Adenovirus (CNS)

Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Infektioner i centrala nervsystemet

---

Adenovirus

Smittämnet

Adenovirus är ett litet, icke höljeförsett DNA-virus som innehåller minst 10 proteiner varav vissa är typgemensamma (hexon) och andra typspecifika. Adenovirus är hemagglutinerande. Denna egenskap medieras av 12 utskott (typspecifik fiber) från viruspartikelns hörn. Utskottets - fiberns - yttre del bär typspecifika epitoper. Femtioen serotyper av humana adenovirus har identifierats. Dessa indelas i sex subgrupper, A till F. Medlemmarna i respektive subgrupp karaktäriseras av distinkt skilda tropismer. Knappt hälften av kända serotyper har visats ha sjukdomsframkallande förmåga.

Smittspridning sker via luftburen droppinfektion, som vattenburen smitta eller genom kontaktsmitta från öga till öga, förmedlad av händer eller instrument. Olika adenovirustyper infekterar öga, svalg, luftvägar, urinvägar, tarm och genitalslemhinna. Primärinfektion sker vid inträdesporten samt även i lymfatisk vävnad i svalget. Infektionen kan avgränsas lokalt eller ge upphov till viremi och generaliserad infektion med symtom även från CNS. Adenovirustyper tillhörande subgrupp B: 1 (typ 3, 7, 16 och 21) och E (typ 4) kan uppträda epidemiskt. Adenovirustyperna 1, 2 och 5 tillhör subgrupp C och är endemiska virustyper som infekterar de allra flesta barn med luftvägsinfektion som följd. Hälften av alla adenovirustyper förs till subgrupp D. Vissa av dessa orsakar keratokonjunktivit och kan även ge genital infektion. Enteriska adenovirus (40 och 41) tillhörande subgrupp F är de näst efter rotavirus vanligaste orsakerna till diarré hos små barn.

Sjukdomsbild

Symtom ses efter en genomsnittlig inkubationstid av 8 dagar. En karaktäristisk adenovirusinfektion orsakar hög feber med påtaglig faryngit, ofta med inslag av konjunktivit.

När adenovirusinfektionerna engagerar CNS ses encefalit snarare än meningit. Denna orsakas av epidemiskt uppträdande adenovirustyper, i synnerhet adenovirus 7, som kan ge svåra encefaliter hos små barn. Encefalit kan även orsakas av de persiterande adenovirustyper som hö till subgrupp A och C både vid primär immundefekt och vid AIDS.

Förekomsten av virusorsakad encefalit hos i övrigt friska barn belyses väl i den 20-åriga studien av 462 barn som genomförts i Helsingfors. Barnen hade en medianålder av 6 år. Herpes simplex virus och Mycoplasma pneumoniae dominerade bland de infektioner som orsakade svåra följdtillstånd eller dödsfall. Därefter följde adenovirus och picornavirus som orsak till enstaka av dessa svåra fall.

Diagnostik

Referensmetodik

Virusisolering

Odling från likvor eller feces är referensmetod. Rollerkultur med företrädesvis A549-celler används. Dessa celler är mottagliga för samtliga adenovirustyper utom Ad40 och Ad4 1, som med svårighet kan odlas på dem. Ad40 och AD41 har heller aldrig associerats med CNS-symtom. Åtskilliga adenovirustyper utvecklar en cytopatogen effekt först efter många dagars kultur, varför blindpassage alltid bör genomföras. Den cytopatogena effekten vid infektion med adenovirustyper tillhörande subgrupperna A och D karaktäriseras av kraftigt upprundade celler. Druvklaseformation av infekterade celler karaktäriserar typer tillhörande subgruppema B, C och E. Adenovirusförekomst bör bekräftas med immunfluorescens eller latexagglutination. Härvid drar man nytta av att samtliga humana adenovirus delar ett gruppantigen som tidigare ofta påvisades via komplementbindning.

Traditionell serotypning av adenovirus genomförs med neutralisationstest, som pga det stora antalet serotyper har kommit att användas i begränsad omfattning. Det är även möjligt att typa adenovirus med hemagglutinationsinhibitionstest. Hemagglutinerande egenskaper kan ge information om subgruppstillhörighet.

Övriga diagnostiska metoder

Antigendetektion

Adenovirus kan detekteras i nasofarynxsekret med immunfluorescens (se Referensmetodik 1 2, Nedre luftvägsinfektioner). Flera kit med monoklonala antikroppar som riktar sig mot typgemensamma epitoper finns kommersiellt tillgängliga.

Nukleinsyrapåvisning

Samtliga humana adenovirus kan effektivt detekteras med PCR-teknik genom förekomsten av en konserverad region inom hexongenen. Metoden är uppbyggd som en tvåstegs PCR-metod, så kallad nestad teknik. Extraktionsprotokoll finns tillgängliga. Information om subgruppstillhörighet kan erhållas genom ett PCR-förfarande som bygger på amplifiering av VA-RNA-genema. Dessa uppvisar en storlek som är karaktäristisk för varje subgrupp.

Typning kan genomföras med PCR och RFLP (restriction fragment length polymorphism). Metoden bygger på sekvensbestämning av amplimerer som erhållits från samtliga humana adenovirustyper och ett antal genomvarianter. Med ledning av denna information har ett system för spjälkning med olika restriktionsenzymer utvecklats, varigenom samtliga adenovirustyper utom de tillhörande subgrupp D kan särskiljas.

Serologi

Komplementbindningstest respektive ELISA-metodik som baseras på gruppreaktiva epitoper finns tillgängligt.

Laboratorierapportering

Adenovirus rapporteras ej.

REFERENSER

• Allard A, Wadell G. Polymerase chain reaction for the detection of adenovjruses In: Frontiers of Virology, ed. Becker Y, Darai G. Diagnosis of human viruses by polymerase chain reaction technology 1992; 297-315.

• Allard A, Albinsson B, Wadell G. Detection of adenoviruses in stools from healthy persons and patients by two-step polymerase chain reaction. J Med Virol 1992;37: 149-157.

• Allard A. Polymerase chain reaction for the detection of adenoviruses. In: Frontiers of Virology. Ed: Becker Y, Darai G, 2nd ed. 1996.

• Hierhoizer JC. Adenoviruses in the immunocompromised host. Clin Microbiol Rev 1992;5:262-274.

• Kidd AH, Jönsson M, Garwicz D, Kajon AE, Wermenbol AG, Verweij MW, de Jong JC. Rapid subgenus identification of human adenovirus isolates by a general PCR. J Clin Microbiol. 1996;34:622-627.

• Rautonen J, Koskiniemi M, Vaheri A. Prognostic factors in childhood acute encephalitis. Pediatr Infect Dis 1991;i0:44l-446.