesiomonas och Aeromonas

Från Referensmetodik för laboratoriediagnostik
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Huvudartikel


Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Tarminfektioner, 2:a upplagan 2002



Övriga Vibrio, Plesiomonas och Aeromonas

Smittämnen

Vid sidan av Vibrio cholerae O1 och O139 finns det ett antal vibrioarter som anses kunna ge diarrésjukdom hos människa. Till de dessa räknas Vibrio cholerae non-O1, Vibrio fluvialis, Vibrio furnissii, Vibrio hollisae, Vibrio mimicus och Vibrio parahaemolyticus som torde vara mest intressant i ett svenskt perspektiv.

Placeringen av Aeromonas och Plesiomonas i familjen Vibrionaceae är helt baserad på fenotypiska egenskaper. Senare studier med DNA-baserad metodik visar att ingen av dem är nära besläktad med Vibrio. Genus Plesiomonas har baserat på sådana studier föreslagits bli placerad i familjen Entrobacteriaceae. Detta är kontroversiellt, bland annat av det skälet att bakterien är oxidaspositiv, och förslaget har inte vunnit allmän acceptans. Det kan för övrigt anses som praktiskt att hänföra Vibrio, Aeromonas och Plesiomonas till samma grupp då alla är marina bakterier med ekologiska nischer i tempererat sött, bräckt eller salt vatten där de både överlever och tillväxer. Smittkällan vid infektion är ofta kontaminerad ”sea food” eller kontaminerat vatten. Större utbrott är ovanliga.

Aeromonas kan idag med DNA-baserad metodik indelas i 14 olika species (eller snarare DNA-hybridiseringsgrupper) som är svåra att skilja från varandra med traditionell metodik. Tre species anses ge upphov till diarrésjukdom, A. hydrophila, A. caviae och A. veronii biotyp sobria. I genus Plesiomonas finns bara ett species, P. shigelloides.

Patogenes och patofysiologi

De virulensmekanismer som är nödvändiga för att ge symtomatiska tarminfektioner med Vibrio species är ofullständigt kartlagda. Potentiella virulensfaktor är bl.a. koleratoxin som kan produceras av vissa V. cholerae non-O1. Virulenta kloner av V. parahaemolyticus har förknippats med förmåga att hemolysera humana röda blodkroppar – Kanagawa fenomenet.

Det är i dagsläget oklart om Aeromonas- och Plesiomonas-bakterier kan betraktas som primära tarmpatogener. Volontärförsök har utfallit negativt men i litteraturen hänvisas till epidemiologiska samband.


Symtom och klinisk bild

Symtombilden vid infektion med Vibrio parahaemolyticus varierar från blodiga dysenterilika avföringar till vattnig diarré och symtomlösa infektioner. Plesiomonas species och Aeromonas species förknippas med milda, självbegränsande tillstånd.


Laboratoriediagnostik

Referensmetodik

Föreslagen metodik är inte att betrakta som referensmetodik i egentlig mening, snarare en vägledning för hur diagnostik kan genomföras på det enskilda laboratoriet med ett visst mått av säkerhet.


Isolering

Alla patogena species inom Vibrio utom Vibrio hollisae, växer på TCBS men alla jäser inte sackaros och bildar därför inte gulfärgade kolonier. TCBS är därför rekommenderat substrat för isolering av Vibrio species. Aeromonas växer på flertalet av substraten som används i fecesdiagnostik. På DC-agar växer den med typiska stora rosa, opaka och oftast oxidaspositiva kolonier. På CIN-agar uppges att Aeromonas-kolonier har ett utseende som påminner om Yersinia. Plesiomonas växer vanligen på både DC och XLD och har då ofta ett koloniutseende som påminner om Shigella. För isolering av Aeromonas species, Plesiomonas species samt för isolering av övriga vibrio förordas därför vid sidan om TCBS och övriga standardsubstrat ett icke selektivt substrat, t.ex. blodagar som vid misstänkt växt flödas med oxidasreagens.


Identifiering och minimikriterier

Typiska isolat av Plesiomonas shigelloides och potentiellt patogena Aeromonas kan i praktiken, med god säkerhet, identifieras med den föreslagna biokemiska panelen för Vibrio cholerae. Dessa bakterier har då nedanstående biokemiska profil [Tabell 20].

  • Fecestabell20.jpg


Identifiering av arter inom genus Vibrio, t.ex. Vibrio fluvialis, Vibrio furnissii, Vibrio hollisae, Vibrio mimicus, Vibrio parahaemolyticus kräver kompletterande biokemiska tester och natriumklorid måste ofta tillsättas substraten för att bakterierna skall växa. För verifiering av dessa arter kan kommersiella testbrickor användas. Ett laboratorium, KS, använder med framgång API20NE i sin diag¬nostik av Vibrio species. Om känslighet och/eller diskriminerande förmåga inte är tillräcklig hänvisas till metodik beskriven i Bergeys Manual of Determinative Bacteriology eller ASM's Manual of Clinical Microbiology alternativt sänds stammen till ett referenslaboratorium. DNA-baserad diagnostik förväntas ersätta det traditionella biokemiska identifieringsförfarandet.

Epidemiologisk typning

Då utbrott är ovanliga görs i praktiken inte någon epidemiologisk typning.


Kvalitetskontroll

  • Referensstammar
    • Aeromonas hydrophila CCUG 217
    • Plesiomonas shigelloides CCUG 27761
    • Vibrio parahaemolyticus CCUG 27761


Laboratorierapportering

Ovanstående bakterier rapporteras ej enligt smittskyddslagen.